2016-10-16 15:47

2016-10-16 15:47

Hänförande tolkning av Brahms Requiem

MUSIK: Stor konsert i Brunskogs kyrka

Brunskogs kyrka hade på lördagen upplåtit sitt välklingande kyrkorum för ett av årets stora musikaliska evenemang: Brahms Requiem. Ett samarbete mellan Ingesunds Symfoniorkester och Kammarkör och Wermland Operas Orkester och solister samt Karlstads Motettsällskap. Allt under ledning av Wermland Operas chefsdirigent Johannes Gustavsson.

Balansen mellan kör och orkester i ett av text präglat musikverk som Brahms Ein deutsches Requiem - där själva ordets hörbarhet är central rent liturgiskt, men också grund för musikförståelsen – är av allra största betydelse för omedelbarheten i upplevelsen. Lördagens framförande var i mina öron närmast exemplariskt i detta avseende.

Ordens innebörd, de inre verkligheter de står för, är underlag för tonsättarens musikaliska skildring. Johannes Gustavsson hade lyckats avvinna den sextiosju man starka blandade kören det välklingande legato som är förutsättningen för den vokala diktionen, där textningen har vokalklangen som förutsättning för att uppmärksamheten på konsonanterna skall resultera i hörbara ord. Körkroppen var också tillräckligt stor, även mätt med romantikens mått, eftersom körsångarna verkligen kunde sjunga.

Bibehållen skönhet

De deltagandes goda röster och övertonsrika klang gav den volym och klangmassa som med bibehållen skönhet och renhet fordrades mot orkestern. Körens gestaltningar av de texter som Brahms valt ut ur bibeln för tonsättning, blev till uppenbarelser, musikaliska fördjupningar, anden bakom orden, och lika centrala i verket som de är tänkta. Instuderarna Mats Backlund, Erik Rentzhog och Hans Nordenborg skall ha en särskild eloge för sin del av det goda körarbetet.

Grandios orkester

Den grandiosa orkestern hade tillika en härlig dag. Numerären på denna sammanslagna evenemangsorkester var närmast idealisk med inalles sextiosju musiker varav fyrtiotvå stråkar, tjugotre blåsare, slagverk och harpa. Prestationerna i stämmorna var rakt över professionell. Två jämlika krafter - kör och orkester - två självständiga aktörer med samma mål, belyste berättelsen; helheten var magnifik.

Johannes Gustavssons tolkning fick mig att sväva bland saliga i första och sjunde satsen, skälva inför förintelserna i andra och sjätte, begrunda min död och förlösningens möjlighet i tredje och femte satsen med sina soli för baryton- och sopran, och i fjärde smaka på den översinnliga atmosfären i de eviga boningarna.

Personlig medkänsla

Till äktheten i framställningen av Brahms djupt kända och ärligt tolkade bibliska visioner, bidrog i hög grad den personliga medkänslan som solisterna AnnLouice Lögdlund, sopran, och Peter Boman, baryton, gav prov på. Deras tolkningar av partierna lyckades verkligen flytta fokus från berättelsens objektiva sfärer till de personliga inre världar, där dödens fasa och lättnad blev ens egen och förgängligheten bemängdes med hopp. Solisterna blev till inspirerade och välljudande röster i detta själens landskap.

Balansen mellan kör och orkester i ett av text präglat musikverk som Brahms Ein deutsches Requiem - där själva ordets hörbarhet är central rent liturgiskt, men också grund för musikförståelsen – är av allra största betydelse för omedelbarheten i upplevelsen. Lördagens framförande var i mina öron närmast exemplariskt i detta avseende.

Ordens innebörd, de inre verkligheter de står för, är underlag för tonsättarens musikaliska skildring. Johannes Gustavsson hade lyckats avvinna den sextiosju man starka blandade kören det välklingande legato som är förutsättningen för den vokala diktionen, där textningen har vokalklangen som förutsättning för att uppmärksamheten på konsonanterna skall resultera i hörbara ord. Körkroppen var också tillräckligt stor, även mätt med romantikens mått, eftersom körsångarna verkligen kunde sjunga.

Bibehållen skönhet

De deltagandes goda röster och övertonsrika klang gav den volym och klangmassa som med bibehållen skönhet och renhet fordrades mot orkestern. Körens gestaltningar av de texter som Brahms valt ut ur bibeln för tonsättning, blev till uppenbarelser, musikaliska fördjupningar, anden bakom orden, och lika centrala i verket som de är tänkta. Instuderarna Mats Backlund, Erik Rentzhog och Hans Nordenborg skall ha en särskild eloge för sin del av det goda körarbetet.

Grandios orkester

Den grandiosa orkestern hade tillika en härlig dag. Numerären på denna sammanslagna evenemangsorkester var närmast idealisk med inalles sextiosju musiker varav fyrtiotvå stråkar, tjugotre blåsare, slagverk och harpa. Prestationerna i stämmorna var rakt över professionell. Två jämlika krafter - kör och orkester - två självständiga aktörer med samma mål, belyste berättelsen; helheten var magnifik.

Johannes Gustavssons tolkning fick mig att sväva bland saliga i första och sjunde satsen, skälva inför förintelserna i andra och sjätte, begrunda min död och förlösningens möjlighet i tredje och femte satsen med sina soli för baryton- och sopran, och i fjärde smaka på den översinnliga atmosfären i de eviga boningarna.

Personlig medkänsla

Till äktheten i framställningen av Brahms djupt kända och ärligt tolkade bibliska visioner, bidrog i hög grad den personliga medkänslan som solisterna AnnLouice Lögdlund, sopran, och Peter Boman, baryton, gav prov på. Deras tolkningar av partierna lyckades verkligen flytta fokus från berättelsens objektiva sfärer till de personliga inre världar, där dödens fasa och lättnad blev ens egen och förgängligheten bemängdes med hopp. Solisterna blev till inspirerade och välljudande röster i detta själens landskap.

  • Sverker Magnusson