2016-06-20 14:44

2016-06-20 14:45

Lysande musikaliskt drama

MUSIKAL: Les Misérables på Värmlandsoperan

På torsdagen hade Wermland Opera lyckad premiär på musikalen Les Misérables i tilltalande regi av James Grieve. Christopher Jahnkes filmorkestrering lyfter musiken. Riviga rollprestationer i en imponerande scenografi.

Torsdagens premiär innehöll nyheter, främst i bearbetningarna av musiken. Originalmusiken av Claude-Michel Schönberg har fått en make over baserad på partituret från filmatiseringen. Symfoniorkesterns stråkar och keyboard har tagit över många rytmiska funktioner i partituret. Klangliga tillskott i Jahnkes orkestrering ger ny rymd och musiken en dramatiskt mer kongenial karaktär som botten för rolltolkningarna. Orkestern gjorde vid torsdagens premiär under ledning av den erfarne dirigenten David White ett lysande och påpassligt arbete.

Balans

Regissören James Grieve har lyckats få var scen i balans med helheten. Många fina detaljer i samspelet imponerar och Scott Amblers koreografi är fyndig, plastisk och väl integrerad.

Regin är framgångsrikt understödd av Lucy Osborns innovativa scenografi och kostym. Utan longörer skapas spelrum för var och en av de trettiotvå scenerna genom smarta kompletteringar och reduktioner. Spännande metamorfoser gör miljön till en del av dramaturgin.

Handlingen

Hugos jätteroman är naturligtvis slaktad och dramat nedkokat till i princip tre stora öden. De speglar franska revolutionens rötter. Samhällets misär ställs mot upplysningens ideal; frihet, jämlikhet och broderskap är lyckans garant. Girighet och förtryck bryts mot givmildhet och tilltro. Förlåtelsen – en hämsko för revolutionen – lämnas åt Gud.

Polismästaren Javert, makten symboliserad, förstår i ett upplyst ögonblick att meningen i hans liv varit förföljelsen av tjuven Jean Valjean. Denne har trotsat sitt öde och rest sig ur sin förnedring; via ett ingrepp från Gud har han fått sin moral återupprättad. Själv har Javert vandrat motsatt väg; han inser att hans drivkrafter är underlägsna Jean Valjeans. Han skjuter sig själv.

Lysande Javert

Philip Jalmelid gör polisen med stor kraft och resning. Rösten återspeglar hans besatthet, hatet som till sist slår inåt. Lysande.

Christer Nerfont, Jean Valjean, sjunger och spelar genomgående bra. Rollen som kraftkarl är inte uppenbar, men förvandlingen från fräck till ångerköpt, moraliskt nyfödd efter biskop Dignes helgonlika ingripande (Björn Eduard gör ett fantastiskt porträtt av biskopens ädla person) liksom förvandlingen till fabrikör, borgmästare och älskande styvfader, var inte bara driven utan trovärdig – så långt nu en sagolik musikal tillåter.

Ömsint tolkning

Cecilie Nerfont Thorgersen, olycksdrabbad arbeterska i Valjeans fabrik, gav med ömsinthet liv åt den fattiga kvinnan Fantine som jagas från arbetet och hamnar på gatan driven av nödvändighet – dotterns överlevnad: Lilla Cosette (Lova Johansson) vackert framställd.

Värdshusparet Thénardier, Jonas Schlyter och Jenny Norén, spelade och sjöng virtuost sina otäcka karaktärer – ett par girighetens apostlar.

Kärlekens och revolutionens barn studenten Marius och Cosette som tonåring, David Alvefjord och Kristin Lidström, fäste jag mig vid; älskande ungdomar blir lätt endimensionella, men här hade vi både studentens pyrande medvetenhet och en chosefri överklassfröken med hjärta. Scenisk kontrapunkt i kärlekstriangeln runt Marius var den välfångade framställningen av revolutionsflickan Eponine, Kerstin Hilldén.

Övertygande ledare

Rikard Björk gjorde Enjolras till en övertygande ledare på barrikaden. Studenterna i eldlinjen sjöng dessutom manskvartett med bravur! Den kaxige pojken Gavroche fångades på pricken av spelglade Ville Danielsson Kihlström.

