2016-06-28 06:00

2016-06-28 06:00

Över takåsarna

MARCUS KOHLBERG

Ett sådant ruffigt plåtskjul som alltid finns på hustaken i amerikanska filmer. Visst har ni kommit ut ur ett sådant någon gång? Nej, tänkte väl det. Det har inte jag heller, men jag fotade ett häromkvällen. Centrum, efter klockan 18. Staden går in i sin egen dvala när den sista butiksdörren stängs. En förströdd fiskmås, mopedknatter. Någon med livet och sommarlovet framför sig hastar förbi med blicken på mobilen. Jag sitter på en betongmur vid ett varuintag och väntar. På infall går jag upp på parkeringen på det intilliggande hustaket. Lågflygande fågelperspektiv, ljuden som ter sig annorlunda. Mitt på taket tronar ett av dessa plåtskjul. I Hollywood kommer folk utrusande ur dessa med hämndlystna opponenter i hälarna. Som Leonardo DiCaprio i Martin Scorseses The Departed (2006). Mästerlig film, som är en remake på den ännu bättre hongkongthrillern Infernal Affairs (2002). I markplan ligger en leksaksaffär, och så mycket Star Wars-prylarna som man säljer i kölvattnet av den senaste filmen har man antagligen inte gjort sedan djävulen gick i kortbyxor. Kurosawas Den vilda flykten (1958) utgjorde mallen för den första Star Wars-filmen från 1977. Jag tänker på Scorseses beundran för Kurosawa, och cirkeln sluts. Ännu en insikt kommer utrusande ur det där plåtskjulet. Vi berättar, och vi berättar igen. Det är vackert och det är som det skall. Ett desorienterat Europa kliver också ut ur ett plåtskjul med Brexit-baksmällan dånande som en sorgekör i en tragedi utan färdigskrivet slut. Den politiska analysen lämnar jag därhän, men konstaterar att manushänvisningarna när dörren till plåtskjulet slår igen är minst sagt diffusa. I filmens värld finns alltid en brandstege att svischa ner i, eller en markis att studsa mot innan trottoaren säger hej. Ibland går det mindre bra, som för Frank Nitti (Billy Drago), i Brian De Palmas De omutbara (1987).

Jag blickar ner mot biblioteket. Fontänen porlar, och en sen återlämnare använder inkastet vid entrén. Både självklarheter och sanningar tittar ut ur sina små plåtskjul. Att bli kär är att kliva ut på ett okänt tak, där man känner sig både hemma och nyfiken. Jag knäpper några bilder. Kan komma till användning Kanske de bara inrymmer fläktar, de svenska plåtskjulen? I Hollywood mynnar trappor ut där. För mig är det sak samma i den ljusa sommarkvällen. Mytiska är de ändå, dessa rostiga drömvävare, osynliga för flanören på gatan. I samband med Världsbokdagen 23 april var jag inbjuden till Stadsbiblioteket i Karlstad för att prata om skrivande och skapande. Där sjöd kreativiteten, och i dialog med mig och alla andra som deltog i programmet skapade publiken det goda samtalet. Dessutom fick jag träffa poeten Jila Mossaed, vars författarskap jag skattar högt.

Ingen krutrök runt det plåtskjulet.

Men ett plåtskjul var det, på ett tak.

I sommar har jag förmånen att få läsa nyskriven dramatik av en vän och mentor.

Ny resa, nytt plåtskjul.

Vi kliver ut, vet inte vad som ska hända.

Då finns möjligheter.

Då behövs ingen brandstege.

Ett sådant ruffigt plåtskjul som alltid finns på hustaken i amerikanska filmer. Visst har ni kommit ut ur ett sådant någon gång? Nej, tänkte väl det. Det har inte jag heller, men jag fotade ett häromkvällen. Centrum, efter klockan 18. Staden går in i sin egen dvala när den sista butiksdörren stängs. En förströdd fiskmås, mopedknatter. Någon med livet och sommarlovet framför sig hastar förbi med blicken på mobilen. Jag sitter på en betongmur vid ett varuintag och väntar. På infall går jag upp på parkeringen på det intilliggande hustaket. Lågflygande fågelperspektiv, ljuden som ter sig annorlunda. Mitt på taket tronar ett av dessa plåtskjul. I Hollywood kommer folk utrusande ur dessa med hämndlystna opponenter i hälarna. Som Leonardo DiCaprio i Martin Scorseses The Departed (2006). Mästerlig film, som är en remake på den ännu bättre hongkongthrillern Infernal Affairs (2002). I markplan ligger en leksaksaffär, och så mycket Star Wars-prylarna som man säljer i kölvattnet av den senaste filmen har man antagligen inte gjort sedan djävulen gick i kortbyxor. Kurosawas Den vilda flykten (1958) utgjorde mallen för den första Star Wars-filmen från 1977. Jag tänker på Scorseses beundran för Kurosawa, och cirkeln sluts. Ännu en insikt kommer utrusande ur det där plåtskjulet. Vi berättar, och vi berättar igen. Det är vackert och det är som det skall. Ett desorienterat Europa kliver också ut ur ett plåtskjul med Brexit-baksmällan dånande som en sorgekör i en tragedi utan färdigskrivet slut. Den politiska analysen lämnar jag därhän, men konstaterar att manushänvisningarna när dörren till plåtskjulet slår igen är minst sagt diffusa. I filmens värld finns alltid en brandstege att svischa ner i, eller en markis att studsa mot innan trottoaren säger hej. Ibland går det mindre bra, som för Frank Nitti (Billy Drago), i Brian De Palmas De omutbara (1987).

Jag blickar ner mot biblioteket. Fontänen porlar, och en sen återlämnare använder inkastet vid entrén. Både självklarheter och sanningar tittar ut ur sina små plåtskjul. Att bli kär är att kliva ut på ett okänt tak, där man känner sig både hemma och nyfiken. Jag knäpper några bilder. Kan komma till användning Kanske de bara inrymmer fläktar, de svenska plåtskjulen? I Hollywood mynnar trappor ut där. För mig är det sak samma i den ljusa sommarkvällen. Mytiska är de ändå, dessa rostiga drömvävare, osynliga för flanören på gatan. I samband med Världsbokdagen 23 april var jag inbjuden till Stadsbiblioteket i Karlstad för att prata om skrivande och skapande. Där sjöd kreativiteten, och i dialog med mig och alla andra som deltog i programmet skapade publiken det goda samtalet. Dessutom fick jag träffa poeten Jila Mossaed, vars författarskap jag skattar högt.

Ingen krutrök runt det plåtskjulet.

Men ett plåtskjul var det, på ett tak.

I sommar har jag förmånen att få läsa nyskriven dramatik av en vän och mentor.

Ny resa, nytt plåtskjul.

Vi kliver ut, vet inte vad som ska hända.

Då finns möjligheter.

Då behövs ingen brandstege.