2017-07-12 06:00

2017-07-12 06:00

Rötter och revolution

KRÖNIKA

Inkonsekvent och subjektivt gör vi våra stilval. Det blir till ett brokigt lapptäcke. Oskyldigt och ovidkommande. Det ena eller det andra sättet att se på saker och ting gör varken till eller från. Men i en politisk förlängning kan det förgöra kontinenter. Låt mig ge några grovt överdramatiserade exempel.

När Metallica släppte sin svarta platta 1991 headbangades det på villaförorternas garageuppfarter som aldrig förr. Hardcore-fansen tyckte att det var en sellout, och helt plötsligt var hårdrock var mans sak. Jag skulle fylla tjugo och tjänstgjorde det året i kronans uniform.

På Soldathemmet om kvällarna snurrade Metallicas Enter Sandman, tillsammans med Losing My Religion (R.E.M) och Smells Like Teen Spirit (Nirvana) på MTV. Den designer-hårdrock som lanserades i och med svarta plattan (titel: Metallica) byggdes upp av effektiva riff och tydliga melodier. Vips så var en subgenre mainstream, vilket satte standarden för 90-talet. Symtomatiskt att Nirvanas Nevermind kom samtidigt. Det var en ny tid.


Att förnya sig är vanskligt, och Metallica-fansen fick sannerligen någonting att förhålla sig till hösten 1991. Känslan är lätt att identifiera sig med. Som Star Wars-fantast har jag gått ner i spagat av lycka över den återvunna prakten med de senaste filmerna. Det dramaturgiska dna:t har vårdats, renoverats och uppdaterats lätt.

Mekanisk estetik och rymddamm minner om svunna tider. Annat var det när George Lucas lanserade episod 1 till 3 runt millennieskiftet. Lucas eget motiv var att inte fastna i nostalgi. Han presenterade nya världar, nya karaktärer, och det må vara hedervärt. Till och med konstnärligt försvarbart. Problemet var att historiens själ gick förlorad. De kliniska vykorten var något helt annat. Något som tycktes sakna ett förflutet. Något som inte talade till oss som väntat i nästan tjugo år. Sådana jämförelser kan komma upp i alla tänkbara sammanhang, hur skevt resonemanget än blir. Sverige före och efter Televerket. Grekland vs. Rom. Se bortom min populärkulturella modell.


Metallica-fansen med sina jeansvästar och trimmade mopeder rasade över den fjolliga svarta plattan. Iförd kamouflageuniform med surt förvärvad dagersättning på fickan (som gick till kaffe) drabbades jag av de smittande riffen. Det påminde om den tyngre rockmusik från sent 60-tal som förebådade Black Sabbath och Led Zeppelin.

Sabbath har jag alltid respekterat, till och med gillat, men Zeppelin har jag aldrig fattat grejen med. Hursomhelst; när George Lucas försökte återföda sin egen baby var det jag och miljontals andra självutnämnda jediriddare som rasade. Star Wars var tvättat, pudrat och väldoftande. Skam på torra land.

Vi vårdar våra värderingar. Vi vill gärna ha nytt, men inte alltför nytt. Trygghet och tradition, eller öppenhet och förnyelse.

Lägger man ett politiskt raster över resonemanget mörknar bilden. Det är en annan diskussion, men parallellen är värd att notera.

Debatten kan dock bli nog så hetsig – även om det bara handlar om jeansvästar och lasersvärd .

 

När Metallica släppte sin svarta platta 1991 headbangades det på villaförorternas garageuppfarter som aldrig förr. Hardcore-fansen tyckte att det var en sellout, och helt plötsligt var hårdrock var mans sak. Jag skulle fylla tjugo och tjänstgjorde det året i kronans uniform.

På Soldathemmet om kvällarna snurrade Metallicas Enter Sandman, tillsammans med Losing My Religion (R.E.M) och Smells Like Teen Spirit (Nirvana) på MTV. Den designer-hårdrock som lanserades i och med svarta plattan (titel: Metallica) byggdes upp av effektiva riff och tydliga melodier. Vips så var en subgenre mainstream, vilket satte standarden för 90-talet. Symtomatiskt att Nirvanas Nevermind kom samtidigt. Det var en ny tid.


Att förnya sig är vanskligt, och Metallica-fansen fick sannerligen någonting att förhålla sig till hösten 1991. Känslan är lätt att identifiera sig med. Som Star Wars-fantast har jag gått ner i spagat av lycka över den återvunna prakten med de senaste filmerna. Det dramaturgiska dna:t har vårdats, renoverats och uppdaterats lätt.

Mekanisk estetik och rymddamm minner om svunna tider. Annat var det när George Lucas lanserade episod 1 till 3 runt millennieskiftet. Lucas eget motiv var att inte fastna i nostalgi. Han presenterade nya världar, nya karaktärer, och det må vara hedervärt. Till och med konstnärligt försvarbart. Problemet var att historiens själ gick förlorad. De kliniska vykorten var något helt annat. Något som tycktes sakna ett förflutet. Något som inte talade till oss som väntat i nästan tjugo år. Sådana jämförelser kan komma upp i alla tänkbara sammanhang, hur skevt resonemanget än blir. Sverige före och efter Televerket. Grekland vs. Rom. Se bortom min populärkulturella modell.


Metallica-fansen med sina jeansvästar och trimmade mopeder rasade över den fjolliga svarta plattan. Iförd kamouflageuniform med surt förvärvad dagersättning på fickan (som gick till kaffe) drabbades jag av de smittande riffen. Det påminde om den tyngre rockmusik från sent 60-tal som förebådade Black Sabbath och Led Zeppelin.

Sabbath har jag alltid respekterat, till och med gillat, men Zeppelin har jag aldrig fattat grejen med. Hursomhelst; när George Lucas försökte återföda sin egen baby var det jag och miljontals andra självutnämnda jediriddare som rasade. Star Wars var tvättat, pudrat och väldoftande. Skam på torra land.

Vi vårdar våra värderingar. Vi vill gärna ha nytt, men inte alltför nytt. Trygghet och tradition, eller öppenhet och förnyelse.

Lägger man ett politiskt raster över resonemanget mörknar bilden. Det är en annan diskussion, men parallellen är värd att notera.

Debatten kan dock bli nog så hetsig – även om det bara handlar om jeansvästar och lasersvärd .

 

  • MARCUS KOHLBERG