Stort intresse för jubileumsvandring
ARVIKA
På onsdagseftermiddagen ringlade sig som en lång orm en ström av människor mellan Nytomta, Oppstuhage och Rackstadmuseet i Taserud. Museets intendent Richard Sangwill var chockad.
Publicerad: 2008-08-08 10:24 | Uppdaterad: 2008-09-18 13:52
;)
God berättare.
Curt Eriksson, son till Christians och Olas bror Karl, kunde berätta mycket om gamla tider. Han har själv jobbat i verkstan i 70 år och tänker fortsätta länge än. [Förstora]
;)
Sommarateljén.
Lars Salomonsson fångade med sina berättelser snabbt sina åhörare inne i den lilla ateljén, som är fylld av förstadier till Christians statyer. [Förstora]
;)
Veteran på Oppstuhage
Maj-Britt Gustafsson guidade först utanför minnesgården. Det blev än trängre inomhus! [Förstora]
– Vi trodde att det skulle komma 10-15 personer… Ni är ju över 100!
Men han såg glad ut. Solen sken och alla var förväntansfulla. Vad gjorde det att vi stundom stod i kö?
Premiären på museets ”Jubileumsvandring” blev lyckad, men ingen större inkomst, då många var museimedlemmar och deltog gratis. Frågan var dock om det fanns något nytt att se eller få veta.
Det var det. Inte minst på Nytomta, där Böret Palm stående på farstutrappan berättade minnen från sin egen barndom, om sin morfar Olaf ”Ola” Eriksson och om modern Hanna med utgångspunkt från en egenhändigt skapad släkttavla. Med härlig berättarkonst fick vi veta ”hur allt började” – starten av den berömda snickarverkstaden, brödernas Erikssons egna framgångar och Rackstadkolonins tillblivelse – men förstås också höra om dåtidens konsthantverksskickliga kvinnor. Det var till exempel Maja Fjaestad och Hanna som grundande Arvika Konsthantverksförening, Sveriges äldsta, och butiken på Kyrkogatan.
Goda gener
När Olafs barndomshem Haget – museets entré och café – blev för trångt och han återvänt från all utbildning som ornamentbildhuggare, köptes och flyttades Nytomta från Gunnarskog till sin nuvarande plats.
Olaf fick fem vackra flickor, som alla användes flitigt av Christian som modeller. Hanna utbildade sig till konstväverska och arbetade vid sidan av egen vävning som lärare på Ingesund.
Generna tycks ha varit goda i släkten. Hanna avled 1989 nästan 102 år gammal och Olaf signerade ramen till Trefaldighetskyrkans altartavla som 90-åring.
– Morfar tyckte att då allt annat i kyrkan var signerat, så skulle hans också vara det. Men sen svimmade han!
Många fler anekdoter och historier följde om Elis och hans lika slagfärdiga syster Kari, innan det var dags till ett besök inne i Nytomta, där allt är bevarat som på Hannas tid. Självklart besöktes också vävateljén och Olas egen snickarverkstad men också Elis - E- palatset (jfr Elyséepalatset).
Personliga minnen
– Ja, Elis son Elis ville göra ett minnesrum över far sin. Men det blev ett litet minnesrum över båda två.
Eftersom även sonen var okonventionell byggdes minnesrummet så att man måste kika in i det stående på en hög pall för att nå ett mindre dörrhål!
Alltför fort måste vi sedan lämna Nytomta för att höra Maj- Britt Gustafsson berätta om minnesgården Oppstuhage, Christian Erikssons hem och ateljé under några år, men också många av de blivande Rackstadkonstnärernas första hem. Även här fick vi ta del av personliga minnen.
– Pappa stod modell för Christians ”Bågspännaren” (benen). När han kom hem sa han ”Aldrig mer. Man fick ju knappt andas!”
För att minska trycket på besöket inne i huset, dirigerades en grupp vidare till Sommarateljén, där Lars Salomonsson och Hans Andersson fortsatte att berätta om Christians livsverk.
