Har hjälpt många smärtdrabbade
Arvika. Thomas Wallmander går i pension efter 40 år:
;)
Foto: Jenny Willman [Förstora]
;)
Foto: Jenny Willman [Förstora]
;)
Foto: Jenny Willman [Förstora]
Rötterna finns i Västvärmland. Morfar växte upp i Åmotfors, andra anfäder i Treskog. Själv växte Thomas Wallmander upp i Karlstad och Sundsvall, och att han så småningom hamnade här var en ren tillfällighet. Vi återkommer till det.
Från Umeå till Stockholm
Redan under gymnasietiden visste Thomas Wallmander vad han ville med sin framtid. Han skulle bli läkare.
– Jag hade ett stort intresse för djur och natur, ja allt som är levande.
Han läste till läkare i Umeå, och fick sitt första jobb som vikariedoktor i övre Norrland. Efter att ha specialiserat sig mot kirurgi – den utbildningen gjorde han i Uddevalla – fick han så arbete på Karolinska i Stockholm. Ett stort sjukhus, med stora avstånd till allt.
Åter till Värmland
I tre år jobbade han i Stockholm, då som urolog.
Det var egentligen inte det han ville. Han ville tillbaka till allmänkirurgin.
När det så dök upp en sådan tjänst på sjukhuset i Arvika sökte han. Och 1978 blev Thomas Wallmander själv Västvärmlänning. Cirkeln slöts, konstaterar han.
Han började som kirurgöverläkare, men vidareutbildade sig efter några år i Karlstad, till ortoped.
Vad var det som lockade?
– Jag tycker om ortopedin, med mer rekonstruktion och frakturkirurgi.
1984 var han färdig. Ortopedin låg då, precis som förlossningsavdelningen – som då fortfarande fanns kvar i Arvika – under kirurgkliniken.
– Så jag arbetade med allt från totalhöfter till blindtarmar.
Allt förändrades
Men 1992 förändrades allt. Thomas, då 45 år, var på väg från jobbet i bil för att hämta sin hustru som arbetade på Verkstaden. Han hann precis komma fram innan något plötsligt hände med honom. Han kunde inte röra sig.
Förstod du själv vad som skedde?
– Nej, det gick så fort.
Thomas kördes upp till sjukhuset, där det konstaterades att han hade fått en hjärnblödning. Han hade tur, det fanns plats i Uppsala och han flögs dit för operation. Men i en handvändning ställdes på ända. Vänstra sidan var förlamad, han fick sitta i rullstol och en lång tid av rehabilitering följde.
– Det var jobbigt. Jag fattade inte alls vad som hände. Jag hade ju en kirurgs syn på det och ville att det skulle vara läkt på tio dagar...
Fick byta inriktning
Han arbetade hårt med träningen, blev bättre, men skulle aldrig återfå rörligheten i sin arm.
– Jag kunde ju inte vara kirurg längre. Jag var tvungen att byta inriktning.
Hur kände du när du insåg det?
– Det var tufft. Den insikten fick mogna fram, säger han.
Egna erfarenheter
Ironiskt nog finns det oändligt många människor som har anledning att vara tacksamma. För när Thomas Wallmander återvände i tjänst, tre år efter hjärnblödningen, valde han att inrikta sig på just rehabilitering, framförallt kopplad till nack- och ryggskador. Då var han ju själv också utrustad med många egna erfarenheter av den långa vägen tillbaka.
Genom åren har han kämpat för att whiplash ska erkännas som en diagnos i Sverige och för patienterna som inte får sina skador erkända av Försäkringskassan och försäkringsläkarna.
– Det finns inte här. Men det finns utomlands. Det ändrar sig sakta men säkert, men är fortfarande inte bra. Sverige är i EU-domstolen för att detta inte tas på allvar, säger Thomas Wallmander.
Och berättar att den första kända whiplashskadan inträffade redan 1928 i samband med en bilolycka, vilket är den absolut vanligaste orsaken bakom skadan, som i många fall innebär livslångt lidande.
Används inte i Sverige
Whiplash är en skada i ligament och muskler, och innebär att personen som drabbas inte kan stabilisera huvudet i sidled. Fler kvinnor än män drabbas, varför vet man inte säkert, men det kan ha med skillnader i nackmuskulaturen att göra, att kvinnor helt enkelt är svagare än män där.
En del av problemet är att Sverige inte nyttjar den teknik för att diagnosticera whiplashskador som många andra länder tillämpar. I bland annat Finland, Tyskland och Norge använder man sig av så kallade funktionsröntgen, vilket innebär att nacken röntgas i rörelse. Det är nämligen bara då man kan se whiplashskadan.
– Man kan se skadan relativt enkelt med rörliga bilder, men i Sverige röntgar man fortfarande patienter som ligger helt stilla. Det säger sig självt att det blir svårt att upptäcka då.
Tas inte på allvar
Och eftersom skadan inte ”finns” betraktas många drabbade som inbillningssjuka och/eller psykiskt sjuka. Därmed blir det svårt, dels att få sjukskrivning, dels att få hjälp med operation, något som också görs utomlands – bland annat i Polen och Australien, som är världsledande på tekniken – men inte här. Många drabbade har själva bekostat såväl röntgen som operation. De allra flesta har dock inte den möjligheten, och det är de här patienterna – de kommer från hela Sverige – som Thomas Wallmander har hjälpt genom åren.
Vad är det du kan hjälpa dem med?
– Information om skadan, om vad som händer. Och hjälp till självläkning. Det blir bättre med åren, men det handlar mycket om att lära sig att leva med smärtan, säger han.
Fokus på möjligheter
Och påpekar att de allra flesta som drabbas av whiplashskador – cirka 90 procent – blir bra igen. Tio procent kommer aldrig att läka själva, någon enstaka procent av dem läker aldrig någonsin. Men många har fått och får hjälp. Tiden läker, likaså rehabilitering och – inte minst – positivt tänkande.
Något som Thomas Wallmander kan intyga även för egen del.
– Det handlar mycket om att fokusera på möjligheterna istället för problemen, på det man kan göra istället för det man inte kan göra, att inte ge upp. Titta bara på barn som lär sig gå, de ramlar gång på gång, men fortsätter. Till slut springer de.
Sista dagen idag
Idag, fredag gör Thomas Wallmander sin sista dag som läkare, med blandade känslor förstås.
– Men det känns ganska bra. Jag har hunnit förbereda mig.
Om du ser tillbaka på ditt yrkesliv – vad har varit det bästa och det sämsta med det?
– Jag har ju gjort så mycket under de här 40 åren och har båda glada och sorgliga minnen. Men det roligaste är förstås att se patienter komma tillbaka till ett socialt liv och i arbete. Till exempel när man operera höfter och patienten blir smärtfri. Det är en dröm för en läkare. Det värsta är förstås den andra sidan... Alla patienter överlever ju inte och man minns alltid det första dödsfallet.
Vad ska du göra nu?
– Nu ska jag först åka utomlands med min fru en vecka, sedan ska jag ta hand om min familj – jag har tre barn och två barnbarn. Och så hoppas jag kunna snickra en del, säger han.
Som avslutar sin karriär med att ta emot patienter som vanligt i sitt rum på vårdcentralen Verkstaden.
