2016-06-12 14:43

2016-06-12 14:43

Gitarrvirtuos på konsthallen

MUSIK: Mårten Falk på besök

I en konsert som ångade av inspiration och publik förtjusning framträdde lovprisade gitarristen Mårten Falk på onsdagen i Arvika konsthall. Med Falks musikhistorier på 80 minuter avslutade Arvika Konsertförening säsongen med ett utropstecken.

I tolv olika nummer från sex sekler, femtonhundratalet till tvåtusentalet, briljerade Mårten Falk på alla de viktigaste föregångarna till den spanska gitarren som sett dagens ljus.

Falk berättade fritt och roande om musiken. Tonsättarna fick liv. Anekdoterna satte färg på deras bleknade kinder.

Vihuela, luta, barockgitarr

Inledningens milt devota hyllningsmusik och koväktarvisa av Narvaéz odlades intimt på vihuela. Femtonhundratalets lutrepertoar representerades av Dowlands Preludium på luta. Preludiet är det enda bevarade originalet.

Det efterföljande variationsverket av Gaspar Sanz från 1675 inleds av en sats med spanska drag; ofta hörda Espanoletas. Men Falk spelade barockgitarr. Stradivarius. Interpretationen skapade en ny vision; fugan landade verkligen bland kanariefåglar.

Finalen före paus handlade om Bach. Chaconne i d-moll. Originalet för violin är en symfoni för ett instrument som lockat till mängder av transkriberingar. Den till Gitarr hör till de älskade. På ett containerfynd, en gitarr av Panormo från 1827, bar Mårtens tolkning uttrycket från jord till himmel. Femton minuters tidlöst föryngringsbad.

Johan Wikmansons Sonat i h-moll inledde efter paus. Den svenska klassicismen osade ännu barock fast linjerna talade rokoko.

Stort intresse knöts till den ryska gitarren. Det en gång så populära instrumentet, spelas i vår tid endast av ett tiotal virtuoser i hela världen, varav Mårten Falk är en. Vi fick höra Canzona av Vetrov. Inledningsnumret på hans i dagarna utgivna CD: Alexander Vetrov, solon för rysk gitarr.

Pangnummer

Asturias är ett pianoverk av Albéniz som blivit mest känt på gitarr. Dramaturgin följer en legend där St. Jacob i ett slag med morerna på 800-talet sågs rida före de spanska trupperna och elda till seger. Hästarna lyfte, huvuden föll i klasar. Segerns sötma blev vin. En overklig skönhet lämnade sinnena bakom sig. Känslan att trotsa döden och vinna ett slag kan nog vara sådan; överlevarna drabbas först senare av sorgen. Mårten lyckades i Asturias assimilera motsatserna, upplösa dem i frid.

Modernismen representerades av Villa-Lobos. Inte genomgående en modernist, men hans konsertetyder 11 och 12 från Paris-åren är skapelser i modernitetens anda. Expressivt hängiven det vackra i natur och människor, men medveten om varför man 1929 anade en ny natt för Europa. Salvatore Sciarrinos adjö till Tracis II fungerade som kommentar. Här förenades detaljrikedom och stillastående. Temperamentet frös till is utan att förlora glöd. Vad gömmer skuggorna? Mårten Falk var ett med musikens målbild.

I Sofia Gubajdolinas Serenad speglar sig ett vemod skilt från sin orsak. En rotlös känsla utan minne. Vackra slingor i en vandring utan mål. Livet en dröm. En postmodern position?

Förtrollat minne

Programmets slöt med Ida Lundéns dito postmoderna Dadodado. Gitarren trakterades med hjälp av en muffinsform. Musiken strippad på melodi och med klangen hos en skrothög i ett mikroskop, liten men nära, var den pigga rytmen en uppenbarelse; ungefär som smaken av nubb när man spikar tak. En totalrensning av de mentala smaklökarna som gjorde den mirakulöst vackra tolkningen av extranumret - Tarregas Recuerdos de la Alhambra - till en sensation; den mest inkännande tolkningen jag hört - och det är många!

