2016-06-22 06:00

2016-06-22 06:00

Stolpskott eller profet?

KARIN GUSTAFSSON

Att Ronaldo sparkar in bollen i stolpen när det är straff mot Österrike är såpass pinsamt att det är svårt att inte le. En man med hans kaliber kan tydligen misslyckas. Jobbigt tycker säkert många, men det ger också hopp. N

u kan helt plötsligt alla som skjuter bollen i stolpen eller klantar sig på ett eller annat sätt säga: ”Jag gjorde bara en Ronaldo.” Det var nästan medvetet.” Själv lyckades jag med ett stolpskott när jag gick på mellanstadiet och fick lägga en straff under Arvika cup. Tränaren tröstade mig med att säga att: ”Stolparna är målvaktens bästa vänner.” Arvika cup var i helgen och när jag var en liten tjej tyckte jag alltid att det var riktigt rolig att delta. Fotbollsfolk överallt och matbutiker som blir tömda på dricka, yoghurt, godis och korvbröd. Av tradition kan man också räkna med ostadigt väder under Arvika cup. Det hör liksom till.

Vinterhalvårets mörker är bortglömt nu. ”Dä ä ljust ute. Dä ä sômmer. Å det är gôtt.” Stadsparken har förvandlats till allmänhetens trädgård med trivsel och lek. Sågudden är som ett mini-Skansen med djur, utsikt och café. Tåget Färdinand är lika populärt i år också. Är det sol kan man räkna med att många passagerare åker med. Det livar upp.

Nu i veckan är det sista chansen att se Rustan Anderssons akrylmåleri på Konsthallen, vars motiv är norska landskap. Med färgintensitet i penseldragen finns det en enkelhet i precisionen av det precisa. Men för den sakens skull är det inte enkelt att prestera. Tvärtom.

Beroende på hur ditt kulturella intresse ser ut finns det traditioner som har hållit i sig i många år. Blå Lagårn har som brukligt vernissage på midsommardagen. Alla vet, i alla fall de flesta vet, vad Blå Lagårn är. Alla har varit där, i alla fall nästan alla. I alla fall nästan alla som bor i Arvika. I alla fall nästan alla som är födda i Arvika men bor på annan ort och kommer hit på sommaren. Sen har vi ett gäng turister som också letar sig ut till Racken. Ulf Dahlin hade 40-årsjubileum ifjol och det finns inget tvivel om att besökare kommer även i år. Tavlorna och alla utställningsting hänger och står överallt. Charmen är att alla kan vara med, det råder ingen elitism. Det flesta som kommer förbluffas av alla intryck: ”Men hur mycket är det?” Ja, det är mycket på en gång. Men just det har blivit en grej.

Några som inte har kickat bollen i stolpen likt Ronaldo är Arvikabandet Gain Eleven. För fem år sedan när jag bevakande Solbergaesteternas studentkonserter skrev jag om Martin Andersson, Hannes Liljedahl och Vidar Sollis respektive konserter. Flitiga musikanter redan då och tillsammans med sångaren David Flognman har killarna nyligen vunnit den svenska finalen i Emergenzas musiktävling, vilket betyder att de ska representera Sverige i världsfinalen för osignade band under Taubertal festival i Tyskland.

Men kan man bli profet i sin egen hemstad? Ja, se bara på Håkan Hellström.

u kan helt plötsligt alla som skjuter bollen i stolpen eller klantar sig på ett eller annat sätt säga: ”Jag gjorde bara en Ronaldo.” Det var nästan medvetet.” Själv lyckades jag med ett stolpskott när jag gick på mellanstadiet och fick lägga en straff under Arvika cup. Tränaren tröstade mig med att säga att: ”Stolparna är målvaktens bästa vänner.” Arvika cup var i helgen och när jag var en liten tjej tyckte jag alltid att det var riktigt rolig att delta. Fotbollsfolk överallt och matbutiker som blir tömda på dricka, yoghurt, godis och korvbröd. Av tradition kan man också räkna med ostadigt väder under Arvika cup. Det hör liksom till.

Vinterhalvårets mörker är bortglömt nu. ”Dä ä ljust ute. Dä ä sômmer. Å det är gôtt.” Stadsparken har förvandlats till allmänhetens trädgård med trivsel och lek. Sågudden är som ett mini-Skansen med djur, utsikt och café. Tåget Färdinand är lika populärt i år också. Är det sol kan man räkna med att många passagerare åker med. Det livar upp.

Nu i veckan är det sista chansen att se Rustan Anderssons akrylmåleri på Konsthallen, vars motiv är norska landskap. Med färgintensitet i penseldragen finns det en enkelhet i precisionen av det precisa. Men för den sakens skull är det inte enkelt att prestera. Tvärtom.

Beroende på hur ditt kulturella intresse ser ut finns det traditioner som har hållit i sig i många år. Blå Lagårn har som brukligt vernissage på midsommardagen. Alla vet, i alla fall de flesta vet, vad Blå Lagårn är. Alla har varit där, i alla fall nästan alla. I alla fall nästan alla som bor i Arvika. I alla fall nästan alla som är födda i Arvika men bor på annan ort och kommer hit på sommaren. Sen har vi ett gäng turister som också letar sig ut till Racken. Ulf Dahlin hade 40-årsjubileum ifjol och det finns inget tvivel om att besökare kommer även i år. Tavlorna och alla utställningsting hänger och står överallt. Charmen är att alla kan vara med, det råder ingen elitism. Det flesta som kommer förbluffas av alla intryck: ”Men hur mycket är det?” Ja, det är mycket på en gång. Men just det har blivit en grej.

Några som inte har kickat bollen i stolpen likt Ronaldo är Arvikabandet Gain Eleven. För fem år sedan när jag bevakande Solbergaesteternas studentkonserter skrev jag om Martin Andersson, Hannes Liljedahl och Vidar Sollis respektive konserter. Flitiga musikanter redan då och tillsammans med sångaren David Flognman har killarna nyligen vunnit den svenska finalen i Emergenzas musiktävling, vilket betyder att de ska representera Sverige i världsfinalen för osignade band under Taubertal festival i Tyskland.

Men kan man bli profet i sin egen hemstad? Ja, se bara på Håkan Hellström.