Nästa stopp – den nuvarande snickarverkstaden, där numera Karls son Curt fortsätter faderns verk – gav mersmak. Även här har berättartalangen gått i arv, så det blir nog snart ett nytt besök. Curt har jobbat på samma plats i 70 år och tänker inte ge sig än på ett tag…
Jubileumsvandringen fortsatte sedan till Haget/Rackstadmuseet, där dock tiden rann ut för min del. Jag törs dock garantera att ciceronerna Kerstin Werner och Richard Sangwill inte gjorde någon besviken. Jubileumsvandringen bör absolut bli en tradition!
Men han såg glad ut. Solen sken och alla var förväntansfulla. Vad gjorde det att vi stundom stod i kö?
Premiären på museets ”Jubileumsvandring” blev lyckad, men ingen större inkomst, då många var museimedlemmar och deltog gratis. Frågan var dock om det fanns något nytt att se eller få veta.
Det var det. Inte minst på Nytomta, där Böret Palm stående på farstutrappan berättade minnen från sin egen barndom, om sin morfar Olaf ”Ola” Eriksson och om modern Hanna med utgångspunkt från en egenhändigt skapad släkttavla. Med härlig berättarkonst fick vi veta ”hur allt började” – starten av den berömda snickarverkstaden, brödernas Erikssons egna framgångar och Rackstadkolonins tillblivelse – men förstås också höra om dåtidens konsthantverksskickliga kvinnor. Det var till exempel Maja Fjaestad och Hanna som grundande Arvika Konsthantverksförening, Sveriges äldsta, och butiken på Kyrkogatan.
Goda gener
När Olafs barndomshem Haget – museets entré och café – blev för trångt och han återvänt från all utbildning som ornamentbildhuggare, köptes och flyttades Nytomta från Gunnarskog till sin nuvarande plats. Olaf fick fem vackra flickor, som alla användes flitigt av Christian som modeller. Hanna utbildade sig till konstväverska och arbetade vid sidan av egen vävning som lärare på Ingesund.
Generna tycks ha varit goda i släkten. Hanna avled 1989 nästan 102 år gammal och Olaf signerade ramen till Trefaldighetskyrkans altartavla som 90-åring.
– Morfar tyckte att då allt annat i kyrkan var signerat, så skulle hans också vara det. Men sen svimmade han!
Många fler anekdoter och historier följde om Elis och hans lika slagfärdiga syster Kari, innan det var dags till ett besök inne i Nytomta, där allt är bevarat som på Hannas tid. Självklart besöktes också vävateljén och Olas egen snickarverkstad men också Elis - E- palatset (jfr Elyséepalatset).
Personliga minnen
– Ja, Elis son Elis ville göra ett minnesrum över far sin. Men det blev ett litet minnesrum över båda två.Eftersom även sonen var okonventionell byggdes minnesrummet så att man måste kika in i det stående på en hög pall för att nå ett mindre dörrhål!
Alltför fort måste vi sedan lämna Nytomta för att höra Maj- Britt Gustafsson berätta om minnesgården Oppstuhage, Christian Erikssons hem och ateljé under några år, men också många av de blivande Rackstadkonstnärernas första hem. Även här fick vi ta del av personliga minnen.
– Pappa stod modell för Christians ”Bågspännaren” (benen). När han kom hem sa han ”Aldrig mer. Man fick ju knappt andas!”
För att minska trycket på besöket inne i huset, dirigerades en grupp vidare till Sommarateljén, där Lars Salomonsson och Hans Andersson fortsatte att berätta om Christians livsverk.
Nästa stopp – den nuvarande snickarverkstaden, där numera Karls son Curt fortsätter faderns verk – gav mersmak. Även här har berättartalangen gått i arv, så det blir nog snart ett nytt besök. Curt har jobbat på samma plats i 70 år och tänker inte ge sig än på ett tag…
Jubileumsvandringen fortsatte sedan till Haget/Rackstadmuseet, där dock tiden rann ut för min del. Jag törs dock garantera att ciceronerna Kerstin Werner och Richard Sangwill inte gjorde någon besviken. Jubileumsvandringen bör absolut bli en tradition!
Bodil Diseth
