2016-03-15 06:00

2016-03-16 09:49

En påse blandade bokstäver

LISELOTTE SIVERTSEN CARLSON

När man träffar någon ny är det inte direkt det första man frågar om. Det är mer som att det smyger sig på och plötsligt går det upp för en att drömprinsen dras med någon slags enerverande och otippad bokstavskombination som inte alls är kompatibel med ens egen.

I vårt fall kom det som en fullständig överraskning. Han verkade ju vara helt normal, inte alls en sån och i ärlighetens namn kände jag mig en aning lurad och smått kränkt då sanningen uppdagades. Vissa detaljer är helt enkelt inte rätt att undanhålla.

Att ett förhållande med T1 skulle innebära stora prövningar var jag alltså medveten om. Fast jag hade alltid önskat mig en värmlänning och sorterade därför in de där bokstäverna under avdelningen Nöd i äktenskapslöftet. Så svårt kunde det väl inte vara att lära sig leva med hans egenheter.

Men våra bokstavskombinationer har under åren varit upphov till åtskilliga animerade diskussioner. Ibland har det känts lika givande att prata med T1 som att försöka spika upp chokladpudding på väggen. Jag begriper bara inte hur han kan vräka ur sig vissa saker. Att påstå att man får näsblod norr om Rättvik är faktiskt inte roligt.

I stridens hetta har även hotelser och försök till sabotage förekommit. Nu är det i och för sig inte så att T1 verkligen har sprängt mina ägodelar i luften, men han har tydligt gett uttryckt för en önskan om att blixten gärna kan slå ner bland dem.

I rättvisans namn bör också medges att det kanske inte var helt schysst av mig att göra en toarulle av hans favorithalsduk eller håna honom offentligt för att han inte kan klä sig som folk.

Det är lite så vi har haft det i vår familj.

Äktenskapsproblemen har vanligtvis eskalerat under vinterhalvåret, vilket varit upphovet till nödvändigheten att samla på sig ett betydande lager dräpande kommentarer och vassa gliringar för att inte bli svarslös då det stormat som mest.

Under vårvintern 2004 kulminerade allt och det kommande året blev extra jobbigt för T1. Jag tyckte nästan lite synd om honom. Men bara nästan.

Jag vet att han ännu inte har återhämtat sig efter att LIF spelade MIK raka vägen till hockeyns finrum - Elitserien - för tio år sedan Men roligt var det.

För mig.

Ett tag.

Tills vi ramlade ur igen.

Den senaste säsongen har ordningen varit återställd så till vida att både Mora och Leksand harvat i Allsvenskan. Tills i torsdags var det hela faktiskt rätt uthärdligt. Vi ledde serien och det krävdes att Leksingarna vann med minst fyra mål för att de skulle gå till play off istället för oss.

Moahaha... drantarna kunde lika gärna kasta in handskarna på isen direkt och gå och fika istället. I vilket hockeyuniversum skulle Mora få däng med fyra mål?

Men inte är jag bitter.

Eller, kanske lite.

Hur som helst så var det ett major mistake av T1 att lämna kvar sin lättantändliga LIF-tröja i Arvika när han flyttade sig själv till Sälen.

Om jag bara kunde minnas var jag lade tändsticksasken.

I vårt fall kom det som en fullständig överraskning. Han verkade ju vara helt normal, inte alls en sån och i ärlighetens namn kände jag mig en aning lurad och smått kränkt då sanningen uppdagades. Vissa detaljer är helt enkelt inte rätt att undanhålla.

Att ett förhållande med T1 skulle innebära stora prövningar var jag alltså medveten om. Fast jag hade alltid önskat mig en värmlänning och sorterade därför in de där bokstäverna under avdelningen Nöd i äktenskapslöftet. Så svårt kunde det väl inte vara att lära sig leva med hans egenheter.

Men våra bokstavskombinationer har under åren varit upphov till åtskilliga animerade diskussioner. Ibland har det känts lika givande att prata med T1 som att försöka spika upp chokladpudding på väggen. Jag begriper bara inte hur han kan vräka ur sig vissa saker. Att påstå att man får näsblod norr om Rättvik är faktiskt inte roligt.

I stridens hetta har även hotelser och försök till sabotage förekommit. Nu är det i och för sig inte så att T1 verkligen har sprängt mina ägodelar i luften, men han har tydligt gett uttryckt för en önskan om att blixten gärna kan slå ner bland dem.

I rättvisans namn bör också medges att det kanske inte var helt schysst av mig att göra en toarulle av hans favorithalsduk eller håna honom offentligt för att han inte kan klä sig som folk.

Det är lite så vi har haft det i vår familj.

Äktenskapsproblemen har vanligtvis eskalerat under vinterhalvåret, vilket varit upphovet till nödvändigheten att samla på sig ett betydande lager dräpande kommentarer och vassa gliringar för att inte bli svarslös då det stormat som mest.

Under vårvintern 2004 kulminerade allt och det kommande året blev extra jobbigt för T1. Jag tyckte nästan lite synd om honom. Men bara nästan.

Jag vet att han ännu inte har återhämtat sig efter att LIF spelade MIK raka vägen till hockeyns finrum - Elitserien - för tio år sedan Men roligt var det.

För mig.

Ett tag.

Tills vi ramlade ur igen.

Den senaste säsongen har ordningen varit återställd så till vida att både Mora och Leksand harvat i Allsvenskan. Tills i torsdags var det hela faktiskt rätt uthärdligt. Vi ledde serien och det krävdes att Leksingarna vann med minst fyra mål för att de skulle gå till play off istället för oss.

Moahaha... drantarna kunde lika gärna kasta in handskarna på isen direkt och gå och fika istället. I vilket hockeyuniversum skulle Mora få däng med fyra mål?

Men inte är jag bitter.

Eller, kanske lite.

Hur som helst så var det ett major mistake av T1 att lämna kvar sin lättantändliga LIF-tröja i Arvika när han flyttade sig själv till Sälen.

Om jag bara kunde minnas var jag lade tändsticksasken.