2015-12-01 06:00

2015-12-01 06:00

Bra och dålig radikalisering

Debatt: Begrepp

Att gå till rötterna, vilket är vad radikalisering betyder, är faktiskt något tveklöst bra då det sker inom ramen för – och som en fördjupning av – en bra livsåskådning, skriver Lars F Eklund.

Att motverka ungas radikalisering verkar vara mottot för dagen. Det hörs i snart sagt var mans och kvinnas mun, från den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism ned till vardagens socialsekreterare, fritidsledare och lokala media. En sökning på ungas radikalisering nyligen gav 5 270 träffar och de var allihop ganska färska, högst ett par år gamla. Man bli vaksam när ett uttryck sprider sig så snabbt inom de tjattrande klasserna. Särskilt som det bär den för moderniteten så typiska abstrakta karaktären. Det är lite som samhälls- och beteendevetenskapernas älsklingsfras, avvikande beteende, som i sin abstraktion kan syfta både på patologiska massmördare och på folk med en ovanlig färg på toppluvan.

Uttrycket ungas radikalisering är just genom att vara så abstrakt väl ägnat att dölja ett i sammanhanget mycket viktigt faktum: Huruvida radikalisering av unga är ett problem, är helt och hållet avhängigt vilken livsåskådning det är inom vars ram radikaliseringen sker. Radikala kväkare, Amish och Moder Teresas systrar har inte lämnat några likstaplar efter sig under historiens lopp – med nazism, bolsjevism och islamism förhåller det sig som bekant annorlunda. Distinktionerna är viktiga här för, handen på hjärtat, inte vill vi väl se en ung generation präglad av likgiltighet, ljumhet, ytlighet, indolens, konformism och den uppgivenhet Thomas av Aquino kallade acedia?

Att gå till rötterna, vilket är vad radikalisering betyder, är faktiskt något tveklöst bra då det sker inom ramen för – och som en fördjupning av – en bra livsåskådning. Och lika tveklöst något dåligt i kontexten av totalitära ideologier och falska religioner. Radikalisering kan betyda så mycket. För en vegetarian betyder det kanske att bli vegan. För en folkpartist kanske det betyder att se alla frågor från minst tre håll, och inte bara från två.

För en katolik kanske det betyder att gå in i ett klosterliv av fattigdom, bön och arbete. För en protestant som radikaliseras kanske det, som för Ulf och Birgitta Ekman, betyder att bli katoliker. För alla kristna borde begrepp som den Gyllene regeln och att låta den som är utan synd kasta första stenen höra hemma bland radikaliseringens komponenter. För nazisten innebär det kanske tvärtom att kasta den första stenen. Mot synagogan.

Vi kanske i själva verket borde göra allt för att stödja en radikalisering av de unga generationerna? Det vill säga en radikalisering i kampen för det goda. En radikalisering av hävdandet av den värdegrund som ligger i idéarvet från Aten, Rom och Jerusalem. En radikalisering av det konkreta stödet för den demokratiska rättstatens autentiska principer. En radikalisering till försvar av de grundvärden som varje människas okränkbara människovärde och naturliga rättigheter utgör –från konceptionen till livets naturliga slut.

En radikalisering i stödet för familjen som samhällets grundläggande gemenskap, och äktenskapet mellan man och kvinna som dess hörnsten. En radikalisering av viljan att fullgöra de skyldigheter vi alla har som medmänniskor, samhällsmedlemmar och medborgare. En radikalisering av viljan att Sverige gör sin del för att sätta stopp för de terrorregimer, med Islamiska Staten i spetsen, som genererar en av de värsta humanitära katastroferna i mannaminne.

Och, till sist, en radikalisering av motståndet mot de krafter som utgör det fria samhällets fiender: nazister, rasister, kommunister och anarkister samt den del av islam som fortsätter att in i vår tid bära idéer om väpnad jihad, införande av sharialagar, upprättande av ett globalt kalifat och nedtryckande av religiösa minoriteter till rättslösa dhimmifolk. Det vill säga den del av islam som den absoluta merparten av alla träffar på datorn om ungas radikalisering egentligen handlar om. När vi går bortom abstraktionerna.

