2009-07-24 07:30

2015-01-06 00:38

Betydande fakta talar emot klimatalarmismen

VÄXTHUSEFFEKTEN REPLIK

Klimatalarmism baseras på en tro att det ska finnas förstärkningseffekter från ökad vattenavdunstning, motsvarande åtskilliga graders temperaturhöjning. I verkligheten finns färska vetenskapliga arbeten med högst trovärdiga tolkningar av existerande molnighetsmönster från satellitdata som stödjer en bild där man snarare får en avkylning denna väg, skriver Peter Stilbs.

Svar till Gert Moberg (NWT 17/7)

I en kommentar till Lars Berns inlägg i denna spalt den 9/7 skriver Gert Moberg bl a: Antarktis ismassor glider ut i havet i en takt forskare aldrig sett förut. Nordpolen spås vara isfri sommartid inom några årtionden. Isbjörnen som art hotas av utrotning, i avsaknad av Arktis istäcke. Glaciärer över hela klotet har minskat eller försvunnit. Trädgränsen i våra svenska fjäll kryper uppåt och minskar kalfjället. Korallreven massdör p g a ett allt varmare havsvatten. Som svensk, 50 år eller äldre, kan man lätt jämföra sin barndoms vintrar, med dem som varit de senaste 20-25 åren. Inte mycket till vintrar, med några få undantag, har förekommit de senaste årtiondena...

Om Moberg brydde sig om att kontrollera dessa uppgifter skulle han kunna komma till insikt om att nästan allt han skriver är felaktigt, eller tolkat med skygglappar. Är det exempelvis inte troligare att trädgränsen flyttas upp därför att växtlighet på absoluta marginalerna får bättre förutsättningar genom en ökad koldioxidhalt i atmosfären? Har det i modern tid, eller någonsin funnits så mycket isbjörnar som nu? Var inte Sveriges vintrar varmare runt 1930-talet, då exempelvis Vasaloppet ställdes in två gånger? SAS piloter på 1950-talet observerade under flygningar på den nya rutten till Japan åtskilliga gånger en isfri Nordpol på (och atomubåten Skate gick också samma decennium upp till ytan där).

Vidare förutsätter Moberg att det genom mänsklig påverkan skett en global uppvärmning utöver naturliga variationer, genom en förstärkt växthuseffekt via mer koldioxid i atmosfären från fossilbränsleförbränning. Vad man menar, är i ett globalt perspektiv, totalt cirka 0,7 grader under det gångna seklet, motsvarande mindre än en hundradels grad per år.

Man räknar ut ett globalt medelvärde av något som samma dag lokalt kan variera från nära -80 grader på Antarktis till +50 i något ökenområde, och baserat på ett antal (under decennierna varierande mellan ca 5000-15000) spridda mätstationer, som inte ligger kvar i den miljö de var i från början (??). Satellitdata från de senaste decennierna visar ingen uppvärmning överhuvudtaget på någon kilometers höjd, mer än 1998, då det återkommande havsströmsfenomenet El Niño åter märkbart påverkade världens klimat.

Sveriges årsmedeltemperatur har de senaste 100 åren oförutsägbart gått upp +2 och ner -2 grader runt en svagt stigande trend, som troligen funnits sedan lilla istidens svans i slutet av 1600-talet. Det senaste decenniets globala termometerdata visar om något på en avkylning, och det gör även de s k Argo-bojarna som utplacerats i världshaven.

All global statistisk information finns lätt att tillgå. För temperaturdata (de senaste åren har globalt varit ovanligt kalla) rekommenderas Climate4you.com, och för polarisinformation kan man söka på Cryosphere Today. Märk dock att diagrammet högst upp till höger på den webbsida man då hittar (seasonal sea ice 1900-2008) dock måste vara påhittat, eller resultat av någon modellsimulering – sådana observationer finns bara inte före satellitmätningar fanns att tillgå.

Grundläggande fysik förutsäger att en fördubbling av koldioxidhalten från dagens nivåer borde motsvara en förstärkt växthuseffekt på mindre än en grad. Klimatalarmism baseras på en tro att det ska finnas förstärkningseffekter från ökad vattenavdunstning, motsvarande åtskilliga graders temperaturhöjning. Det är sådant som lagts in i s k klimatmodeller – alltså inte fysikens lagar, utan rena ideologiska antaganden. I verkligheten finns färska vetenskapliga arbeten med högst trovärdiga tolkningar av existerande molnighetsmönster från satellitdata som stödjer en bild där man snarare får en avkylning denna väg.

