2017-09-13 06:00

2017-09-13 10:48

Alfredson var rolig på allvar

KRÖNIKA: KARIN GUSTAFSSON

Det är otroligt befriande att det finns eller har funnits själar som har eller har haft ett brett blickfång på livet, kultur, människan, relationer, konst, litteratur, teve, teater och film. Det är tur att inte alla har fastnat i ett humorbefriat enkelriktat tänk. Allt behöver inte vara superseriöst och självupptaget. Det behövs distans och ibland komik. På så vis är det lättare att känna hängivenhet till personen som står bakom verket, samt alstret i sig. Humor med både tanke och klurig elegans är att föredra framför gravallvarlig snäsighet och besserwisserfasoner. Men å andra sidan kan oresonlig torr vresighet landa i komik hos betraktaren. Orsaken är det absurda i att självdistansen inte finns. Och att det kan bli framfusigt och motsägelsefullt. ’’Nej, jag är inte bitter...’’ för att citera Robert Gustafsson.

Motsatsen är inte absurd och går inte i komikens tecken och gäller förslagsvis Hans Alfredsons film Den enfaldige mördaren (1982) som är baserad på Hans Alfredsons bok En ond man (1980). En berättelse som inte går obemärkt förbi. Både Hans Alfredson och Stellan Skarsgård gör rollprestationer utöver det vanliga. Det fenomenala i sammanhanget är att Hans Alfredson kunde pendla mellan sina gestaltningar, idéer och uppdrag. Han kunde skoja till det med egna texter, men han kunde också göra en allvarsam roll, som i Luftslottet som sprängdes (2009).

I måndags sändes ett inslag på Kulturnyheterna. En reporter frågade Hans Alfredson, i begynnelsen av hans karriär, om han kunde förklara varför han hade fått vitsordet satiriker. Hans Alfredson svarade att det är meningslöst att dissekera en stil – det är ungefär som att förklara en vits efter att ha berättat den. Svar på tal. För honom fanns det nog ingen bestämd stil, framförallt inte bara en stil. Han testade och behärskade mycket av det mesta. Och det är beundransvärt.

Vad bör man tänka på om man ska skriva en offentlig text? Vad vill man ge mottagaren? Är det läge att försöka visa sig duktig, hävda sig eller skryta? Passar det att vara kritisk, cynisk eller underfundig? Vill man väcka uppmärksamhet och skapa diskussion? Ska man fastna i sin begränsade referensram eller är man villig att lära sig och uppskatta nytt? Vad händer om man vågar anstränga sig och prova nya uppdrag och idéer? Klarar man det? Det finns de som kan. Det finns de som kunde. Hans Alfredson kunde. Han skrev inte för att visa sig duktig eller skryta. Han skrev för att han hade någonting att säga och för att han kunde underhålla och engagera en publik.

Om roligheter och glädje

Inuti riktiga roligheter

bor troligen oroligheter.

Skrattet vilar på fyra ben:

vilar på fyra stadiga ben:

glädje, rädsla, sorg och kärlek.

Glädjens hemligheter

måste skyddas mot tråkigheter:

tråkighet, likgiltighet och förakt.

Så är det med glädje, som sagt.

Även sorgen går sönder och skymfas

Av tråkighet, likgiltighet och förakt,

liksom av flinande fnitter.

Men sorg och glädje och ett gott skratt

vet var människohjärtat sitter.

Så är det med det, som sagt.

(Av Hans Alfredson, hämtat från diktsamlingen Blomstervals, 1996)

Det är otroligt befriande att det finns eller har funnits själar som har eller har haft ett brett blickfång på livet, kultur, människan, relationer, konst, litteratur, teve, teater och film. Det är tur att inte alla har fastnat i ett humorbefriat enkelriktat tänk. Allt behöver inte vara superseriöst och självupptaget. Det behövs distans och ibland komik. På så vis är det lättare att känna hängivenhet till personen som står bakom verket, samt alstret i sig. Humor med både tanke och klurig elegans är att föredra framför gravallvarlig snäsighet och besserwisserfasoner. Men å andra sidan kan oresonlig torr vresighet landa i komik hos betraktaren. Orsaken är det absurda i att självdistansen inte finns. Och att det kan bli framfusigt och motsägelsefullt. ’’Nej, jag är inte bitter...’’ för att citera Robert Gustafsson.

Motsatsen är inte absurd och går inte i komikens tecken och gäller förslagsvis Hans Alfredsons film Den enfaldige mördaren (1982) som är baserad på Hans Alfredsons bok En ond man (1980). En berättelse som inte går obemärkt förbi. Både Hans Alfredson och Stellan Skarsgård gör rollprestationer utöver det vanliga. Det fenomenala i sammanhanget är att Hans Alfredson kunde pendla mellan sina gestaltningar, idéer och uppdrag. Han kunde skoja till det med egna texter, men han kunde också göra en allvarsam roll, som i Luftslottet som sprängdes (2009).

I måndags sändes ett inslag på Kulturnyheterna. En reporter frågade Hans Alfredson, i begynnelsen av hans karriär, om han kunde förklara varför han hade fått vitsordet satiriker. Hans Alfredson svarade att det är meningslöst att dissekera en stil – det är ungefär som att förklara en vits efter att ha berättat den. Svar på tal. För honom fanns det nog ingen bestämd stil, framförallt inte bara en stil. Han testade och behärskade mycket av det mesta. Och det är beundransvärt.

Vad bör man tänka på om man ska skriva en offentlig text? Vad vill man ge mottagaren? Är det läge att försöka visa sig duktig, hävda sig eller skryta? Passar det att vara kritisk, cynisk eller underfundig? Vill man väcka uppmärksamhet och skapa diskussion? Ska man fastna i sin begränsade referensram eller är man villig att lära sig och uppskatta nytt? Vad händer om man vågar anstränga sig och prova nya uppdrag och idéer? Klarar man det? Det finns de som kan. Det finns de som kunde. Hans Alfredson kunde. Han skrev inte för att visa sig duktig eller skryta. Han skrev för att han hade någonting att säga och för att han kunde underhålla och engagera en publik.

Om roligheter och glädje

Inuti riktiga roligheter

bor troligen oroligheter.

Skrattet vilar på fyra ben:

vilar på fyra stadiga ben:

glädje, rädsla, sorg och kärlek.

Glädjens hemligheter

måste skyddas mot tråkigheter:

tråkighet, likgiltighet och förakt.

Så är det med glädje, som sagt.

Även sorgen går sönder och skymfas

Av tråkighet, likgiltighet och förakt,

liksom av flinande fnitter.

Men sorg och glädje och ett gott skratt

vet var människohjärtat sitter.

Så är det med det, som sagt.

(Av Hans Alfredson, hämtat från diktsamlingen Blomstervals, 1996)