2017-04-19 06:00

2017-04-19 06:00

Våga vägra stapeldiagram

KRÖNIKA

Det otänkbara som hände på Drottninggatan fogar ännu ett svart kapitel till vår gemensamma berättelse. Terrordåd och ministermord har blivit något vi måste förhålla oss till.

Den privata sorgen för de drabbade går aldrig att förstå, men i svallvågorna efter den kollektiva chocken utkristalliserar sig också goda ting. Det svarta hålet tillåts inte absorbera allt ljus. Värderingar och prioriteringar renodlas. Kanske passionen är viktigare än kvitton i en pärm, och kanske att stjärnhimlen är extra magisk just ikväll.

Maximering, effektivisering och kalla kalkyler är meriterande för den som vill nå toppen. Men detta går att ifrågasätta. Vilken topp pratar vi om? Är det den med flest prylar som vinner?

Krönikören Fredrik Strage berättade öppenhjärtigt (DN, 6/4) om hur han i karriärens gryning på den ansedda musiktidningen Pop orienterade i den hårt kontrollerade stildjungeln med hjälp av fusklapp och vita lögner. Det gällde att gilla rätt saker för att inte avslöjas. Det gällde att skarva när den egna referenskällan sinade. Undertecknad noterar detta med tanke på den krönika som publicerades på denna plats för två veckor sedan. Om tidningen Pop, om det ängsliga 90-talets idealism. Om en rätt snobbig fåfänga som egentligen bottnade i stor kärlek. Strages text är ömsint, ärlig och tankeväckande. I samma veva hörde jag ett reportage i P1, Sveriges Radio, om talangscouter i näringslivet. Det går ut på att spåra exceptionella talanger. Karriärlystna medarbetare, kanske med maktanspråk, som är beredda att satsa allt. Beredda att offra fritid och privatliv. Tänk jobbannonsklyscha. För att illustrera vad man sökte gav man exempel. En sexåring som blir asförbannad om han eller hon förlorar Fia med knuff under en julmiddag är den perfekta kandidaten som redan i späd ålder uppvisar de egenskaper som är eftersträvansvärda. Jag förstår att den bolagiserade och kvartalskapitalistiskt drivna förtagssfären inte letar efter filosofiska, kritiskt tänkande humanister som tycker att sex timmars arbetsdag låter som en skön grej. Men det betyder inte att jag gillar det. Fredrik Strages strävan tar sitt romantiska avstamp i en perfekt poprefräng på en pendeltågsperrong. Tankemodeller och trådar utifrån dessa existentiella motpoler visar sig sedan överallt, utan att de nödvändigtvis hänger ihop eller ens har med varandra att göra. En hypnotiskt bra Bob Dylan lägger efter förrförra veckans konsert i Oslo en skimrande mosaikskärva till resonemanget. Han bjöd på en episk föreställning med elektrisk nerv och närvaro. Bobs resa är en svindlande och närmast mytisk historia värdig en, just det, Dylantext.

Ekonomiska stapeldiagram kan aldrig förklara sådan magi.

På väg in i Oslo körde vi förbi avfarter upp till Ekeberg, platån där Munchs Skriet föddes. Skriet, som bild och spegling, känns otäckt aktuell dessa dagar.

Ibland hopar sig frågorna, och somligt går inte att greppa.

Men konsten erbjuder dimensioner bortom det mätbara.

The answer, my friend, is blowing in the wind.

Den privata sorgen för de drabbade går aldrig att förstå, men i svallvågorna efter den kollektiva chocken utkristalliserar sig också goda ting. Det svarta hålet tillåts inte absorbera allt ljus. Värderingar och prioriteringar renodlas. Kanske passionen är viktigare än kvitton i en pärm, och kanske att stjärnhimlen är extra magisk just ikväll.

Maximering, effektivisering och kalla kalkyler är meriterande för den som vill nå toppen. Men detta går att ifrågasätta. Vilken topp pratar vi om? Är det den med flest prylar som vinner?

Krönikören Fredrik Strage berättade öppenhjärtigt (DN, 6/4) om hur han i karriärens gryning på den ansedda musiktidningen Pop orienterade i den hårt kontrollerade stildjungeln med hjälp av fusklapp och vita lögner. Det gällde att gilla rätt saker för att inte avslöjas. Det gällde att skarva när den egna referenskällan sinade. Undertecknad noterar detta med tanke på den krönika som publicerades på denna plats för två veckor sedan. Om tidningen Pop, om det ängsliga 90-talets idealism. Om en rätt snobbig fåfänga som egentligen bottnade i stor kärlek. Strages text är ömsint, ärlig och tankeväckande. I samma veva hörde jag ett reportage i P1, Sveriges Radio, om talangscouter i näringslivet. Det går ut på att spåra exceptionella talanger. Karriärlystna medarbetare, kanske med maktanspråk, som är beredda att satsa allt. Beredda att offra fritid och privatliv. Tänk jobbannonsklyscha. För att illustrera vad man sökte gav man exempel. En sexåring som blir asförbannad om han eller hon förlorar Fia med knuff under en julmiddag är den perfekta kandidaten som redan i späd ålder uppvisar de egenskaper som är eftersträvansvärda. Jag förstår att den bolagiserade och kvartalskapitalistiskt drivna förtagssfären inte letar efter filosofiska, kritiskt tänkande humanister som tycker att sex timmars arbetsdag låter som en skön grej. Men det betyder inte att jag gillar det. Fredrik Strages strävan tar sitt romantiska avstamp i en perfekt poprefräng på en pendeltågsperrong. Tankemodeller och trådar utifrån dessa existentiella motpoler visar sig sedan överallt, utan att de nödvändigtvis hänger ihop eller ens har med varandra att göra. En hypnotiskt bra Bob Dylan lägger efter förrförra veckans konsert i Oslo en skimrande mosaikskärva till resonemanget. Han bjöd på en episk föreställning med elektrisk nerv och närvaro. Bobs resa är en svindlande och närmast mytisk historia värdig en, just det, Dylantext.

Ekonomiska stapeldiagram kan aldrig förklara sådan magi.

På väg in i Oslo körde vi förbi avfarter upp till Ekeberg, platån där Munchs Skriet föddes. Skriet, som bild och spegling, känns otäckt aktuell dessa dagar.

Ibland hopar sig frågorna, och somligt går inte att greppa.

Men konsten erbjuder dimensioner bortom det mätbara.

The answer, my friend, is blowing in the wind.

  • MARCUS KOHLBERG