2016-03-17 18:28

2016-03-17 18:28

En frifräsare till pianist

INGESUND: Konsert

På tisdagskvällen framträdde i Arvika konserthus, Ingesund den världsberömde konsertpianisten, dirigenten och kompositören Olli Mustonen. Hans originella infallsvinklar och berättande tolkningar fångade publiken.

Som pianist är Olli Mustonen en frifräsare. En skådespelare som musiker! Framför flygelns vinge liknar han en inspirerad målare framför staffliet.

Sagorna han sjunger bär han med sig i sin stora bok. Den röda elden, som han blickar in i, finns i hans hjärta. I hans händer lever den sin flamexistens; dansar över marken och svartnar i det brända gräset, lämnar förkolnade benrester, vit aska och stolta minnen av herresäten och skira drömmar, efter sig.

Sanningssökare

Olli Mustonen brukar den musik han spelar som texten i en teaterpjäs med målet att avtäcka vad som finns under ytan; vad av sin upphovsmans innersta som ytan döljer - och kanske rentav aldrig velat röja men inte kunnat maskera! En skarpögd sanningssökare och en skapande konstnär med obetvinglig lust att berätta om sina upptäckter. Olli Mustonens konsert på Arvikas Konserthus, Ingesund lämnade ingen oberörd.

Arvika Konsertförening och Ingesunds Musikhögskola skall ha stort tack för att de lockat hit denne originella pianist och kompositör för att förtälja vad han sett, visa vad han hört och drömma om vad han anat.

Drömmer och minns

Som i Kinderszenen (Op 15) av den överhettade Robert Schumann, som, redan i anslaget av sin 13 nummer långa kavalkad av scener med inspirationen stigande ur barndomen, låter ana ett främmande land: den okända marken under de upptrampade stigarna! Ja, framtidens människor av svärd och eld hängde över ens huvud.

På andra håll drömmer han, minns, återberättar, önsketänker, och fruktar allt - som i en spökhistoria - men idealiserar, omgestaltar.

Vad gjorde då Olli Mustonen av detta? Han tog ut svängarna! Fann motiv i trakter där få varit på resa och byggde upp en bild sammansatt av allt man vet om Schumann; det mörka och det ljusa, dröm och verklighet blandades med andar och aningar, livets gång med minnenas fragment. Tolkningarna visade säkert mer än Schumann kunnat tänka sig - men reste just därför hans ande levande ur gruset!

Dödens käftar

Sergej Prokofjev (1891-1953), hans stora pianosonat nr 8 i B-dur op 84, blev till något av en stengäst som berättade om en livsmodets och kärlekens kamper, inte med varandra utan med mörka motkrafter. Livet som ett hopp blev kvar, men som en skugga, när döden slagit sina käftar runt strupen på den sista bastonen. Sonatens lugna element och introverta, det bitterljuva och det drömmande upplevde man som den sång till livet som döden slog.

Olli Mustonens egen Jehkin livana var en tondikt sådan en kantele kan drömma. Full av mystiskt vemod gjorde musiken en resa bland dimensionerna. Drömmarens koja var start och slutpunkt. Resan en båge. Över taken seglade kantelens ton runt jorden; blev den pil som stiger när klangen dör.

Klanglig fantasi

Avslutningens två på en gång introverta och extroverta stycken av Skrjabin (1872-1915) från 1913-14 dallrar av ett ljus som för hans fantasi förångar jorden. Det subjektiva ligger i de religiösa kopplingarna han gör både i sonaten och poemet: minimala melodiösa affekter, livets korthet, ställs mot ljusets förintande evinnerlighet.

Olli Mustonen visade genom hela konserten en klanglig fantasi som ingen annan, och en teknik som bitvis verkar skapad för ändamål andra inte syns framhålla. En sant skapande musiker som låter musiken födas ur sina källor men samtidigt växa ihop med sin uttolkare - Olli Mustonen, sagoberättaren! Två extranummer bestods en tacksam publik. Ett Preludium och Marschen ur Kärleken till de tre apelsinerna. Båda av Prokofjev.

