2013-09-19 06:00

2014-12-15 12:25

Hat eller antipati

Debatt: Etik

Ordet hat har en märklig förmåga att transformeras från en stark känsla med universell mänsklig potential till att bli något som specifikt förblindar och driver ens politiska meningsmotståndare, skriver Jan Tullberg.

Ett stort problem med diskussionen om hat är ordets oförmåga att fästa vid den egna personen. Andra är hatiska – personen själv är djupt engagerad. Det blir dock lite patetiskt när den som gör anspråk att vara emot hatet anser sig representera kärleken. Vi bör kanske istället hålla oss till känsloyttringar som är lite mer svenskt lagom. Ett mer lågmält och användbart ordpar är sympati och antipati.

I många frågor exempelvis partipolitik är det fullt möjligt att fundera över sina egna bevekelsegrunder. Är mitt stöd till ett parti främst ett uttryck för att verka positivt för det partiet eller motiverat av en antipati mot ett annat parti som upplevs som destruktivt och hotfullt?

Vilken roll spelar sympati och antipati i invandringsdebatten? En debattartikel ställer uppfordrande frågan Är vi beredda att älska juden och muslimen? Men kärlek är knappast en äkta bevekelsegrund för invandring, däremot finns en djup antipati mot en annan outsidergrupp, de som ifrågasätter invandringen. Det engagemanget är starkt, men det är en antiposition eller om man så vill en antiantiposition – emot de som är emot.

De som är emot invandringen har också starka antipatier exempelvis mot kriminella invandrare, men knappast mot invandrare i allmänhet. Deras önskemål att komma till Sverige ses knappast som svenskfientlig även om samhällseffekterna bedöms som negativa.

En grupp som däremot väcker stark antipati är de journalister och politiker som är ansvariga för de regler som släpper in det stora antalet invandrare. Dessa makthavare anser sig inte behöva motivera den förda politiken med argument utan avfärdar och diskvalificerar kritiken som rasistisk och främlingsfientlig. Kritiken är dock primärt inte invandrarfientlig utan invandringskritisk. Antipatierna fokuserar politiker och media vilka ses som svekfulla eller förrädiska och har det reella ansvaret för de bristfälliga reglerna. Sverigedemokraterna och andra kritiker betecknar sig positivt som Sverigevänliga. Men om man skall se på den emotionella energin så drivs invandringens motståndare, liksom dess förespråkare mer av antipati än av sympati.

En strid ström av böcker, drivna av starka antipatier, söker skyla över detta genom att utnämna motståndarnas antipatier till hat, medan den egna antipatin är en osynlig bjälke i det egna ögat. Maria Sveland upprörs i boken Hatet bland annat över män som ogillar en feministisk hatpjäs. Vi får böcker såsom Hatet mot muslimerna vilken inte uppmärksammar det muslimska hatet, men hävdar att en negativ bedömning av islam är hat. I Förortshat söker en skribent dölja sin egen flykt från förorten med en kärleksförklaring. Men sådana böcker är inte drivna av starka sympatier för muslimer eller förorter utan av starka antipatier/hat mot de som är kritiska. Lisa Bjurwalds boktitel Skrivbordskrigarna skulle också kunna inkludera henne själv, men hon anser att det är andra som krigar och hatar, inte hon. Inte ens slutkapitlets rubriksättning, Verktygen – att dra svärd mot skrivbordkrigare, öppnar ögonen för den egna aggressiviteten; i hennes subjektiva perspektiv tycks svärdet i den egna handen mer fredligt än pennan i motståndarens. Ordet hat har en märklig förmåga att transformeras från en stark känsla med universell mänsklig potential till att bli något som specifikt förblindar och driver ens politiska meningsmotståndare. Kanske kan dimensionen sympati - antipati skänka lite bättre förståelse av såväl andra som en själv.

Jan Tullberg

docent i företagsekonomi

Ett stort problem med diskussionen om hat är ordets oförmåga att fästa vid den egna personen. Andra är hatiska – personen själv är djupt engagerad. Det blir dock lite patetiskt när den som gör anspråk att vara emot hatet anser sig representera kärleken. Vi bör kanske istället hålla oss till känsloyttringar som är lite mer svenskt lagom. Ett mer lågmält och användbart ordpar är sympati och antipati.

I många frågor exempelvis partipolitik är det fullt möjligt att fundera över sina egna bevekelsegrunder. Är mitt stöd till ett parti främst ett uttryck för att verka positivt för det partiet eller motiverat av en antipati mot ett annat parti som upplevs som destruktivt och hotfullt?

Vilken roll spelar sympati och antipati i invandringsdebatten? En debattartikel ställer uppfordrande frågan Är vi beredda att älska juden och muslimen? Men kärlek är knappast en äkta bevekelsegrund för invandring, däremot finns en djup antipati mot en annan outsidergrupp, de som ifrågasätter invandringen. Det engagemanget är starkt, men det är en antiposition eller om man så vill en antiantiposition – emot de som är emot.

De som är emot invandringen har också starka antipatier exempelvis mot kriminella invandrare, men knappast mot invandrare i allmänhet. Deras önskemål att komma till Sverige ses knappast som svenskfientlig även om samhällseffekterna bedöms som negativa.

En grupp som däremot väcker stark antipati är de journalister och politiker som är ansvariga för de regler som släpper in det stora antalet invandrare. Dessa makthavare anser sig inte behöva motivera den förda politiken med argument utan avfärdar och diskvalificerar kritiken som rasistisk och främlingsfientlig. Kritiken är dock primärt inte invandrarfientlig utan invandringskritisk. Antipatierna fokuserar politiker och media vilka ses som svekfulla eller förrädiska och har det reella ansvaret för de bristfälliga reglerna. Sverigedemokraterna och andra kritiker betecknar sig positivt som Sverigevänliga. Men om man skall se på den emotionella energin så drivs invandringens motståndare, liksom dess förespråkare mer av antipati än av sympati.

En strid ström av böcker, drivna av starka antipatier, söker skyla över detta genom att utnämna motståndarnas antipatier till hat, medan den egna antipatin är en osynlig bjälke i det egna ögat. Maria Sveland upprörs i boken Hatet bland annat över män som ogillar en feministisk hatpjäs. Vi får böcker såsom Hatet mot muslimerna vilken inte uppmärksammar det muslimska hatet, men hävdar att en negativ bedömning av islam är hat. I Förortshat söker en skribent dölja sin egen flykt från förorten med en kärleksförklaring. Men sådana böcker är inte drivna av starka sympatier för muslimer eller förorter utan av starka antipatier/hat mot de som är kritiska. Lisa Bjurwalds boktitel Skrivbordskrigarna skulle också kunna inkludera henne själv, men hon anser att det är andra som krigar och hatar, inte hon. Inte ens slutkapitlets rubriksättning, Verktygen – att dra svärd mot skrivbordkrigare, öppnar ögonen för den egna aggressiviteten; i hennes subjektiva perspektiv tycks svärdet i den egna handen mer fredligt än pennan i motståndarens. Ordet hat har en märklig förmåga att transformeras från en stark känsla med universell mänsklig potential till att bli något som specifikt förblindar och driver ens politiska meningsmotståndare. Kanske kan dimensionen sympati - antipati skänka lite bättre förståelse av såväl andra som en själv.

Jan Tullberg

docent i företagsekonomi

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.