2016-02-17 06:00

2016-02-17 06:00

Rör inte min Moms!

LISELOTTE SIVERTSEN CARLSON

En kamrat miste sin allra bästa vän förra veckan. Jag hade aldrig träffat vännen men visste att de var oskiljaktiga, så när meddelandet dök upp på datorn började jag självklart stortjuta och snorade ner hela tangentbordet.

För sanningen är den, att ju mer jag ser av mänskligheten, desto mer älskar jag min hund. Tanken på att en dag vakna upp utan voffis vid min sida får hjärtat att skrumpna ihop och kännas som ett russin. Att som min kamrat tvingas fatta beslutet att ens pälskling ska få knata över till andra planhalvan, är så fruktansvärt att det omöjligt går att föreställa sig.

Nu är det inte så att jag står helt oberörd då människor far illa, men när det gäller djur är jag ohyggligt blödig. Nästan sjukligt. Okej, jag har inte mycket till övers för de åttabenta äcklen, men annars tycker jag nog att de flesta har något slags existensberättigande.

Tror att jag tjatat flera gånger om ormen som valde att försöka ta en tugga av mig. Innan dess hade jag inte ens några större aversioner mot dylika varelser utan tyckte att de var lite spännande. Men efter vår ofrivilliga närkontakt kände jag mig kränkt, på flera sätt.

Jag stod ju liksom på deras sida.

Jag går aldrig på cirkus, djurparker eller delfinshower. Inte ens som barn ville jag det.

Det skulle aldrig falla mig in att rida på åsnor, kameler eller elefanter på semestern och jag kan inte se djurprogram på teven, ifall det blir synd om någon luddis. Facebook öppnar jag med ett öga för där delas djurplågeri helt utan urskiljning.

Få saker gör mig så heligt förbannad som människor som är elaka mot djur. Jag vill bara dra skinnet av kräken och strö salt över. Minst! Och folk som vaggar runt med hundar som är så feta att de ser ut som mätta fästingar får jag lust att knuffa ner i en snödriva och tvångsmata med... bajs! Varför gör ni så? Skärp er!

Innan vän av ordning ger sig tillkänna bör jag förtydliga en sak. Nej, jag är inte vegetarian, men det är faktiskt ingen idé att ge mig onda ögat och muttra om dubbelmoral. Jag är givetvis medveten om djurhållningen inom köttindustrin och var av det skälet rabiat grönsaksätare i tillräckligt många år för att inse att min kropp inte alls mådde bra av det. Nu försöker jag välja kött med omsorg, eller avstå om det inte finns något som verkar vettigt.

Uppväxt på landet kunde jag inte helt värja mig från slaktupplevelser. Det mest traumatiska var att komma hem till bästisen och finna min ständige följeslagare, tuppen Tage, på deras middagsbord.

Tydligen avsåg de att servera honom med potatis och brunsås.

De hade höns också. Jag gillade dem med.

Har ni förresten tänkt på vilken smart konstruktion höns är? Man matar in bröd fram och sedan kommer det ut ägg bak. Äggen använder man för att baka bröd, mata in fram och... ja, ni fattar.

I den bästa av världar bor jag på en människofri plats med bredband och en voff. Men om jag någon gång skaffar katt ska jag hedra den genom att döpa den till Moms.

Vad kan liksom vara finare än en mervärdeskatt?

För sanningen är den, att ju mer jag ser av mänskligheten, desto mer älskar jag min hund. Tanken på att en dag vakna upp utan voffis vid min sida får hjärtat att skrumpna ihop och kännas som ett russin. Att som min kamrat tvingas fatta beslutet att ens pälskling ska få knata över till andra planhalvan, är så fruktansvärt att det omöjligt går att föreställa sig.

Nu är det inte så att jag står helt oberörd då människor far illa, men när det gäller djur är jag ohyggligt blödig. Nästan sjukligt. Okej, jag har inte mycket till övers för de åttabenta äcklen, men annars tycker jag nog att de flesta har något slags existensberättigande.

Tror att jag tjatat flera gånger om ormen som valde att försöka ta en tugga av mig. Innan dess hade jag inte ens några större aversioner mot dylika varelser utan tyckte att de var lite spännande. Men efter vår ofrivilliga närkontakt kände jag mig kränkt, på flera sätt.

Jag stod ju liksom på deras sida.

Jag går aldrig på cirkus, djurparker eller delfinshower. Inte ens som barn ville jag det.

Det skulle aldrig falla mig in att rida på åsnor, kameler eller elefanter på semestern och jag kan inte se djurprogram på teven, ifall det blir synd om någon luddis. Facebook öppnar jag med ett öga för där delas djurplågeri helt utan urskiljning.

Få saker gör mig så heligt förbannad som människor som är elaka mot djur. Jag vill bara dra skinnet av kräken och strö salt över. Minst! Och folk som vaggar runt med hundar som är så feta att de ser ut som mätta fästingar får jag lust att knuffa ner i en snödriva och tvångsmata med... bajs! Varför gör ni så? Skärp er!

Innan vän av ordning ger sig tillkänna bör jag förtydliga en sak. Nej, jag är inte vegetarian, men det är faktiskt ingen idé att ge mig onda ögat och muttra om dubbelmoral. Jag är givetvis medveten om djurhållningen inom köttindustrin och var av det skälet rabiat grönsaksätare i tillräckligt många år för att inse att min kropp inte alls mådde bra av det. Nu försöker jag välja kött med omsorg, eller avstå om det inte finns något som verkar vettigt.

Uppväxt på landet kunde jag inte helt värja mig från slaktupplevelser. Det mest traumatiska var att komma hem till bästisen och finna min ständige följeslagare, tuppen Tage, på deras middagsbord.

Tydligen avsåg de att servera honom med potatis och brunsås.

De hade höns också. Jag gillade dem med.

Har ni förresten tänkt på vilken smart konstruktion höns är? Man matar in bröd fram och sedan kommer det ut ägg bak. Äggen använder man för att baka bröd, mata in fram och... ja, ni fattar.

I den bästa av världar bor jag på en människofri plats med bredband och en voff. Men om jag någon gång skaffar katt ska jag hedra den genom att döpa den till Moms.

Vad kan liksom vara finare än en mervärdeskatt?