2016-08-31 06:00

2016-08-31 06:00

Uppåt och nedåt på Tjörn

TJÖRN: Triathlon

Efter SM-bronset på olympisk distans för en månad sedan var Mona Hallberg nyfiken på att prova på triathlon över den längre medeldistansen.
Det första provet på en för henne ny distans kom i helgen, i Tjörn Triathlon.

– Jag var där för att se och lära och visste att jag inte var tränad för det, men när man känner att orken tryter så blir det inte lika roligt längre, konstaterade Mona, som ändå fixade debuten med beröm godkänt och en tredjeplats.

Set Sail-tjejen inledde med en helt okej simning, där hon tappade mot tätduon Åsa Lundström och Sara Svensk men höll sig väl mot resten av startfältet.

– Det blåste ganska mycket, så det var lite vågigt och jag hade det tungt med navigeringen.

Blåsig cykling

Sin vana trogen gjorde Mona en resultatmässigt bra cykelsträcka, även om hon själv inte var så nöjd.

– Det var inte som i alla andra lopp under sommaren, då jag bara ville fortsätta köra. Jag visste att cyklingen var min bästa chans att gå ikapp Sara Svensk och jag tog nog ut mig lite väl hårt. Det blåste hårt och de sista två och en halv milen tog mycket på krafterna.

Å andra sidan hade också avståndet upp till Svensk krympt till bara några sekunder.

– Jag såg henne bara 80 meter före mig och det var motiverande.

Sista milen

Mona tappade marginellt under den första halvan av halvmaran, innan det drog iväg till sex minuter i mål.

– Jag tappade inte så mycket på de två första varven, men sedan föll jag i genom den sista milen, och det ganska rejält.

Det räckte ändå till ett skönt brons, med hela 17 minuter till godo på närmaste konkurrent.

– Det var väldigt skönt att gå i mål och ta tredjeplatsen. Ska jag tänka logiskt så ska jag vara nöjd, Åsa och Sara är otroligt duktiga, och nu vet jag vad som krävs för att vara med.

Valet och kvalet

En nyttig erfarenhet att ta med sig nu, när Mona står lite i valet och kvalet inför kommande säsong.

– Nu har jag satt punkt för triathlonsäsongen och får ta mig en funderare de närmaste veckorna. Det kommer i alla fall att bli en hårdsatsning, vad det än blir.

– Det går inte att göra allt och vara bra på allt, konkurrensen är så otroligt hård.

Tungt för K-J

Slita fick också Karl-Johan Danielsson göra och det rejält, trots både lugnare distans och motstånd än vad han brukar ge sig i kast med.

– Det var tunga ben. Det har varit mycket träning och jag har varit lite trött i kroppen, med mycket ”slagg” kvar i musklerna. Det fanns inte mycket att trycka på med, konstaterade K-J, som den här gången fick nöja sig med en för honom blygsam sjätteplats, nio minuter efter segrande Fredrik Bäckson, från Umara Sports Club.

– Jag försökte ”raca” så gott det gick, man vill ju konkurrera om vinsten, men i efterhand kanske det var ett dumt val. Man har inte råd att gå på rött när man är så sliten i kroppen.

Efter en motig simning och cykling fick K-J helt sonika släppa täten i loppet fyra kilometer in på löpningen.

– Det var en uppförsbacke som jag aldrig återhämtade mig från. Varvmätaren sjönk aldrig, som den brukar göra.

Ingen risk

Han tror dock inte att påfrestningen ska innebära någon risk inför det stora målet, Ironman Wales om tre veckor.

– Nej, inte mer än att jag får slå av nu och försöka få bort allt slagg ur musklerna. Just nu är jag inte så träningsbar.

Samtidigt så kostade tävlingen en del, om inte annat mentalt.

