2016-10-05 06:00

2016-10-13 08:06

Stadens parenteser

KRÖNIKA: MARCUS KOHLBERG

Våra städer förtätas och varje yta, varje vrå, ska definieras. De naturliga mellanrummen, frizonerna, byggs bort. En ödetomt ruvar på minnen och stannar man upp finns där facit till stadens historia. Vad som kanske är än viktigare är att dessa oretuscherade enklaver också är en del av den levande staden och dess karaktär. Lustigt nog tänker jag alltid på detta i mârtenstider. Mârten står egentligen för allt jag ogillar; trängsel, oljud, billig kommers och reducerade möjligheter till sansade intryck. Men i utkanten av centrum när halvmörkret sänker sig och den småkyliga oktoberluften får det lövade stadsgolvet att dofta höst, då viskar ödetomterna till oss. Människor samlas kring rykande kålgrytor och berättelsen förs vidare.

Den episod av Solveig Ternströms Morsarvet som utspelar sig under denna helg som styr tideräkningen i Arvika är monumental tv-historia. Jag pratade med min legendariske skribentkollega Keeper häromdagen om dennes medverkan i detta klassiska avsnitt. Här finns kopplingen till världskriget, det andra, vars dragningskraft jag alltid haft ett kluvet förhållande till. Historiens blodigaste katastrof är inget att förtjusas över, men det är fascinerande, närmast magnetiskt intressant.


När jag som ung jobbade extra på Sveders herrekipering, en institution i Arvika, berättade Lars-Erik Sveder (som också medverkar i mârtensavsnittet av Morsarvet) halva hemligheter som berusade mitt unga, romantiska historiesinne. Vad försiggick i källare och på bakgårdar i Arvika under beredskapsåren? Tanken svindlar. I de kantstötta och halvsovande hörnen av vår stad, och i alla städer, lever dessa berättelser.

Till gentlemannen Erik, trotjänare på Sveders, vill jag bara säga: som du tog hand om mig, och vad kul vi hade. Tack!

Nu när Dahlinshuset störtar samman under grävskopornas obarmhärtiga klor försvinner ett kapitel ur berättelsen om Arvika. Låt oss hoppas att man vågar bygga något modernt på platsen. Alltså, riktigt modernt. Något som på sikt har potential att bli klassiskt. Precis som de tidstypiska huskroppar som formade vår jugentstad när den slog ut i blom för hundra år sedan. Så växer en stad, så skrivs nya kapitel. Att halvhjärtat nostalgiskt försöka återskapa förlorad glans blir sällan bra. Samtidigt och däremellan måste det finnas plats för det icke definierade och det halvt bortglömda. Plats för tidsfickor. Från Simhallen ser jag tegellängan med den gamla bilverkstaden i klädsamt förfall.

Det är en vacker syn.

Hur många mârtenslördagar har inte förflutit på och runt om den gården?

Historien viskar till oss om vi lyssnar.


Och lyssnar vi inte äts det offentliga rummet upp av standardiserad franchising likt ett globalt expanderande bensinmacksområde, där tillträdet villkoras av köpkraft.

Utmanande, inbjudande arkitektur som inrymmer våra gemensamma intressen är något annat – det är stadens framtid.

Däremellan det kantstötta och halvt bortglömda.

Där förvaltas vår historia, där finns berättelserna kvar.

Där, inom stadens parenteser.

Våra städer förtätas och varje yta, varje vrå, ska definieras. De naturliga mellanrummen, frizonerna, byggs bort. En ödetomt ruvar på minnen och stannar man upp finns där facit till stadens historia. Vad som kanske är än viktigare är att dessa oretuscherade enklaver också är en del av den levande staden och dess karaktär. Lustigt nog tänker jag alltid på detta i mârtenstider. Mârten står egentligen för allt jag ogillar; trängsel, oljud, billig kommers och reducerade möjligheter till sansade intryck. Men i utkanten av centrum när halvmörkret sänker sig och den småkyliga oktoberluften får det lövade stadsgolvet att dofta höst, då viskar ödetomterna till oss. Människor samlas kring rykande kålgrytor och berättelsen förs vidare.

Den episod av Solveig Ternströms Morsarvet som utspelar sig under denna helg som styr tideräkningen i Arvika är monumental tv-historia. Jag pratade med min legendariske skribentkollega Keeper häromdagen om dennes medverkan i detta klassiska avsnitt. Här finns kopplingen till världskriget, det andra, vars dragningskraft jag alltid haft ett kluvet förhållande till. Historiens blodigaste katastrof är inget att förtjusas över, men det är fascinerande, närmast magnetiskt intressant.


När jag som ung jobbade extra på Sveders herrekipering, en institution i Arvika, berättade Lars-Erik Sveder (som också medverkar i mârtensavsnittet av Morsarvet) halva hemligheter som berusade mitt unga, romantiska historiesinne. Vad försiggick i källare och på bakgårdar i Arvika under beredskapsåren? Tanken svindlar. I de kantstötta och halvsovande hörnen av vår stad, och i alla städer, lever dessa berättelser.

Till gentlemannen Erik, trotjänare på Sveders, vill jag bara säga: som du tog hand om mig, och vad kul vi hade. Tack!

Nu när Dahlinshuset störtar samman under grävskopornas obarmhärtiga klor försvinner ett kapitel ur berättelsen om Arvika. Låt oss hoppas att man vågar bygga något modernt på platsen. Alltså, riktigt modernt. Något som på sikt har potential att bli klassiskt. Precis som de tidstypiska huskroppar som formade vår jugentstad när den slog ut i blom för hundra år sedan. Så växer en stad, så skrivs nya kapitel. Att halvhjärtat nostalgiskt försöka återskapa förlorad glans blir sällan bra. Samtidigt och däremellan måste det finnas plats för det icke definierade och det halvt bortglömda. Plats för tidsfickor. Från Simhallen ser jag tegellängan med den gamla bilverkstaden i klädsamt förfall.

Det är en vacker syn.

Hur många mârtenslördagar har inte förflutit på och runt om den gården?

Historien viskar till oss om vi lyssnar.


Och lyssnar vi inte äts det offentliga rummet upp av standardiserad franchising likt ett globalt expanderande bensinmacksområde, där tillträdet villkoras av köpkraft.

Utmanande, inbjudande arkitektur som inrymmer våra gemensamma intressen är något annat – det är stadens framtid.

Däremellan det kantstötta och halvt bortglömda.

Där förvaltas vår historia, där finns berättelserna kvar.

Där, inom stadens parenteser.