2016-03-09 06:00

2016-03-09 08:32

Dijonsenap och dussinpop

KRÖNIKA: MARCUS KOHLBERG

Jag skummar en spalt i Dagens Nyheter om murar mellan fint och fult, där Polarpriset till Max Martin exemplifieras. Samtidigt bedriver jag mejlkorrespondens med Föreningen Värmlandslitteratur om hur jag skriver, vad jag skriver, och vad som inspirerar mig. Jag redogör för fenomenet att vi medelålders idag parallellt med studier och djupdykningar bland klassikerna, inte låter åldern hindra oss från att fortsatt konsumera populärkultur. Jag sväljer Star Wars-estetiken med hull och hår samtidigt som italiensk neorealism utgör en tydlig markör på min kulturella referenskarta. Latin Kings debutplatta spelas utan problem i Coltranes katedral, samtidigt som Söderberg samsas med zombie-haiku i bokhyllan.

Graffitikonstnärer som Lee Quiñones och Crash delar färgtub (sprayburk?) med Munch, Gauguin och Pollock. För äldre vänner ter sig detta närmast exotiskt. Yngre varelser i min omgivning konstaterar att jag är den gubbe jag är, och att jag vurmar för mina gamla hjältar. I deras värld är pop från 90-talet gammal. Perspektivet saknas, och det är som det ska.


Eric Clapton sammanfattar det ytterst väl i sin självbiografi. Han konstaterar att procenttalen är ungefär de samma som de alltid varit – nittiofem procent skräp, och fem procent genuin musik.

Vet inte om dessa siffror är överförbara på andra företeelser. De subjektiva kvalitetsgränserna går genom genrer, inte mellan. Tidslinjen blir också oviktig. Det förekom skräp och guld förr, precis som idag.

Och vissa värden är bestående. Att Bob Dylan är bättre än det flesta är ingenting som förändras.

Gällande Max Martin och Polarpriset kan jag bara konstatera att vurmen för dussinpop är förhärskande i ett påfallande okritiskt miljonprogram av hyllningskåserier tillägnade den svenske hitmakaren. Polarprisjuryns fokus hittills tycks ha varit att belöna ikoner, med pristagare som Ray Charles, Springsteen och B.B. King. Vill man med årets pris påvisa att man har örat mot samtiden är valet ytterst märkligt, om nu inte kommersiellt mätbara framgångar är den främsta parametern för bedömning.


Det har inget med fint eller fult att göra. Det har med skräp och guld att göra. Skräp och guld utifrån en subjektiv skala, oberoende av tid.

I ljuset av att främst David Bowie inte fått priset framstår årets pristagare, enligt mitt förmenande, som ett skämt.

Däri ligger också tjusningen, och det omöjliga med att säga vad som är vad.

I matprogrammet Meny med Tomas Tengby (Sveriges radio, P1) hör jag det illa dolda föraktet för top 10-listan över svenska folkets favoriträtter.

Stroganoff bör göras med dijonsenap, inte tomatpuré, lyder ett av budorden.

Vi får lära oss att identifiera undermålig pasta.


Pannkakor utan soppa är ingen maträtt hävdas det, och hade laggarna listats med glass skulle de ha sorterat under dessert och därmed diskvalificerats.

Ur miljö- och hälsosynpunkt kan man ha åsikter om mängden kött på listan.

Den enes skräp, den andres guld.

Det gäller såväl makaroner som popmusik.

Subjektivt och inkonsekvent

- med eget facit.

 

Jag skummar en spalt i Dagens Nyheter om murar mellan fint och fult, där Polarpriset till Max Martin exemplifieras. Samtidigt bedriver jag mejlkorrespondens med Föreningen Värmlandslitteratur om hur jag skriver, vad jag skriver, och vad som inspirerar mig. Jag redogör för fenomenet att vi medelålders idag parallellt med studier och djupdykningar bland klassikerna, inte låter åldern hindra oss från att fortsatt konsumera populärkultur. Jag sväljer Star Wars-estetiken med hull och hår samtidigt som italiensk neorealism utgör en tydlig markör på min kulturella referenskarta. Latin Kings debutplatta spelas utan problem i Coltranes katedral, samtidigt som Söderberg samsas med zombie-haiku i bokhyllan.

Graffitikonstnärer som Lee Quiñones och Crash delar färgtub (sprayburk?) med Munch, Gauguin och Pollock. För äldre vänner ter sig detta närmast exotiskt. Yngre varelser i min omgivning konstaterar att jag är den gubbe jag är, och att jag vurmar för mina gamla hjältar. I deras värld är pop från 90-talet gammal. Perspektivet saknas, och det är som det ska.


Eric Clapton sammanfattar det ytterst väl i sin självbiografi. Han konstaterar att procenttalen är ungefär de samma som de alltid varit – nittiofem procent skräp, och fem procent genuin musik.

Vet inte om dessa siffror är överförbara på andra företeelser. De subjektiva kvalitetsgränserna går genom genrer, inte mellan. Tidslinjen blir också oviktig. Det förekom skräp och guld förr, precis som idag.

Och vissa värden är bestående. Att Bob Dylan är bättre än det flesta är ingenting som förändras.

Gällande Max Martin och Polarpriset kan jag bara konstatera att vurmen för dussinpop är förhärskande i ett påfallande okritiskt miljonprogram av hyllningskåserier tillägnade den svenske hitmakaren. Polarprisjuryns fokus hittills tycks ha varit att belöna ikoner, med pristagare som Ray Charles, Springsteen och B.B. King. Vill man med årets pris påvisa att man har örat mot samtiden är valet ytterst märkligt, om nu inte kommersiellt mätbara framgångar är den främsta parametern för bedömning.


Det har inget med fint eller fult att göra. Det har med skräp och guld att göra. Skräp och guld utifrån en subjektiv skala, oberoende av tid.

I ljuset av att främst David Bowie inte fått priset framstår årets pristagare, enligt mitt förmenande, som ett skämt.

Däri ligger också tjusningen, och det omöjliga med att säga vad som är vad.

I matprogrammet Meny med Tomas Tengby (Sveriges radio, P1) hör jag det illa dolda föraktet för top 10-listan över svenska folkets favoriträtter.

Stroganoff bör göras med dijonsenap, inte tomatpuré, lyder ett av budorden.

Vi får lära oss att identifiera undermålig pasta.


Pannkakor utan soppa är ingen maträtt hävdas det, och hade laggarna listats med glass skulle de ha sorterat under dessert och därmed diskvalificerats.

Ur miljö- och hälsosynpunkt kan man ha åsikter om mängden kött på listan.

Den enes skräp, den andres guld.

Det gäller såväl makaroner som popmusik.

Subjektivt och inkonsekvent

- med eget facit.

 

  • Marcus Kohlberg