Lars F Eklund

Fil lic

Att motverka ungas radikalisering verkar vara mottot för dagen. Det hörs i snart sagt var mans och kvinnas mun, från den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism ned till vardagens socialsekreterare, fritidsledare och lokala media. En sökning på ungas radikalisering nyligen gav 5 270 träffar och de var allihop ganska färska, högst ett par år gamla. Man bli vaksam när ett uttryck sprider sig så snabbt inom de tjattrande klasserna. Särskilt som det bär den för moderniteten så typiska abstrakta karaktären. Det är lite som samhälls- och beteendevetenskapernas älsklingsfras, avvikande beteende, som i sin abstraktion kan syfta både på patologiska massmördare och på folk med en ovanlig färg på toppluvan.

Uttrycket ungas radikalisering är just genom att vara så abstrakt väl ägnat att dölja ett i sammanhanget mycket viktigt faktum: Huruvida radikalisering av unga är ett problem, är helt och hållet avhängigt vilken livsåskådning det är inom vars ram radikaliseringen sker. Radikala kväkare, Amish och Moder Teresas systrar har inte lämnat några likstaplar efter sig under historiens lopp – med nazism, bolsjevism och islamism förhåller det sig som bekant annorlunda. Distinktionerna är viktiga här för, handen på hjärtat, inte vill vi väl se en ung generation präglad av likgiltighet, ljumhet, ytlighet, indolens, konformism och den uppgivenhet Thomas av Aquino kallade acedia?

Att gå till rötterna, vilket är vad radikalisering betyder, är faktiskt något tveklöst bra då det sker inom ramen för – och som en fördjupning av – en bra livsåskådning. Och lika tveklöst något dåligt i kontexten av totalitära ideologier och falska religioner. Radikalisering kan betyda så mycket. För en vegetarian betyder det kanske att bli vegan. För en folkpartist kanske det betyder att se alla frågor från minst tre håll, och inte bara från två.

För en katolik kanske det betyder att gå in i ett klosterliv av fattigdom, bön och arbete. För en protestant som radikaliseras kanske det, som för Ulf och Birgitta Ekman, betyder att bli katoliker. För alla kristna borde begrepp som den Gyllene regeln och att låta den som är utan synd kasta första stenen höra hemma bland radikaliseringens komponenter. För nazisten innebär det kanske tvärtom att kasta den första stenen. Mot synagogan.

Vi kanske i själva verket borde göra allt för att stödja en radikalisering av de unga generationerna? Det vill säga en radikalisering i kampen för det goda. En radikalisering av hävdandet av den värdegrund som ligger i idéarvet från Aten, Rom och Jerusalem. En radikalisering av det konkreta stödet för den demokratiska rättstatens autentiska principer. En radikalisering till försvar av de grundvärden som varje människas okränkbara människovärde och naturliga rättigheter utgör –från konceptionen till livets naturliga slut.

En radikalisering i stödet för familjen som samhällets grundläggande gemenskap, och äktenskapet mellan man och kvinna som dess hörnsten. En radikalisering av viljan att fullgöra de skyldigheter vi alla har som medmänniskor, samhällsmedlemmar och medborgare. En radikalisering av viljan att Sverige gör sin del för att sätta stopp för de terrorregimer, med Islamiska Staten i spetsen, som genererar en av de värsta humanitära katastroferna i mannaminne.

Och, till sist, en radikalisering av motståndet mot de krafter som utgör det fria samhällets fiender: nazister, rasister, kommunister och anarkister samt den del av islam som fortsätter att in i vår tid bära idéer om väpnad jihad, införande av sharialagar, upprättande av ett globalt kalifat och nedtryckande av religiösa minoriteter till rättslösa dhimmifolk. Det vill säga den del av islam som den absoluta merparten av alla träffar på datorn om ungas radikalisering egentligen handlar om. När vi går bortom abstraktionerna.

Lars F Eklund

Fil lic