2016-02-01 06:00

2016-02-01 06:00

Varken bindande eller godkänt

Debatt: Klimatavtalet

Jag utgår ifrån att departementets svar på direkt fråga är korrekt. I så fall kan inte miljöministerns uttalande i presskonferens och intervjuer vara korrekt, skriver Sigvard Eriksson.

I uppsnacket till klimatkonferensen, COP21 i Paris betonade politiker och aktivister att ett juridiskt bindande avtal mellan världens länder måste till för att rädda jorden. Nu var det sista chansen, precis som vid den misslyckade konferensen i Köpenhamn 2009.

Den 27 november 2015 sände jag följande frågor till miljödepartementet:

1) Vilka mandat har Sveriges regering/miljödepartementet/miljöministern att ingå internationellt bindande avtal å Sveriges vägnar?

2) Kommer det att bli någon riksdagsdebatt om avtalet? Krävs någon form av ratificering av Riksdagen innan avtalet vinner laga kraft?”

Den 12 december, när förhandlingarna avslutats uttryckte miljöministern sig så här triumferande i en pressrelease: ”Världens länder har enats om ett nytt globalt och rättsligt bindande klimatavtal (min kursiv). Beslutet kom efter svåra slutförhandlingar vid klimatmötet COP21 i Paris. Det nya avtalet blir ramverket för ländernas klimatarbete under lång tid framöver.”

I efterspelet tillkännager Åsa Romson m fl politiker glatt att avtalet är en enastående framgång. Sex år efter ”sista chansen” i Köpenhamn och nu ett urvattnat avtal; borta är paragraferna om tvingande kontroller, klimatdomstol och sanktioner. Länderna får göra så gott de kan. Romson tweetade efteråt ”mission completed”. Visst, med flyttbara målstolpar kan man alltid rulla bollen i mål.

Den 21 januari kom svaret från departementet: ”Avtalet kommer att undertecknas i New York den 22 april. Att länderna skriver på avtalet innebär dock inte att de är bundna av det, utan bara att de signalerar att de har som avsikt att bli parter. Innan EU och Sverige förbinder sig till avtalet måste det ratificeras. För ratificeringen krävs riksdagens godkännande. När det kommer ske är inte klart i dagsläget.”

För den som följt förarbetet till avtalet och läst det slutliga avtalet framgår att alla kvantifierbara åtaganden övergått till intentioner och ambitioner, individuellt för länderna. Jag utgår ifrån att departementets svar på direkt fråga är korrekt. I så fall kan inte miljöministerns uttalande i presskonferens och intervjuer vara korrekt. Kanske finns det någon juridisk spetsfundighet som tillåter att avtalet beskrivs som bindande. Det hindrar inte att avtalet de facto inte är mer än en avsiktsförklaring.

Varför överdriver ministern, eller ljuger hon inför svenska folket om klimatavtalet? Nog kan man väl vänta sig en mer uppriktig redovisning från ett statsråd i Sveriges regering.

Sigvard Eriksson

Före detta företagsledare, fri debattör

I uppsnacket till klimatkonferensen, COP21 i Paris betonade politiker och aktivister att ett juridiskt bindande avtal mellan världens länder måste till för att rädda jorden. Nu var det sista chansen, precis som vid den misslyckade konferensen i Köpenhamn 2009.

Den 27 november 2015 sände jag följande frågor till miljödepartementet:

1) Vilka mandat har Sveriges regering/miljödepartementet/miljöministern att ingå internationellt bindande avtal å Sveriges vägnar?

2) Kommer det att bli någon riksdagsdebatt om avtalet? Krävs någon form av ratificering av Riksdagen innan avtalet vinner laga kraft?”

Den 12 december, när förhandlingarna avslutats uttryckte miljöministern sig så här triumferande i en pressrelease: ”Världens länder har enats om ett nytt globalt och rättsligt bindande klimatavtal (min kursiv). Beslutet kom efter svåra slutförhandlingar vid klimatmötet COP21 i Paris. Det nya avtalet blir ramverket för ländernas klimatarbete under lång tid framöver.”

I efterspelet tillkännager Åsa Romson m fl politiker glatt att avtalet är en enastående framgång. Sex år efter ”sista chansen” i Köpenhamn och nu ett urvattnat avtal; borta är paragraferna om tvingande kontroller, klimatdomstol och sanktioner. Länderna får göra så gott de kan. Romson tweetade efteråt ”mission completed”. Visst, med flyttbara målstolpar kan man alltid rulla bollen i mål.

Den 21 januari kom svaret från departementet: ”Avtalet kommer att undertecknas i New York den 22 april. Att länderna skriver på avtalet innebär dock inte att de är bundna av det, utan bara att de signalerar att de har som avsikt att bli parter. Innan EU och Sverige förbinder sig till avtalet måste det ratificeras. För ratificeringen krävs riksdagens godkännande. När det kommer ske är inte klart i dagsläget.”

För den som följt förarbetet till avtalet och läst det slutliga avtalet framgår att alla kvantifierbara åtaganden övergått till intentioner och ambitioner, individuellt för länderna. Jag utgår ifrån att departementets svar på direkt fråga är korrekt. I så fall kan inte miljöministerns uttalande i presskonferens och intervjuer vara korrekt. Kanske finns det någon juridisk spetsfundighet som tillåter att avtalet beskrivs som bindande. Det hindrar inte att avtalet de facto inte är mer än en avsiktsförklaring.

Varför överdriver ministern, eller ljuger hon inför svenska folket om klimatavtalet? Nog kan man väl vänta sig en mer uppriktig redovisning från ett statsråd i Sveriges regering.

Sigvard Eriksson

Före detta företagsledare, fri debattör

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.