I flageoletternas genomskinliga värld avslutades konserten med ett nummer vars tonsättare för mig är förborgad - men musiken ett förtrollat minne.

I tolv olika nummer från sex sekler, femtonhundratalet till tvåtusentalet, briljerade Mårten Falk på alla de viktigaste föregångarna till den spanska gitarren som sett dagens ljus.

Falk berättade fritt och roande om musiken. Tonsättarna fick liv. Anekdoterna satte färg på deras bleknade kinder.

Vihuela, luta, barockgitarr

Inledningens milt devota hyllningsmusik och koväktarvisa av Narvaéz odlades intimt på vihuela. Femtonhundratalets lutrepertoar representerades av Dowlands Preludium på luta. Preludiet är det enda bevarade originalet.

Det efterföljande variationsverket av Gaspar Sanz från 1675 inleds av en sats med spanska drag; ofta hörda Espanoletas. Men Falk spelade barockgitarr. Stradivarius. Interpretationen skapade en ny vision; fugan landade verkligen bland kanariefåglar.

Finalen före paus handlade om Bach. Chaconne i d-moll. Originalet för violin är en symfoni för ett instrument som lockat till mängder av transkriberingar. Den till Gitarr hör till de älskade. På ett containerfynd, en gitarr av Panormo från 1827, bar Mårtens tolkning uttrycket från jord till himmel. Femton minuters tidlöst föryngringsbad.

Johan Wikmansons Sonat i h-moll inledde efter paus. Den svenska klassicismen osade ännu barock fast linjerna talade rokoko.

Stort intresse knöts till den ryska gitarren. Det en gång så populära instrumentet, spelas i vår tid endast av ett tiotal virtuoser i hela världen, varav Mårten Falk är en. Vi fick höra Canzona av Vetrov. Inledningsnumret på hans i dagarna utgivna CD: Alexander Vetrov, solon för rysk gitarr.

Pangnummer

Asturias är ett pianoverk av Albéniz som blivit mest känt på gitarr. Dramaturgin följer en legend där St. Jacob i ett slag med morerna på 800-talet sågs rida före de spanska trupperna och elda till seger. Hästarna lyfte, huvuden föll i klasar. Segerns sötma blev vin. En overklig skönhet lämnade sinnena bakom sig. Känslan att trotsa döden och vinna ett slag kan nog vara sådan; överlevarna drabbas först senare av sorgen. Mårten lyckades i Asturias assimilera motsatserna, upplösa dem i frid.

Modernismen representerades av Villa-Lobos. Inte genomgående en modernist, men hans konsertetyder 11 och 12 från Paris-åren är skapelser i modernitetens anda. Expressivt hängiven det vackra i natur och människor, men medveten om varför man 1929 anade en ny natt för Europa. Salvatore Sciarrinos adjö till Tracis II fungerade som kommentar. Här förenades detaljrikedom och stillastående. Temperamentet frös till is utan att förlora glöd. Vad gömmer skuggorna? Mårten Falk var ett med musikens målbild.

I Sofia Gubajdolinas Serenad speglar sig ett vemod skilt från sin orsak. En rotlös känsla utan minne. Vackra slingor i en vandring utan mål. Livet en dröm. En postmodern position?

Förtrollat minne

Programmets slöt med Ida Lundéns dito postmoderna Dadodado. Gitarren trakterades med hjälp av en muffinsform. Musiken strippad på melodi och med klangen hos en skrothög i ett mikroskop, liten men nära, var den pigga rytmen en uppenbarelse; ungefär som smaken av nubb när man spikar tak. En totalrensning av de mentala smaklökarna som gjorde den mirakulöst vackra tolkningen av extranumret - Tarregas Recuerdos de la Alhambra - till en sensation; den mest inkännande tolkningen jag hört - och det är många!

I flageoletternas genomskinliga värld avslutades konserten med ett nummer vars tonsättare för mig är förborgad - men musiken ett förtrollat minne.

  • Sverker Magnusson