2016-02-10 06:00

2016-02-10 06:00

Vegofel – en grön miss

MARCUS KOHLBERG

Min blick dras till en Volvo med blinkande nummerskyltsbelysning på Konsums parkering. Jag har sett bilen tidigare samma dag. Minns inte var. Den lilla lampan blinkar nervöst, oregelbundet. Förföljer bilen mig? Känns som ett David Lynch-moment. En vardagsabsurditet.

I P1:s (Sveriges Radio) utmärkta Matens pris pratar man 25/1 om de enorma nöt- och mandelodlingarna i Kalifornien. Besprutning med flygplan i relativt avlägsna områden, i princip bortom myndigheternas kontroll, skapar problem för de som bor intill odlingarna. Brunnarna borras djupare och djupare i jakt på vatten till mandelträden. Källor sinar och grundvattenreserven hotas på allvar. Nötterna i matkassen bränner som samvetseldar. Det finns såklart nötter och mandlar från andra länder, men de amerikanska är fullständigt dominerande på marknaden. I Uzbekistan skördas ekologiska, vildväxande och Fair Trade-märka nötter. För exportinkomsterna borras brunnar som ger färskt dricksvatten i bergsbyarna. Nötter på liv och död i en diktatur som hårdhänt och brutalt kväser all opposition.

Vi dör av vällevnadssjukdomar, djurhållningen är i vissa led ren kulturskymning, och miljöbelastningen är sedan länge bortom det hållbara i och med vår överkonsumtion och energikrävande matproduktion.

Jag är inte vegetarian, men jag äter ofta vegetariskt. Däri finns ingen motsättning, även om det tycks som om ett antingen/eller-förhållande är gängse norm. Jag äter uteslutande grönt några dagar per vecka, för att det är gott och för att jag mår bra av det. Det är ingen big deal. Jag står där på Konsum-parkeringen med rödbetor, spenat och torkade tranbär i kassen. Twin Peaks-Volvon, den puttrar på tomgång, och reportaget i Matens pris ringer i bakhuvudet.

Hur ändrar vi invanda mönster?

Och vad händer om Donald Trump eller Ted Cruz äntrar Vita Huset, apropå miljödebatten i övrigt? Inga alternativodlare direkt.

Volvon lämnar parkeringen, som en symbolisk atlantångare. Atlantångaren, för tung att vända, är vår blinda självgodhet. Nummerplåtsbelysningen, ryckigt blinkande som ett fyrtorn på koffeintabletter, gör vad den kan för att varna: byt kurs, byt kurs!

Och där står jag med mina miljövidriga nötter som eventuellt förtar den hypotetiskt goda effekten av min ganska gröna kosthållning.

Som en blandsallad av förvirring, dåligt samvete, och uppriktig ambition till medvetet agerande.

Jag är egentligen inte nog påläst för att med faktabaserade argument propagera för vegetarisk kost, men vi kan väl gemensamt landa i att överdriven nötköttskonsumtion inte är det allra mest skonsamma vare sig för miljön eller hälsan. Sveriges television har försuttit ett gyllene folkbildningstillfälle i och med den ofrivilliga parodin Vegorätt. Programmet bekräftar alla fördomar som grönsaksmotståndare eventuellt kan ha om vegetarianer. Bomullstunikor, kladdiga händer, böljande rågåkrar och välregisserat spontanflum i motljus, på bästa sändningstid.

Synd på så rara ärter.

Volvon, den syns inte längre.

Resten, det är upp till oss.

I P1:s (Sveriges Radio) utmärkta Matens pris pratar man 25/1 om de enorma nöt- och mandelodlingarna i Kalifornien. Besprutning med flygplan i relativt avlägsna områden, i princip bortom myndigheternas kontroll, skapar problem för de som bor intill odlingarna. Brunnarna borras djupare och djupare i jakt på vatten till mandelträden. Källor sinar och grundvattenreserven hotas på allvar. Nötterna i matkassen bränner som samvetseldar. Det finns såklart nötter och mandlar från andra länder, men de amerikanska är fullständigt dominerande på marknaden. I Uzbekistan skördas ekologiska, vildväxande och Fair Trade-märka nötter. För exportinkomsterna borras brunnar som ger färskt dricksvatten i bergsbyarna. Nötter på liv och död i en diktatur som hårdhänt och brutalt kväser all opposition.

Vi dör av vällevnadssjukdomar, djurhållningen är i vissa led ren kulturskymning, och miljöbelastningen är sedan länge bortom det hållbara i och med vår överkonsumtion och energikrävande matproduktion.

Jag är inte vegetarian, men jag äter ofta vegetariskt. Däri finns ingen motsättning, även om det tycks som om ett antingen/eller-förhållande är gängse norm. Jag äter uteslutande grönt några dagar per vecka, för att det är gott och för att jag mår bra av det. Det är ingen big deal. Jag står där på Konsum-parkeringen med rödbetor, spenat och torkade tranbär i kassen. Twin Peaks-Volvon, den puttrar på tomgång, och reportaget i Matens pris ringer i bakhuvudet.

Hur ändrar vi invanda mönster?

Och vad händer om Donald Trump eller Ted Cruz äntrar Vita Huset, apropå miljödebatten i övrigt? Inga alternativodlare direkt.

Volvon lämnar parkeringen, som en symbolisk atlantångare. Atlantångaren, för tung att vända, är vår blinda självgodhet. Nummerplåtsbelysningen, ryckigt blinkande som ett fyrtorn på koffeintabletter, gör vad den kan för att varna: byt kurs, byt kurs!

Och där står jag med mina miljövidriga nötter som eventuellt förtar den hypotetiskt goda effekten av min ganska gröna kosthållning.

Som en blandsallad av förvirring, dåligt samvete, och uppriktig ambition till medvetet agerande.

Jag är egentligen inte nog påläst för att med faktabaserade argument propagera för vegetarisk kost, men vi kan väl gemensamt landa i att överdriven nötköttskonsumtion inte är det allra mest skonsamma vare sig för miljön eller hälsan. Sveriges television har försuttit ett gyllene folkbildningstillfälle i och med den ofrivilliga parodin Vegorätt. Programmet bekräftar alla fördomar som grönsaksmotståndare eventuellt kan ha om vegetarianer. Bomullstunikor, kladdiga händer, böljande rågåkrar och välregisserat spontanflum i motljus, på bästa sändningstid.

Synd på så rara ärter.

Volvon, den syns inte längre.

Resten, det är upp till oss.