2016-07-06 06:00

2016-07-06 06:00

Kommersiellt eller bara svårt?

KARIN GUSTAFSSON

Är det okej att vara kommersiellt konstnärlig eller är det ’’finare’’ att bara vara ’’svår’’?

Just nu är vi i Arvika privilegierade. I lördags var det nämligen vernissage på Konsthallen där vi nu kan se ett urval av Lisa och Gunnar Larsons alster. Snart är det även dags för den japanska publiken att se mer av Lisas verk, där hon också är populär. Och tidigare i vår visades en retrospektiv utställningen på Röhsska muséet i Göteborg. Här i Arvika är vi extra lottade eftersom vi dessutom får se maken Gunnar Larsons bildskapande. Gunnar hade senast utställning på Värmlands museum och han är uppväxt i Grava utanför Karlstad. Så sett ur den aspekten är det inte konstigt att Arvika är nära till hands för utställning.

Det känns som att verken går hand i hand precis som konstnärerna och paret Lisa och Gunnar gör. Skulpturerna och bilderna matchar i färgskala, med gråtoner som bas. Lisas keramik är mer robust i jämförelse med de figurer vi är mer vana att se, men de fylliga formerna känns igen. Stilla porträtt eller återgiven rörelse återkommer såväl i bilderna som i de keramiska figurerna. Rörelsen finns i dans och yoga i kontrast till fångad vardagsvila och humor i skulpturen med titeln ’’Gubbe i stol’’. Lisa har också en känsla för värme och kramen som skildras i verket ’’Mor och barn’’ kan inte vara tydligare.

Gunnar kan ses som mer dramatisk i sina stora målningar. Det är breda penseldrag. Överlappat, kantat av finlir och blandteknik oavsett format. Bearbetat och genomtänkt. Känsloutspel men med ett övervägande lugn. Både abstrakta studier och porträtt. Men det är inte några tydliga fotorealistiska porträtt, de är måleriska och skissade, mer eller mindre skönjbara. Exempelvis skildras en grupp personer med till synes enkelhet. Även om det inte är enkelt. Karaktärerna syns trots att det enbart är en bred svart pensel som har format och fångat konturerna av dem. Stiligt.

Lisa och Gunnar har helt egna stilar och att de är märkbart produktiva. Att de väcker beundran är bara början på en lång diskussion. Lisa har likt Tove Janson skapat figurer som är eftertraktade och lätta att tycka om. Skillnaden är att Lisa inte har utvecklat identifierbara karaktärer i berättelser. Tove var bildkonstnär i grunden och därför något motvilligt mer känd för sina mumintroll. Sett till Lisas alster på Konsthallen kan man se ett mindre kommersiellt tänk. På podierna och i glasmontrarna visas inte det söta och mest kända som vi är vana att se. Och det ger en ny bild av Lisas skapande.

Faktum är att både Lisa och Tove har lyckats nå framgång tack vare hårt arbete, känsla för humor, värme och fantasi. Sedan har den kommersiella vurmen kring figurerna förstorat upp deras konstnärlighet till någonting folkkärt, vilket i och för sig kan blir för mycket kapitalisttänk och massproduktion. Det unika kan gå förlorat. Men det kan aldrig bli ofint att som första tanke skapa någonting som är omtyckt av många.

Just nu är vi i Arvika privilegierade. I lördags var det nämligen vernissage på Konsthallen där vi nu kan se ett urval av Lisa och Gunnar Larsons alster. Snart är det även dags för den japanska publiken att se mer av Lisas verk, där hon också är populär. Och tidigare i vår visades en retrospektiv utställningen på Röhsska muséet i Göteborg. Här i Arvika är vi extra lottade eftersom vi dessutom får se maken Gunnar Larsons bildskapande. Gunnar hade senast utställning på Värmlands museum och han är uppväxt i Grava utanför Karlstad. Så sett ur den aspekten är det inte konstigt att Arvika är nära till hands för utställning.

Det känns som att verken går hand i hand precis som konstnärerna och paret Lisa och Gunnar gör. Skulpturerna och bilderna matchar i färgskala, med gråtoner som bas. Lisas keramik är mer robust i jämförelse med de figurer vi är mer vana att se, men de fylliga formerna känns igen. Stilla porträtt eller återgiven rörelse återkommer såväl i bilderna som i de keramiska figurerna. Rörelsen finns i dans och yoga i kontrast till fångad vardagsvila och humor i skulpturen med titeln ’’Gubbe i stol’’. Lisa har också en känsla för värme och kramen som skildras i verket ’’Mor och barn’’ kan inte vara tydligare.

Gunnar kan ses som mer dramatisk i sina stora målningar. Det är breda penseldrag. Överlappat, kantat av finlir och blandteknik oavsett format. Bearbetat och genomtänkt. Känsloutspel men med ett övervägande lugn. Både abstrakta studier och porträtt. Men det är inte några tydliga fotorealistiska porträtt, de är måleriska och skissade, mer eller mindre skönjbara. Exempelvis skildras en grupp personer med till synes enkelhet. Även om det inte är enkelt. Karaktärerna syns trots att det enbart är en bred svart pensel som har format och fångat konturerna av dem. Stiligt.

Lisa och Gunnar har helt egna stilar och att de är märkbart produktiva. Att de väcker beundran är bara början på en lång diskussion. Lisa har likt Tove Janson skapat figurer som är eftertraktade och lätta att tycka om. Skillnaden är att Lisa inte har utvecklat identifierbara karaktärer i berättelser. Tove var bildkonstnär i grunden och därför något motvilligt mer känd för sina mumintroll. Sett till Lisas alster på Konsthallen kan man se ett mindre kommersiellt tänk. På podierna och i glasmontrarna visas inte det söta och mest kända som vi är vana att se. Och det ger en ny bild av Lisas skapande.

Faktum är att både Lisa och Tove har lyckats nå framgång tack vare hårt arbete, känsla för humor, värme och fantasi. Sedan har den kommersiella vurmen kring figurerna förstorat upp deras konstnärlighet till någonting folkkärt, vilket i och för sig kan blir för mycket kapitalisttänk och massproduktion. Det unika kan gå förlorat. Men det kan aldrig bli ofint att som första tanke skapa någonting som är omtyckt av många.