Som pianist är Olli Mustonen en frifräsare. En skådespelare som musiker! Framför flygelns vinge liknar han en inspirerad målare framför staffliet.

Sagorna han sjunger bär han med sig i sin stora bok. Den röda elden, som han blickar in i, finns i hans hjärta. I hans händer lever den sin flamexistens; dansar över marken och svartnar i det brända gräset, lämnar förkolnade benrester, vit aska och stolta minnen av herresäten och skira drömmar, efter sig.

Sanningssökare

Olli Mustonen brukar den musik han spelar som texten i en teaterpjäs med målet att avtäcka vad som finns under ytan; vad av sin upphovsmans innersta som ytan döljer - och kanske rentav aldrig velat röja men inte kunnat maskera! En skarpögd sanningssökare och en skapande konstnär med obetvinglig lust att berätta om sina upptäckter. Olli Mustonens konsert på Arvikas Konserthus, Ingesund lämnade ingen oberörd.

Arvika Konsertförening och Ingesunds Musikhögskola skall ha stort tack för att de lockat hit denne originella pianist och kompositör för att förtälja vad han sett, visa vad han hört och drömma om vad han anat.

Drömmer och minns

Som i Kinderszenen (Op 15) av den överhettade Robert Schumann, som, redan i anslaget av sin 13 nummer långa kavalkad av scener med inspirationen stigande ur barndomen, låter ana ett främmande land: den okända marken under de upptrampade stigarna! Ja, framtidens människor av svärd och eld hängde över ens huvud.

På andra håll drömmer han, minns, återberättar, önsketänker, och fruktar allt - som i en spökhistoria - men idealiserar, omgestaltar.

Vad gjorde då Olli Mustonen av detta? Han tog ut svängarna! Fann motiv i trakter där få varit på resa och byggde upp en bild sammansatt av allt man vet om Schumann; det mörka och det ljusa, dröm och verklighet blandades med andar och aningar, livets gång med minnenas fragment. Tolkningarna visade säkert mer än Schumann kunnat tänka sig - men reste just därför hans ande levande ur gruset!

Dödens käftar

Sergej Prokofjev (1891-1953), hans stora pianosonat nr 8 i B-dur op 84, blev till något av en stengäst som berättade om en livsmodets och kärlekens kamper, inte med varandra utan med mörka motkrafter. Livet som ett hopp blev kvar, men som en skugga, när döden slagit sina käftar runt strupen på den sista bastonen. Sonatens lugna element och introverta, det bitterljuva och det drömmande upplevde man som den sång till livet som döden slog.

Olli Mustonens egen Jehkin livana var en tondikt sådan en kantele kan drömma. Full av mystiskt vemod gjorde musiken en resa bland dimensionerna. Drömmarens koja var start och slutpunkt. Resan en båge. Över taken seglade kantelens ton runt jorden; blev den pil som stiger när klangen dör.

Klanglig fantasi

Avslutningens två på en gång introverta och extroverta stycken av Skrjabin (1872-1915) från 1913-14 dallrar av ett ljus som för hans fantasi förångar jorden. Det subjektiva ligger i de religiösa kopplingarna han gör både i sonaten och poemet: minimala melodiösa affekter, livets korthet, ställs mot ljusets förintande evinnerlighet.

Olli Mustonen visade genom hela konserten en klanglig fantasi som ingen annan, och en teknik som bitvis verkar skapad för ändamål andra inte syns framhålla. En sant skapande musiker som låter musiken födas ur sina källor men samtidigt växa ihop med sin uttolkare - Olli Mustonen, sagoberättaren! Två extranummer bestods en tacksam publik. Ett Preludium och Marschen ur Kärleken till de tre apelsinerna. Båda av Prokofjev.

  • Sverker Magnusson