Hämningslös övertro på datormodellering är egentliga roten till problemet, och majoriteten av politiker och media kan här inte skilja på modeller och verklighet. Modellering är ett mycket värdefullt redskap inom vitt skilda vetenskapsgrenar, inklusive min egen, men kräver att man åtminstone tar med alla faktorer av betydelse – och även samspelet mellan dem. Något sådant har man ännu inte åstadkommit för något verkligt system i naturen. Och facit finns här i framtiden, när alla ligger i graven. Den korta tid (något decennium eller två) man kunnat se en trend har modellprognoserna kommit helt på skam.

Den sammansvärjning som Moberg tycks läsa in i Lars Bern’s inlägg är i realiteten ett resultat av att klimatfrågan passar vitt skilda grupperingars agenda, t ex en ny (=odemokratisk) världsordning, politikermakt – mer skatter, planekonomi, sensationalism och katastrofscenarios i media – försörjningskälla för byråkrater, journalister, bokförfattare och tjänstemän, miljö och grön livsstil som den nya religionen etc.

Varför tillåts detta missbruk av vetenskapen och vetenskapssamhället? Varför säger så få ifrån? Det finns många mekanismer, men en viktig orsak är att de direkta fakultetsanslagen på universiteten numera är så små att stora forskningsområden är helt beroende av de forskningsmedel som politikerna kanaliserar andra vägar. Kortsiktigt blir därför vissa områden vinnare, simmar i forskningsmedel, och antar i viss belysning hjältestatus. Inom klimatsvängen gäller det inte bara meteorologer som sett anslagen flyttas upp i en helt annan liga än för bara 10 år sedan.

Alltför få av dessa tycks dock ha integritet nog att visa skepticism i något som helst hänseende. De skyller helt enkelt på att FN’s klimatpanel sagt att det är så, bara de får pengarna. Men FN’s klimatpanel har 2007 egentligen bara sagt att huvuddelen av den uppvärmning man tror sig ha observerat de senaste decennierna (ca 0,3 grader) är mycket troligt (=90% sannolikt) åstadkommen av människan – resten är scenarios, närmast ideologiska fantasier om framtiden och om naturens krafter gentemot mänsklighetens.

Peter Stilbs

Professor i Fysikalisk Kemi, KTH och verksam inom det s k Stockholmsinitiativet vad gäller klimatdebatt och klimatinformation.

Svar till Gert Moberg (NWT 17/7)

I en kommentar till Lars Berns inlägg i denna spalt den 9/7 skriver Gert Moberg bl a: Antarktis ismassor glider ut i havet i en takt forskare aldrig sett förut. Nordpolen spås vara isfri sommartid inom några årtionden. Isbjörnen som art hotas av utrotning, i avsaknad av Arktis istäcke. Glaciärer över hela klotet har minskat eller försvunnit. Trädgränsen i våra svenska fjäll kryper uppåt och minskar kalfjället. Korallreven massdör p g a ett allt varmare havsvatten. Som svensk, 50 år eller äldre, kan man lätt jämföra sin barndoms vintrar, med dem som varit de senaste 20-25 åren. Inte mycket till vintrar, med några få undantag, har förekommit de senaste årtiondena...

Om Moberg brydde sig om att kontrollera dessa uppgifter skulle han kunna komma till insikt om att nästan allt han skriver är felaktigt, eller tolkat med skygglappar. Är det exempelvis inte troligare att trädgränsen flyttas upp därför att växtlighet på absoluta marginalerna får bättre förutsättningar genom en ökad koldioxidhalt i atmosfären? Har det i modern tid, eller någonsin funnits så mycket isbjörnar som nu? Var inte Sveriges vintrar varmare runt 1930-talet, då exempelvis Vasaloppet ställdes in två gånger? SAS piloter på 1950-talet observerade under flygningar på den nya rutten till Japan åtskilliga gånger en isfri Nordpol på (och atomubåten Skate gick också samma decennium upp till ytan där).

Vidare förutsätter Moberg att det genom mänsklig påverkan skett en global uppvärmning utöver naturliga variationer, genom en förstärkt växthuseffekt via mer koldioxid i atmosfären från fossilbränsleförbränning. Vad man menar, är i ett globalt perspektiv, totalt cirka 0,7 grader under det gångna seklet, motsvarande mindre än en hundradels grad per år.

