2016-03-22 19:31

2016-03-22 19:31

Vägen till Kyoto

MARCUS KOHLBERG

Det sägs att Charlie Chaplin en gång kom på tredje plats i en Chaplin look alike-tävling. Det fanns alltså någon som var mer likt vår bild av Chaplin, än Chaplin själv. Den japanske haikumästaren Matsuo Bashô (1644-94) skrev i en av sina briljant formulerade dikter att han kan längta efter det riktiga Kyoto, även inne i Kyoto.

Verkligheten stämmer inte med vår upplevda bild av tingen och företeelserna runt oss. Det är lika märkligt som fascinerande. Jag lyssnar med omättlig entusiasm på bandet Latin Playboys, som allt mer har kommit att bli ett av mina absoluta favoritband. Stommen i Latin Playboys utgörs av David Hidalgo och Louie Pérez som till vardags är förgrundsgestalter i East L.A:s stoltheter; rotrockarna Los Lobos.

Latin Playboys säregna kompositioner rör sig som knastriga ljudvågor från en piratradiostation längs en dammig ökenväg utmed Rio Grande, för att ibland anta formen av vad som närmast är att likna vid fragmentariska ljudkollage. De skapar en uråldrig, futuristisk tequila-r&b där avantgarde harmonierar och trilskas med folkmusik, och som obehindrat rör sig mellan genrer. Samtidigt, eller kanske just därför, utgör de en egen genre. Och vet ni vad; Latin Playboys motsvarar bättre än Los Lobos själva, den föreställning jag hade om Los Lobos när jag började att lyssna på dem för si så där tjugo år sedan.

Detta är en ny insikt för mig då Latin Playboys två plattor införskaffades så sent som för ett år sedan, via en kulturkofta till vän med kontakter.

När jag det gångna året, i perioder uteslutande, lyssnat på Latin Playboys har min pre-Los Lobos-fantasi om tex mex-musik bekräftats och infriats. Detta förtar på intet sätt storheten i Los Lobos musik. De är och förblir musikbranschens enda hovleverantörer av solid, kvalitativ americana.

Så långt Los Lobos.

Men med Latin Playboys plattor den gångna vintern och sommaren och vintern innan dess har en mid twenties-uppfattning, delvis byggd på okunskap, fått revideras. Helt plötsligt satt jag med musiken som jag för tjugo år sedan trodde att jag var på väg att utforska, och som jag sedan inte trodde fanns. Jag antar att den typen av försök att fånga in och etikettera företeelser lättare uppstår i en identitetssökande fas. Nu kan jag betrakta Latin Playboys musik som ytterligare en dimension till Los Lobos verk.

Nyanser utkristalliserar sig.

Men likväl. Precis som Bashô, längtande efter sina minnens Kyoto, inser jag att jag har, och har haft, stereotypa tankemodeller utifrån vilka jag försökt att anpassa verkligheten.

Min bild av latinsk-amerikansk hybridmusik är färgad av spagettivästern och allmänt mytiska föreställningar.

För mig är Latin Playboys mer Los Lobos än Los Lobos själva, fast ändå inte.

Och glöm att jag skriver om musik du kanske aldrig har hört talats om.

Det handlar inte om det.

Det handlar om en Chaplin-tävling som pågått i tjugo år.

Mitt inne i mitt eget Kyoto.

Och så plötsligt denna insikt.

Ett påskens under?

Kanske inte – men åtminstone ett till brädden fyllt påskägg.

Verkligheten stämmer inte med vår upplevda bild av tingen och företeelserna runt oss. Det är lika märkligt som fascinerande. Jag lyssnar med omättlig entusiasm på bandet Latin Playboys, som allt mer har kommit att bli ett av mina absoluta favoritband. Stommen i Latin Playboys utgörs av David Hidalgo och Louie Pérez som till vardags är förgrundsgestalter i East L.A:s stoltheter; rotrockarna Los Lobos.

Latin Playboys säregna kompositioner rör sig som knastriga ljudvågor från en piratradiostation längs en dammig ökenväg utmed Rio Grande, för att ibland anta formen av vad som närmast är att likna vid fragmentariska ljudkollage. De skapar en uråldrig, futuristisk tequila-r&b där avantgarde harmonierar och trilskas med folkmusik, och som obehindrat rör sig mellan genrer. Samtidigt, eller kanske just därför, utgör de en egen genre. Och vet ni vad; Latin Playboys motsvarar bättre än Los Lobos själva, den föreställning jag hade om Los Lobos när jag började att lyssna på dem för si så där tjugo år sedan.

Detta är en ny insikt för mig då Latin Playboys två plattor införskaffades så sent som för ett år sedan, via en kulturkofta till vän med kontakter.

När jag det gångna året, i perioder uteslutande, lyssnat på Latin Playboys har min pre-Los Lobos-fantasi om tex mex-musik bekräftats och infriats. Detta förtar på intet sätt storheten i Los Lobos musik. De är och förblir musikbranschens enda hovleverantörer av solid, kvalitativ americana.

Så långt Los Lobos.

Men med Latin Playboys plattor den gångna vintern och sommaren och vintern innan dess har en mid twenties-uppfattning, delvis byggd på okunskap, fått revideras. Helt plötsligt satt jag med musiken som jag för tjugo år sedan trodde att jag var på väg att utforska, och som jag sedan inte trodde fanns. Jag antar att den typen av försök att fånga in och etikettera företeelser lättare uppstår i en identitetssökande fas. Nu kan jag betrakta Latin Playboys musik som ytterligare en dimension till Los Lobos verk.

Nyanser utkristalliserar sig.

Men likväl. Precis som Bashô, längtande efter sina minnens Kyoto, inser jag att jag har, och har haft, stereotypa tankemodeller utifrån vilka jag försökt att anpassa verkligheten.

Min bild av latinsk-amerikansk hybridmusik är färgad av spagettivästern och allmänt mytiska föreställningar.

För mig är Latin Playboys mer Los Lobos än Los Lobos själva, fast ändå inte.

Och glöm att jag skriver om musik du kanske aldrig har hört talats om.

Det handlar inte om det.

Det handlar om en Chaplin-tävling som pågått i tjugo år.

Mitt inne i mitt eget Kyoto.

Och så plötsligt denna insikt.

Ett påskens under?

Kanske inte – men åtminstone ett till brädden fyllt påskägg.