2017-10-11 06:00

2017-10-11 06:00

Mârtensfebern är botad

KRÖNIKA: KARIN GUSTAFSSON

En del väljer att komma hit. En del åker härifrån. En del till och med flyr till annan ort. Eller i alla fall en bit ifrån Arvika centrum, möjligen till en tyst plats i skogen.

Men många stannar kvar. Att gå den där obligatoriska rundan på stadens gator är nästan tvunget. Annars är det inte mârten. Så känns det nog för många, skulle jag tro. Tvunget för att det är en tradition. Lika viktigt som att fira jul.

Jag misstänker att det finns en osynlig ofrivillig mystisk drivkraft som drar i en. Den sliter i alla fall i mig, varje år. Per definition en diagnos som kan kallas för mârtensfeber. Symtomen smyger sig på i september och är inte botad förrän i början av oktober. De klassiska dofterna av brända mandlar, nygräddade munkar och kålsoppa ska in i näsan. Det skulle kännas tomt och fattas någonting i annat fall. Gott är det också. Mammas recept på kålsoppa på franskt vis med purjolök och hela tomater i, är alltid efterlängtad. Till soppan serveras frikadeller med dill i. Munkar och chokladtopparna ska vi inte prata om. De är fullständigt livsfarliga och lurar strategiskt i varje gathörn. Folk stod i kö mest hela tiden och tog det goaste med sig hem. Under de sista timmarna allt var öppet i lördags tog chokladbullarna med gammeldags smak utan kexbotten slut. Diskarna med munkar blev också länsade.

Och fynda går förstås. Om man vill – ibland ger det ångest i magen, men förhoppningsvis gjorde du ett kap. Det hör mârten till. Både ångerångest och kap. En göteborgare skrek med jämna mellanrum knappt med paus för att andas, förmodligen i flera timmar - att alla blommor på ett tiotal vagnar kostade 15 kronor. Troligen inte bokstavligt alla blommor på alla vagnar. Tyvärr. Mer sannolikt 15 kronor styck. Jajamen! Fler fynd? Ja, det blev det. Skor och vantar. Min vän och jag lyckades dessutom två gånger med att få med oss fler filmer och skivor än vad vi behövde betala för. Är det schysta köpmän som prutar åt en så är det bara att tacka och ta emot. Men särskilt lustigt var det att det hände två gånger, utan ansträngning.

Lite avundsjuk måste jag erkänna att jag blev på alla de som tog tillfället i akt och vågade sätta sig i helikoptern som cirkulerade i flera omgångar över stan. Närmaste action som jag upplevde i helgen var ett lågmält men plötsligt mârtensbus som kom ned från himlen i en helt annan form. Kylig luft och grå himmel övergick till klarblått och soligt väder. Sen kom själva vädertricket. Till synes från ingenstans. Folk rusade in i butikerna. Några få moln hade tydligen fått för sig att skicka ned hagel och stora regndroppar. Varade inte längre tid än runt fem minuter. Men uppseendeväckande var det. Ingen kunde väl ana att det skulle börja hagla. Motsats till action blev det när en folkmassa trampade runt på samma ställe som i en flaskhals. Riktigt så trångt brukar det inte vara, och nu var det istället kommentarerna som haglade en liten stund och blickarna flackade runt efter en genväg. Hur kan detta hända i lilla Arvika? Vad var det som stoppade upp gångstråket? Men orsaken var bara det att många råkade vilja gå på precis samma ställe. Samtidigt. Från bägge håll.

En gång om året vet man att nästan allt är möjligt i Arvika. Helikopterresor, en levande cirkuspapegoja mitt i stan och galet mycket sötsaker överallt. Det kan till och med uppstå mer trängsel än vi är vana vid. Och hagel.

Men många stannar kvar. Att gå den där obligatoriska rundan på stadens gator är nästan tvunget. Annars är det inte mârten. Så känns det nog för många, skulle jag tro. Tvunget för att det är en tradition. Lika viktigt som att fira jul.

Jag misstänker att det finns en osynlig ofrivillig mystisk drivkraft som drar i en. Den sliter i alla fall i mig, varje år. Per definition en diagnos som kan kallas för mârtensfeber. Symtomen smyger sig på i september och är inte botad förrän i början av oktober. De klassiska dofterna av brända mandlar, nygräddade munkar och kålsoppa ska in i näsan. Det skulle kännas tomt och fattas någonting i annat fall. Gott är det också. Mammas recept på kålsoppa på franskt vis med purjolök och hela tomater i, är alltid efterlängtad. Till soppan serveras frikadeller med dill i. Munkar och chokladtopparna ska vi inte prata om. De är fullständigt livsfarliga och lurar strategiskt i varje gathörn. Folk stod i kö mest hela tiden och tog det goaste med sig hem. Under de sista timmarna allt var öppet i lördags tog chokladbullarna med gammeldags smak utan kexbotten slut. Diskarna med munkar blev också länsade.

Och fynda går förstås. Om man vill – ibland ger det ångest i magen, men förhoppningsvis gjorde du ett kap. Det hör mârten till. Både ångerångest och kap. En göteborgare skrek med jämna mellanrum knappt med paus för att andas, förmodligen i flera timmar - att alla blommor på ett tiotal vagnar kostade 15 kronor. Troligen inte bokstavligt alla blommor på alla vagnar. Tyvärr. Mer sannolikt 15 kronor styck. Jajamen! Fler fynd? Ja, det blev det. Skor och vantar. Min vän och jag lyckades dessutom två gånger med att få med oss fler filmer och skivor än vad vi behövde betala för. Är det schysta köpmän som prutar åt en så är det bara att tacka och ta emot. Men särskilt lustigt var det att det hände två gånger, utan ansträngning.

Lite avundsjuk måste jag erkänna att jag blev på alla de som tog tillfället i akt och vågade sätta sig i helikoptern som cirkulerade i flera omgångar över stan. Närmaste action som jag upplevde i helgen var ett lågmält men plötsligt mârtensbus som kom ned från himlen i en helt annan form. Kylig luft och grå himmel övergick till klarblått och soligt väder. Sen kom själva vädertricket. Till synes från ingenstans. Folk rusade in i butikerna. Några få moln hade tydligen fått för sig att skicka ned hagel och stora regndroppar. Varade inte längre tid än runt fem minuter. Men uppseendeväckande var det. Ingen kunde väl ana att det skulle börja hagla. Motsats till action blev det när en folkmassa trampade runt på samma ställe som i en flaskhals. Riktigt så trångt brukar det inte vara, och nu var det istället kommentarerna som haglade en liten stund och blickarna flackade runt efter en genväg. Hur kan detta hända i lilla Arvika? Vad var det som stoppade upp gångstråket? Men orsaken var bara det att många råkade vilja gå på precis samma ställe. Samtidigt. Från bägge håll.

En gång om året vet man att nästan allt är möjligt i Arvika. Helikopterresor, en levande cirkuspapegoja mitt i stan och galet mycket sötsaker överallt. Det kan till och med uppstå mer trängsel än vi är vana vid. Och hagel.

  • KARIN GUSTAFSSON