2016-06-22 06:00

2016-06-22 06:00

Publiken trotsade regnet för skådespel

TEATER: Sångspel vid Rackstadmuseet

Sångspelet Värmlänningarna spelades i helgen upp på gräsmattan som vetter upp mot Rackstadmuseet. Likt en söndagsmatiné men med stark aldrig sinande tradition blev träden både en kuliss och skydd mot duggregn.

Till en början såg det ut som att regnet skulle skrämma bort publiken. Men tydligt är att det finns de som kommer ändå. Och tanken och insatsen hos publiken belönades med uppehåll och till och med solsken efter ett par timmar. Det var som att även vädret hade fått regi och förstärkte handlingen. De sorgsna tonerna mellan Anna och Erik som var olyckligt kära, ville inte skingra molnen, men lyckan, självinsikten hos föräldrarna, förlåtelsen och bröllopet gjorde det. Det kunde inte att slutat bättre. På flera plan. Publiken var helt med i skådespelet och det applåderades med i festdanser där det bjöds på en och annan våghalsig hjulning och Jössehärspolka.

Det var lätt att le åt alla lustigheter. Sådant som bara en värmlänning kan hitta på? Överdriva och ljuga lite lagom. Och lustigheter visade skådespelarna att de kan leverera på ett bonderomantiskt sätt utan att det blir för buskis. Men det är också en saga som skildrar fortfarande dagsaktuella olikheter mellan rik och fattig, storstad och by, utbildad eller inte. ’’I Stôckhôlm har de slätte gater’’. Det ni! ’’Å en rik kan väl inte gefte säg mä en fattig’’. Hanne Hermansson som spelade Anna gestaltade på ett övertygande sätt hur galet det kan gå när man inte får vara lyckligt kär. Sångspelet innehåller en hel del när man tänker efter.

Flera i ensemblen har varit med i mer än tio år, och det är imponerande, till exempel: Kenneth Larsson och hans söner Jon och Viktor, Catarina Bernau, Jan-Olof Johansson, Sören Olsson och Eva-Britta Andersson. Men några är helt nya: Anders Nilsson som drängen Anders, Emilia Nilsson som brukspatrons dotter. Och Henrik Axelsson som spelar Erik var ny ifjol. Som pigan Stina fick vi återse Charlotta Tagesson. Kapellmästare var Per Olof Berndalen och Mats Berglund förgyllde på fiol. Deltog gjorde också Jössehäringarnas folkdansare och Eda dansare.

Till en början såg det ut som att regnet skulle skrämma bort publiken. Men tydligt är att det finns de som kommer ändå. Och tanken och insatsen hos publiken belönades med uppehåll och till och med solsken efter ett par timmar. Det var som att även vädret hade fått regi och förstärkte handlingen. De sorgsna tonerna mellan Anna och Erik som var olyckligt kära, ville inte skingra molnen, men lyckan, självinsikten hos föräldrarna, förlåtelsen och bröllopet gjorde det. Det kunde inte att slutat bättre. På flera plan. Publiken var helt med i skådespelet och det applåderades med i festdanser där det bjöds på en och annan våghalsig hjulning och Jössehärspolka.

Det var lätt att le åt alla lustigheter. Sådant som bara en värmlänning kan hitta på? Överdriva och ljuga lite lagom. Och lustigheter visade skådespelarna att de kan leverera på ett bonderomantiskt sätt utan att det blir för buskis. Men det är också en saga som skildrar fortfarande dagsaktuella olikheter mellan rik och fattig, storstad och by, utbildad eller inte. ’’I Stôckhôlm har de slätte gater’’. Det ni! ’’Å en rik kan väl inte gefte säg mä en fattig’’. Hanne Hermansson som spelade Anna gestaltade på ett övertygande sätt hur galet det kan gå när man inte får vara lyckligt kär. Sångspelet innehåller en hel del när man tänker efter.

Flera i ensemblen har varit med i mer än tio år, och det är imponerande, till exempel: Kenneth Larsson och hans söner Jon och Viktor, Catarina Bernau, Jan-Olof Johansson, Sören Olsson och Eva-Britta Andersson. Men några är helt nya: Anders Nilsson som drängen Anders, Emilia Nilsson som brukspatrons dotter. Och Henrik Axelsson som spelar Erik var ny ifjol. Som pigan Stina fick vi återse Charlotta Tagesson. Kapellmästare var Per Olof Berndalen och Mats Berglund förgyllde på fiol. Deltog gjorde också Jössehäringarnas folkdansare och Eda dansare.

  • Karin Gustafsson