2011-11-23 07:30

2014-12-15 10:30

Vita fläckar på bredbandskartan

VÄRMLAND DEBATT

Man tänker sig att 10 procent ska falla utanför det globala systemet och att vi ska få ett nytt slags klassamhälle – de som har ett fungerande bredband och de som inte har det, skriver Arne Melberg.

I det hörn av Värmland där jag bor, i utkanten av Sunne kommun, har vi startat en fiberförening. Vi jobbar för att få fiberburet bredband till våra hus. Det är inte så lätt: Vi håller otaliga möten med kommunen, vi stegar upp vårt område och försöker tänka ut var ledningarna ska gå, pratar med markägare, grävmaskinister, entreprenörer och fiberleverantörer. Inte minst pratar vi med misstrogna glesbygdsbor som undrar: vad ska vi med detta?

Reklamsvaret är: det fiberburna bredbandet har överlägsen kapacitet. Där får man plats med tv och telefon samt ett bredband som klarar av alla möjliga framtida tjänster som vi knappt kan föreställa oss i dag: spel, tidningar, böcker, film, opera, konserter, undervisning, möten, vård.

Om några år är det väl slut på papperstidningen och vi måste läsa morgontidningen på nätet (om bredbandet orkar). Om några år måste jag ha nättelefon eftersom Telia vill lägga ner glesbygdens telestationer. Om några år behöver jag väl vård: då måste jag som glesbygdsbo kommunicera med vårdcentral och specialist via nätet (om bredbandet orkar).

Redan nu kan jag säga godnatt till barnbarnen, som bor långt härifrån, direkt på nätet, med bild och allt (om bredbandet orkar). Så reklamen har rätt. Bredbandet håller på att möblera om vår så kallade digitala vardag så att avstånd får allt mindre betydelse och bredbandshastighet desto större betydelse. För vår glesbygd är detta en chans. Vi kan komma närmare stadskulturen. Vi kan helt enkelt bli en del av den globala kulturen.

Men det är som sagt inte så lätt att få till och det kostar en slant. Kommunen spenderar en infrastruktur som vi i vår förening försöker häkta på. Anslutningskostnaden blir kanske 20 000 per hus. Plus allt jobb. En bagatell i det långa loppet men en övermäktig kostnad för många. Kommunen hjälper oss men hur är det med staten? Svaret är att staten inte gör någonting (så när som att pytsa ut småpengar till länsstyrelserna).

Staten har formulerat en målsättning: att 90 procent av befolkningen ska ha bra bredband år 2020. Annorlunda uttryckt, man tänker sig att 10 procent ska falla utanför det globala systemet och att vi ska få ett nytt slags klassamhälle – de som har ett fungerande bredband och de som inte har det. Vi i glesbygd vet vilka 10 procent det handlar om. Och att det förmodligen blir mer än 10 procent som faller utanför. Staten nöjer sig nämligen med att formulera målet. Resten tänker man sig att marknaden ska fixa. Jo tack, säger vi. Den marknaden kommer vi aldrig att få se.

Varför gör inte staten som grannländer som Finland och Estland? Där betalar man för en 100-procentig utbyggnad. Nu! Jag minns att Carl Bildt för åratal sen väckte löje med parollen bredband åt alla. Det klingar inte längre löjligt. Men det klingar ohört, också i hans egen regering. Och vi i glesbygd får göra som vi brukar göra – bita ihop och sätta spaden i jorden.

Arne Melberg

Författare och litteraturforskare

I det hörn av Värmland där jag bor, i utkanten av Sunne kommun, har vi startat en fiberförening. Vi jobbar för att få fiberburet bredband till våra hus. Det är inte så lätt: Vi håller otaliga möten med kommunen, vi stegar upp vårt område och försöker tänka ut var ledningarna ska gå, pratar med markägare, grävmaskinister, entreprenörer och fiberleverantörer. Inte minst pratar vi med misstrogna glesbygdsbor som undrar: vad ska vi med detta?

Reklamsvaret är: det fiberburna bredbandet har överlägsen kapacitet. Där får man plats med tv och telefon samt ett bredband som klarar av alla möjliga framtida tjänster som vi knappt kan föreställa oss i dag: spel, tidningar, böcker, film, opera, konserter, undervisning, möten, vård.

Om några år är det väl slut på papperstidningen och vi måste läsa morgontidningen på nätet (om bredbandet orkar). Om några år måste jag ha nättelefon eftersom Telia vill lägga ner glesbygdens telestationer. Om några år behöver jag väl vård: då måste jag som glesbygdsbo kommunicera med vårdcentral och specialist via nätet (om bredbandet orkar).

Redan nu kan jag säga godnatt till barnbarnen, som bor långt härifrån, direkt på nätet, med bild och allt (om bredbandet orkar). Så reklamen har rätt. Bredbandet håller på att möblera om vår så kallade digitala vardag så att avstånd får allt mindre betydelse och bredbandshastighet desto större betydelse. För vår glesbygd är detta en chans. Vi kan komma närmare stadskulturen. Vi kan helt enkelt bli en del av den globala kulturen.

Men det är som sagt inte så lätt att få till och det kostar en slant. Kommunen spenderar en infrastruktur som vi i vår förening försöker häkta på. Anslutningskostnaden blir kanske 20 000 per hus. Plus allt jobb. En bagatell i det långa loppet men en övermäktig kostnad för många. Kommunen hjälper oss men hur är det med staten? Svaret är att staten inte gör någonting (så när som att pytsa ut småpengar till länsstyrelserna).

Staten har formulerat en målsättning: att 90 procent av befolkningen ska ha bra bredband år 2020. Annorlunda uttryckt, man tänker sig att 10 procent ska falla utanför det globala systemet och att vi ska få ett nytt slags klassamhälle – de som har ett fungerande bredband och de som inte har det. Vi i glesbygd vet vilka 10 procent det handlar om. Och att det förmodligen blir mer än 10 procent som faller utanför. Staten nöjer sig nämligen med att formulera målet. Resten tänker man sig att marknaden ska fixa. Jo tack, säger vi. Den marknaden kommer vi aldrig att få se.

Varför gör inte staten som grannländer som Finland och Estland? Där betalar man för en 100-procentig utbyggnad. Nu! Jag minns att Carl Bildt för åratal sen väckte löje med parollen bredband åt alla. Det klingar inte längre löjligt. Men det klingar ohört, också i hans egen regering. Och vi i glesbygd får göra som vi brukar göra – bita ihop och sätta spaden i jorden.

Arne Melberg

Författare och litteraturforskare

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.