– Jag trodde nog jag skulle kunna hålla ihop det på 85 procent, men så blev det inte. Det är bara att acceptera att jag inte var bättre för dagen, ibland får man vara dålig också. Jag har ändå kunnat balansera det där ganska bra. Det var längesedan jag hade en sådan här motgång på en nationell tävling.

– Jag var där för att se och lära och visste att jag inte var tränad för det, men när man känner att orken tryter så blir det inte lika roligt längre, konstaterade Mona, som ändå fixade debuten med beröm godkänt och en tredjeplats.

Set Sail-tjejen inledde med en helt okej simning, där hon tappade mot tätduon Åsa Lundström och Sara Svensk men höll sig väl mot resten av startfältet.

– Det blåste ganska mycket, så det var lite vågigt och jag hade det tungt med navigeringen.

Blåsig cykling

Sin vana trogen gjorde Mona en resultatmässigt bra cykelsträcka, även om hon själv inte var så nöjd.

– Det var inte som i alla andra lopp under sommaren, då jag bara ville fortsätta köra. Jag visste att cyklingen var min bästa chans att gå ikapp Sara Svensk och jag tog nog ut mig lite väl hårt. Det blåste hårt och de sista två och en halv milen tog mycket på krafterna.

Å andra sidan hade också avståndet upp till Svensk krympt till bara några sekunder.

– Jag såg henne bara 80 meter före mig och det var motiverande.

Sista milen

Mona tappade marginellt under den första halvan av halvmaran, innan det drog iväg till sex minuter i mål.

– Jag tappade inte så mycket på de två första varven, men sedan föll jag i genom den sista milen, och det ganska rejält.

Det räckte ändå till ett skönt brons, med hela 17 minuter till godo på närmaste konkurrent.

– Det var väldigt skönt att gå i mål och ta tredjeplatsen. Ska jag tänka logiskt så ska jag vara nöjd, Åsa och Sara är otroligt duktiga, och nu vet jag vad som krävs för att vara med.

Valet och kvalet

En nyttig erfarenhet att ta med sig nu, när Mona står lite i valet och kvalet inför kommande säsong.

– Nu har jag satt punkt för triathlonsäsongen och får ta mig en funderare de närmaste veckorna. Det kommer i alla fall att bli en hårdsatsning, vad det än blir.

– Det går inte att göra allt och vara bra på allt, konkurrensen är så otroligt hård.

Tungt för K-J

Slita fick också Karl-Johan Danielsson göra och det rejält, trots både lugnare distans och motstånd än vad han brukar ge sig i kast med.

– Det var tunga ben. Det har varit mycket träning och jag har varit lite trött i kroppen, med mycket ”slagg” kvar i musklerna. Det fanns inte mycket att trycka på med, konstaterade K-J, som den här gången fick nöja sig med en för honom blygsam sjätteplats, nio minuter efter segrande Fredrik Bäckson, från Umara Sports Club.

– Jag försökte ”raca” så gott det gick, man vill ju konkurrera om vinsten, men i efterhand kanske det var ett dumt val. Man har inte råd att gå på rött när man är så sliten i kroppen.

Efter en motig simning och cykling fick K-J helt sonika släppa täten i loppet fyra kilometer in på löpningen.

– Det var en uppförsbacke som jag aldrig återhämtade mig från. Varvmätaren sjönk aldrig, som den brukar göra.

Ingen risk

Han tror dock inte att påfrestningen ska innebära någon risk inför det stora målet, Ironman Wales om tre veckor.

– Nej, inte mer än att jag får slå av nu och försöka få bort allt slagg ur musklerna. Just nu är jag inte så träningsbar.

Samtidigt så kostade tävlingen en del, om inte annat mentalt.

– Jag trodde nog jag skulle kunna hålla ihop det på 85 procent, men så blev det inte. Det är bara att acceptera att jag inte var bättre för dagen, ibland får man vara dålig också. Jag har ändå kunnat balansera det där ganska bra. Det var längesedan jag hade en sådan här motgång på en nationell tävling.