De nio stora rollerna skall kompletteras med kören, som rätt igenom höll hög sånglig och scenisk kvalitet.

Torsdagens premiär innehöll nyheter, främst i bearbetningarna av musiken. Originalmusiken av Claude-Michel Schönberg har fått en make over baserad på partituret från filmatiseringen. Symfoniorkesterns stråkar och keyboard har tagit över många rytmiska funktioner i partituret. Klangliga tillskott i Jahnkes orkestrering ger ny rymd och musiken en dramatiskt mer kongenial karaktär som botten för rolltolkningarna. Orkestern gjorde vid torsdagens premiär under ledning av den erfarne dirigenten David White ett lysande och påpassligt arbete.

Balans

Regissören James Grieve har lyckats få var scen i balans med helheten. Många fina detaljer i samspelet imponerar och Scott Amblers koreografi är fyndig, plastisk och väl integrerad.

Regin är framgångsrikt understödd av Lucy Osborns innovativa scenografi och kostym. Utan longörer skapas spelrum för var och en av de trettiotvå scenerna genom smarta kompletteringar och reduktioner. Spännande metamorfoser gör miljön till en del av dramaturgin.

Handlingen

Hugos jätteroman är naturligtvis slaktad och dramat nedkokat till i princip tre stora öden. De speglar franska revolutionens rötter. Samhällets misär ställs mot upplysningens ideal; frihet, jämlikhet och broderskap är lyckans garant. Girighet och förtryck bryts mot givmildhet och tilltro. Förlåtelsen – en hämsko för revolutionen – lämnas åt Gud.

Polismästaren Javert, makten symboliserad, förstår i ett upplyst ögonblick att meningen i hans liv varit förföljelsen av tjuven Jean Valjean. Denne har trotsat sitt öde och rest sig ur sin förnedring; via ett ingrepp från Gud har han fått sin moral återupprättad. Själv har Javert vandrat motsatt väg; han inser att hans drivkrafter är underlägsna Jean Valjeans. Han skjuter sig själv.

Lysande Javert

Philip Jalmelid gör polisen med stor kraft och resning. Rösten återspeglar hans besatthet, hatet som till sist slår inåt. Lysande.

Christer Nerfont, Jean Valjean, sjunger och spelar genomgående bra. Rollen som kraftkarl är inte uppenbar, men förvandlingen från fräck till ångerköpt, moraliskt nyfödd efter biskop Dignes helgonlika ingripande (Björn Eduard gör ett fantastiskt porträtt av biskopens ädla person) liksom förvandlingen till fabrikör, borgmästare och älskande styvfader, var inte bara driven utan trovärdig – så långt nu en sagolik musikal tillåter.

Ömsint tolkning

Cecilie Nerfont Thorgersen, olycksdrabbad arbeterska i Valjeans fabrik, gav med ömsinthet liv åt den fattiga kvinnan Fantine som jagas från arbetet och hamnar på gatan driven av nödvändighet – dotterns överlevnad: Lilla Cosette (Lova Johansson) vackert framställd.

Värdshusparet Thénardier, Jonas Schlyter och Jenny Norén, spelade och sjöng virtuost sina otäcka karaktärer – ett par girighetens apostlar.

Kärlekens och revolutionens barn studenten Marius och Cosette som tonåring, David Alvefjord och Kristin Lidström, fäste jag mig vid; älskande ungdomar blir lätt endimensionella, men här hade vi både studentens pyrande medvetenhet och en chosefri överklassfröken med hjärta. Scenisk kontrapunkt i kärlekstriangeln runt Marius var den välfångade framställningen av revolutionsflickan Eponine, Kerstin Hilldén.

Övertygande ledare

Rikard Björk gjorde Enjolras till en övertygande ledare på barrikaden. Studenterna i eldlinjen sjöng dessutom manskvartett med bravur! Den kaxige pojken Gavroche fångades på pricken av spelglade Ville Danielsson Kihlström.

De nio stora rollerna skall kompletteras med kören, som rätt igenom höll hög sånglig och scenisk kvalitet.

  • Sverker Magnusson