2016-01-16 06:00

2016-01-16 06:00

Biologisk mångfald hotas

Debatt: Inhiberad vargjakt

När värnandet av den ej hotade vargen tvingar markägare att upphöra med djurhållning och betesdrift och plantera skog då har domstolar och miljöorganisationers agerande verkligen orsakat irreversibel skada på den biologiska mångfalden, skriver Patrik Ohlsson med flera.

Risk för irreversibel skada anför förvaltningsrätten som en av anledningarna till inhibitionen av den av Naturvårdsverket beslutade licensjakten på varg i Örebro och Värmland. Enbart i Värmland finns fler vargar än det som av en samlad expertis anses krävas för en population med gynnsam bevarandestatus i landet, cirka 300.

I vinter föds bara i Värmland fler än 100 vargvalpar. Ökningen av stammen är avsevärt större än den beslutade licensjaktens omfattning. Hur förvaltningsrätten kan få jakten till risk för irreversibel skada är svårt att förstå. Hur kammarrätten kan avstå från att häva inhibitionen är lika svårt att förstå.

Vargen är världens mest framgångsrika rovdjur med utbredning över hela norra halvklotet. Värre är det för de hundratals arter som är beroende av betande djur i de allt mer hotade ängs- och hagmarkerna. På dryga hundra år har arealen i Sverige minskat med mer än två tredjedelar. En miljon hektar med lika stor artrikedom som Amazonas regnskogar. En sorglig effekt av den press svenskt lantbruk utsatts för. Påhejade av statsmakterna har markägarna planterat gran på de olönsamma hagmarkerna. En bra affär.

De senaste tjugo åren har minskningen avstannat i landet. Lönsamheten är dock fortsatt mycket svag i betesdrift, och det byråkratiska krånglet gör att många överväger att upphöra med djurhållning. I de delar av landet, läs Värmland och norra delen av Örebro län, där vargen varit ett problem för djurhållarna i många år minskar antalet fårgårdar. Tamdjuren flyttar från skogsbygden ut på slätten. Vi står nu inför nästa stora nedläggning av värdefulla betesmarker. I våra bygder ges uttryck för uppgivenhet som riskerar att övergå i irreversibelt tappade sugar. Att simma mot strömmen ger många tröttande kallsupar. Så är det att sköta betesmarker och tamdjur i rovdjursland.

Utsikterna för skogsproduktion är goda. Poppel och hybridasp kan dessutom odlas med gårdsstöd från EU. Många skulle få en god lönsamhet i det, särskilt jämfört med fortsatt betesdrift. När värnandet av den ej hotade vargen tvingar markägare att upphöra med djurhållning och betesdrift och plantera skog då har domstolar och miljöorganisationers agerande verkligen orsakat irreversibel skada på den biologiska mångfalden. Vi är väldigt nära det nu. Låt oss hoppas att en klokare tingens ordning istället får råda.

LRF och Fåravelsföreningarna i Örebro och Värmland har fortsatt stark beslutsamhet att skapa goda villkor för landsbygdsföretagande och den markanvändning bonden väljer, betesdrift eller skogsplantering. Konsekvenserna är andras ansvar.

Patrik Ohlsson

Ordförande, LRF Värmland

Per Willén

Ordförande, LRF Örebro

Ulf Ekholm

Ordförande, Fåravelsföreningen Värmland

Gudrun Haglund Ericsson

Ordförande, Fåravelsföreningen Örebro

Risk för irreversibel skada anför förvaltningsrätten som en av anledningarna till inhibitionen av den av Naturvårdsverket beslutade licensjakten på varg i Örebro och Värmland. Enbart i Värmland finns fler vargar än det som av en samlad expertis anses krävas för en population med gynnsam bevarandestatus i landet, cirka 300.

I vinter föds bara i Värmland fler än 100 vargvalpar. Ökningen av stammen är avsevärt större än den beslutade licensjaktens omfattning. Hur förvaltningsrätten kan få jakten till risk för irreversibel skada är svårt att förstå. Hur kammarrätten kan avstå från att häva inhibitionen är lika svårt att förstå.

Vargen är världens mest framgångsrika rovdjur med utbredning över hela norra halvklotet. Värre är det för de hundratals arter som är beroende av betande djur i de allt mer hotade ängs- och hagmarkerna. På dryga hundra år har arealen i Sverige minskat med mer än två tredjedelar. En miljon hektar med lika stor artrikedom som Amazonas regnskogar. En sorglig effekt av den press svenskt lantbruk utsatts för. Påhejade av statsmakterna har markägarna planterat gran på de olönsamma hagmarkerna. En bra affär.

De senaste tjugo åren har minskningen avstannat i landet. Lönsamheten är dock fortsatt mycket svag i betesdrift, och det byråkratiska krånglet gör att många överväger att upphöra med djurhållning. I de delar av landet, läs Värmland och norra delen av Örebro län, där vargen varit ett problem för djurhållarna i många år minskar antalet fårgårdar. Tamdjuren flyttar från skogsbygden ut på slätten. Vi står nu inför nästa stora nedläggning av värdefulla betesmarker. I våra bygder ges uttryck för uppgivenhet som riskerar att övergå i irreversibelt tappade sugar. Att simma mot strömmen ger många tröttande kallsupar. Så är det att sköta betesmarker och tamdjur i rovdjursland.

Utsikterna för skogsproduktion är goda. Poppel och hybridasp kan dessutom odlas med gårdsstöd från EU. Många skulle få en god lönsamhet i det, särskilt jämfört med fortsatt betesdrift. När värnandet av den ej hotade vargen tvingar markägare att upphöra med djurhållning och betesdrift och plantera skog då har domstolar och miljöorganisationers agerande verkligen orsakat irreversibel skada på den biologiska mångfalden. Vi är väldigt nära det nu. Låt oss hoppas att en klokare tingens ordning istället får råda.

LRF och Fåravelsföreningarna i Örebro och Värmland har fortsatt stark beslutsamhet att skapa goda villkor för landsbygdsföretagande och den markanvändning bonden väljer, betesdrift eller skogsplantering. Konsekvenserna är andras ansvar.

Patrik Ohlsson

Ordförande, LRF Värmland

Per Willén

Ordförande, LRF Örebro

Ulf Ekholm

Ordförande, Fåravelsföreningen Värmland

Gudrun Haglund Ericsson

Ordförande, Fåravelsföreningen Örebro