2017-05-17 06:00

2017-05-17 06:00

Frukt är inte godis

MARCUS KOHLBERG

Tagen av naturens scenografi runt vår fjord sade Ulf Lundell att det var som att spela nedanför bergen i Denver.

Det var Arvika hamnfest 2009, och recensionen jag skrev blev min första text som publicerades i den här tidningen. Föga anade Lundell att jag alltid fantiserat om Denver, eller egentligen Colorado, delstaten i fråga.

Drömmen om den ouppnåeliga skidsemestern i Aspen gör Colorado till en friluftsutopi. Och den nyss omskrivna filmen The Shining skänker fiktivt skimmer åt bergsmassiven.

Så långt Colorado.

Varför flyttade han inte till Denver? Frågan förföljer mig när jag ser den utmärkta dokumentären Kiss och gitarristen som försvann. Filmens huvudspår är att hitta gitarristen Vinnie Vincent som hade en kort karriär i supergruppen under tidigt 80-tal för att sedan försvinna under radarn. Filmen är ett fint tidsdokument och ett stycke populärkulturhistoria. Dessutom reser den intressanta frågor kring ideal, konstnärlig frihet och gruppdynamik.

När jag häromdagen i ett kedjehus med tegelgavel och furuspaljé omslöts av en till synes intakt samtida interiör var det som att få till alla sidorna på Rubiks kub. Alla. Jag gick i barndom bland gula vävtapeter, heltäckningsmattor och gröna plyschfåtöljer. Jag längtade efter Hajk, Okej och Gomorron Sverige med Per Ragnar. Som om inte det var nog fick jag samma dag anledning att besöka höghusen på Parkgatan. Framför den lobbyliknande entrén räckte det att jag slöt ögonen för att höra det ihåliga ljudet från våra stenhårda skateboardhjul som ekade mellan parkeringshusets plåt- och betongväggar för 35 år sedan. I bakgrunden Kiss. Alltid Kiss.

Den skamlösa nostalgin sköljde över mig som en ubåtsjakt i grovkornigt svartvitt på Expressens mittuppslag. Kiss har funnits med mig längre än jag kunnat knyta skorna, och det sträcker sig bortom nostalgi. Därför avstod jag Kiss spelning i Sverige förra veckan. Jag har sett Kiss i originaluppsättning, med smink. Det går inte att toppa. De flitigt spelade vinylplattorna i skivsamlingen är lika delar historia, konserverad pojkdröm som klassisk rock&roll. Och det fungerar lika bra som medelålders soundtrack.

Den mystik som omgav Kiss under 70-talet och som gav näring åt en hel kulspelande generation i manchesterbrallor och pottfrisyr trollband oss och färgsatte skolgårdens diskbänksrealism med eld, glitter och blodstänk. Det närmsta vi kom i form av coola attribut var limpsadel på cykeln och det blinkande ljushavet på mârten första helgen i oktober varje år. Tiden före och efter mârten dominerades av blått stencilkludd, frökens tramporgel och en tandläkare som hävdade att frukt var godis. Vi opponerade oss och köpte Raider. Jag vägrar att säga Twix, som den numera heter.

Kiss erbjöd en nödutgång, och bakom den dörren fanns glamour och romantik, fantasi och rock&roll. Frukt kommer aldrig att bli godis, men Kiss är fortfarande magi.

Vinnie Vincent valde Nashville, inte Denver.

Jag väljer Kiss, med originalmedlemmar.

Och smink.

Både tryggt och spännande – som en evigt nypumpad BMX.

Det var Arvika hamnfest 2009, och recensionen jag skrev blev min första text som publicerades i den här tidningen. Föga anade Lundell att jag alltid fantiserat om Denver, eller egentligen Colorado, delstaten i fråga.

Drömmen om den ouppnåeliga skidsemestern i Aspen gör Colorado till en friluftsutopi. Och den nyss omskrivna filmen The Shining skänker fiktivt skimmer åt bergsmassiven.

Så långt Colorado.

Varför flyttade han inte till Denver? Frågan förföljer mig när jag ser den utmärkta dokumentären Kiss och gitarristen som försvann. Filmens huvudspår är att hitta gitarristen Vinnie Vincent som hade en kort karriär i supergruppen under tidigt 80-tal för att sedan försvinna under radarn. Filmen är ett fint tidsdokument och ett stycke populärkulturhistoria. Dessutom reser den intressanta frågor kring ideal, konstnärlig frihet och gruppdynamik.

När jag häromdagen i ett kedjehus med tegelgavel och furuspaljé omslöts av en till synes intakt samtida interiör var det som att få till alla sidorna på Rubiks kub. Alla. Jag gick i barndom bland gula vävtapeter, heltäckningsmattor och gröna plyschfåtöljer. Jag längtade efter Hajk, Okej och Gomorron Sverige med Per Ragnar. Som om inte det var nog fick jag samma dag anledning att besöka höghusen på Parkgatan. Framför den lobbyliknande entrén räckte det att jag slöt ögonen för att höra det ihåliga ljudet från våra stenhårda skateboardhjul som ekade mellan parkeringshusets plåt- och betongväggar för 35 år sedan. I bakgrunden Kiss. Alltid Kiss.

Den skamlösa nostalgin sköljde över mig som en ubåtsjakt i grovkornigt svartvitt på Expressens mittuppslag. Kiss har funnits med mig längre än jag kunnat knyta skorna, och det sträcker sig bortom nostalgi. Därför avstod jag Kiss spelning i Sverige förra veckan. Jag har sett Kiss i originaluppsättning, med smink. Det går inte att toppa. De flitigt spelade vinylplattorna i skivsamlingen är lika delar historia, konserverad pojkdröm som klassisk rock&roll. Och det fungerar lika bra som medelålders soundtrack.

Den mystik som omgav Kiss under 70-talet och som gav näring åt en hel kulspelande generation i manchesterbrallor och pottfrisyr trollband oss och färgsatte skolgårdens diskbänksrealism med eld, glitter och blodstänk. Det närmsta vi kom i form av coola attribut var limpsadel på cykeln och det blinkande ljushavet på mârten första helgen i oktober varje år. Tiden före och efter mârten dominerades av blått stencilkludd, frökens tramporgel och en tandläkare som hävdade att frukt var godis. Vi opponerade oss och köpte Raider. Jag vägrar att säga Twix, som den numera heter.

Kiss erbjöd en nödutgång, och bakom den dörren fanns glamour och romantik, fantasi och rock&roll. Frukt kommer aldrig att bli godis, men Kiss är fortfarande magi.

Vinnie Vincent valde Nashville, inte Denver.

Jag väljer Kiss, med originalmedlemmar.

Och smink.

Både tryggt och spännande – som en evigt nypumpad BMX.