Man räknar ut ett globalt medelvärde av något som samma dag lokalt kan variera från nära -80 grader på Antarktis till +50 i något ökenområde, och baserat på ett antal (under decennierna varierande mellan ca 5000-15000) spridda mätstationer, som inte ligger kvar i den miljö de var i från början (??). Satellitdata från de senaste decennierna visar ingen uppvärmning överhuvudtaget på någon kilometers höjd, mer än 1998, då det återkommande havsströmsfenomenet El Niño åter märkbart påverkade världens klimat.

Sveriges årsmedeltemperatur har de senaste 100 åren oförutsägbart gått upp +2 och ner -2 grader runt en svagt stigande trend, som troligen funnits sedan lilla istidens svans i slutet av 1600-talet. Det senaste decenniets globala termometerdata visar om något på en avkylning, och det gör även de s k Argo-bojarna som utplacerats i världshaven.

All global statistisk information finns lätt att tillgå. För temperaturdata (de senaste åren har globalt varit ovanligt kalla) rekommenderas Climate4you.com, och för polarisinformation kan man söka på Cryosphere Today. Märk dock att diagrammet högst upp till höger på den webbsida man då hittar (seasonal sea ice 1900-2008) dock måste vara påhittat, eller resultat av någon modellsimulering – sådana observationer finns bara inte före satellitmätningar fanns att tillgå.

Grundläggande fysik förutsäger att en fördubbling av koldioxidhalten från dagens nivåer borde motsvara en förstärkt växthuseffekt på mindre än en grad. Klimatalarmism baseras på en tro att det ska finnas förstärkningseffekter från ökad vattenavdunstning, motsvarande åtskilliga graders temperaturhöjning. Det är sådant som lagts in i s k klimatmodeller – alltså inte fysikens lagar, utan rena ideologiska antaganden. I verkligheten finns färska vetenskapliga arbeten med högst trovärdiga tolkningar av existerande molnighetsmönster från satellitdata som stödjer en bild där man snarare får en avkylning denna väg.

Hämningslös övertro på datormodellering är egentliga roten till problemet, och majoriteten av politiker och media kan här inte skilja på modeller och verklighet. Modellering är ett mycket värdefullt redskap inom vitt skilda vetenskapsgrenar, inklusive min egen, men kräver att man åtminstone tar med alla faktorer av betydelse – och även samspelet mellan dem. Något sådant har man ännu inte åstadkommit för något verkligt system i naturen. Och facit finns här i framtiden, när alla ligger i graven. Den korta tid (något decennium eller två) man kunnat se en trend har modellprognoserna kommit helt på skam.

Den sammansvärjning som Moberg tycks läsa in i Lars Bern’s inlägg är i realiteten ett resultat av att klimatfrågan passar vitt skilda grupperingars agenda, t ex en ny (=odemokratisk) världsordning, politikermakt – mer skatter, planekonomi, sensationalism och katastrofscenarios i media – försörjningskälla för byråkrater, journalister, bokförfattare och tjänstemän, miljö och grön livsstil som den nya religionen etc.

Varför tillåts detta missbruk av vetenskapen och vetenskapssamhället? Varför säger så få ifrån? Det finns många mekanismer, men en viktig orsak är att de direkta fakultetsanslagen på universiteten numera är så små att stora forskningsområden är helt beroende av de forskningsmedel som politikerna kanaliserar andra vägar. Kortsiktigt blir därför vissa områden vinnare, simmar i forskningsmedel, och antar i viss belysning hjältestatus. Inom klimatsvängen gäller det inte bara meteorologer som sett anslagen flyttas upp i en helt annan liga än för bara 10 år sedan.

Alltför få av dessa tycks dock ha integritet nog att visa skepticism i något som helst hänseende. De skyller helt enkelt på att FN’s klimatpanel sagt att det är så, bara de får pengarna. Men FN’s klimatpanel har 2007 egentligen bara sagt att huvuddelen av den uppvärmning man tror sig ha observerat de senaste decennierna (ca 0,3 grader) är mycket troligt (=90% sannolikt) åstadkommen av människan – resten är scenarios, närmast ideologiska fantasier om framtiden och om naturens krafter gentemot mänsklighetens.

Peter Stilbs

Professor i Fysikalisk Kemi, KTH och verksam inom det s k Stockholmsinitiativet vad gäller klimatdebatt och klimatinformation.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.