2016-02-10 08:52

2016-02-10 08:53

"Egentligen är vi vänner som har ett band ihop"

SVERIGE: Arvikaband har chansen att vinna en Grammis

Efter ett strålande 2015 inledde Tribulation det nya året med en nyss avslutad Europaturné. Ett hektiskt år följer. Redan 24 februari kan bandet vinna en Grammis för sitt senaste album The Children Of The Night.
AN har träffat dödsmetallarna med rötter i Arvika.

Väggarna i gitarristen Adam Zaars lägenhet på Folkungagatan på Söder i Stockholm pryds av skräckfilmsplanscher. Nosferatu, urfilm i genren, är ett återkommande motiv.

Filmens huvudperson, den råttlike Greve Orlok, fjärran från senare vampyrfilmers silkeslena och übersexiga väsen, blickar ut från väggarna.

– Skräckfilm är definitivt en influens, säger gitarristen Jonathan Hultén.

Han sitter på en stol mittemot de övriga medlemmarna i bandet som trängs i Adams soffa på andra sidan soffbordet.

Förutom Adam är det sångaren och basisten Johannes Andersson och trummisen Jakob Ljungberg.

Mer Nosferatu än Krüger

– Vi är ganska mycket skräckfilm, flikar Adam in. Men inte skräckfilm överlag. Mer Nosferatu än Freddy Krüger.

– En skräckfilm där man aldrig får se monstret, fortsätter Jonathan. Där monstret mer är en känsla som genomsyrar filmen.

Adam utvecklar:

– Det estetiska har vi ju också tagit från skräckfilm, säger han. Estetiken, bilderna visar hur vi tänker om musiken.

Från LP-spelaren i Adams bokhylla spelas Kraftwerks Spacelabs, på låg nivå för att inte väcka Adams sexårige son som sover i rummet intill.

Från turné till turné

I skrivande stund är bandet nyss hemkommet från en Europaturné. 16 spelningar på 17 dagar över kontinenten. Enligt sångaren Johannes är bandet vana, som mest har de haft 18 spelningar på lika många dagar.

– Den stora nojan inför en egen headlineturné är ju om det kommer att komma folk. Men det gjorde det, även på måndagar och tisdagar, säger Johannes.

– Det märks tydligt med den nya skivan att vi nått ut till fler, säger Adam. Det kommer massa folk och kollar och det är supermäktigt.

I slutet av februari åker bandet på en miniturné i Sverige och Norge och i mars börjar en Nordamerikaturné, bara ett halvår efter den senaste.

– 2015 var ju megahektisk, och det fortsätter så 2016, men förhoppningsvis under lite mer kontrollerade former. Vi är faktiskt bokade fram till 2017, säger Johannes.

Grammisnominering

Det var våren 2015 som bandet släppte sitt tredje album The Children Of The Night, som markerade en ny era i dess historia. Formellt innebar skivan ett större skivbolag, men har också gett bandet en större publik. Och nomineringar till både P3-guld och Grammis, två av musiksveriges mest prestigefulla priser.

Bandet fick inte P3-guld-priset, men Grammisgalan hålls först 24 februari, dagen innan miniturnén.

– Bara nomineringen känns megagôtt, ett kvitto, säger Johannes. Men att ta hem det vore... peppar, peppar.

Det finns mycket som talar för att Tribulation tar hem priset. Plattan hyllades av en enig kritikerkår och kallades en förnyare av genren. Hårdrocktidningarna Close-Up och Sweden Rock utnämnde den till 2015 års bästa platta.

I musiktidningen Gaffa kallade recensenten Tomasz Swiesciak The Children Of The Night för dödsmetallens svar på rocklegenderna Queens A Night At The Opera.

En milstolpe

När jag möter Tomasz Swiesciak i hans hem i Hässelby, utvecklar han sitt omdöme.

Han menar att Queens album var en milstolpe inom rockhistorien, mer än ett album och snarare att likna vid en pjäs.

– Jag ser på The Children Of The Night på samma sätt, det är mer som en bok eller en egen värld, säger han.

Enligt Tomasz Swiesciak var Tribulations första platta, The Horror, en ganska traditionell dödsmetallplatta.

I den andra, Formulas Of Death, utvecklade sig bandet och spelade progressiv dödsmetall.

– Så det känns logiskt att de hittar sitt eget sound och kall i tredje plattan, säger han. Men det skaver nog rätt hårt hos riktiga dödsrockare, för dödsmetall ska ju mest vara blod och död och här kommer några killar från Arvika och gör en rockopera som är lite småmysig.

Och hyllas för det.

I sin lägenhet säger Adam att folk inom dödsmetallscenen alltid har blivit kränkta när Tribulation släppt nya grejer.

– Ända sedan första demon har det varit så, inflikar Jakob. Typ, varför har ni sålt er.

– Ni låter inte likadant, liksom, fortsätter Adam.

Under intervjun hänger ett ständigt skratt i luften.

Medlemmarna i bandet hakar i varandras utlägg: avbryter, förtydligar, säger emot.

– Men det är ju ingen intention, säger Jakob. Det är ju inte så att vi sätter oss ned för att skriva en skiva som omdefinierar genren.

– Vår hållning är att vi gör musik, säger Adam. Sen så är vi ganska trygga i att vi spelar någon slags extremmetall, så vi behöver inte förhålla oss till genren. Vi är metall nog, liksom. Vi är så grundade i det så då kan man ta in andra influenser.

Tribulation är alltså ett band som inte blickar bakåt.

– Det är också en sak som är bra med att vi har nått ut till fler, säger Adam. För då har folk bara hört den nya skivan och bryr sig inte om de gamla. Det är en skön känsla.

Bandet har hängt ihop länge och bildades redan 2004 i Arvika, när medlemmarna fortfarande gick på gymnasiet. Jakob, som är den enda medlemmen som tillkommit i efterhand, började inför andra plattan.

På frågan vad hemstaden betytt för bandet är det naturligtvis Arvikafestivalen som först förs på tal, en försmak av vad som var möjligt.

– En gång om året så invaderades stan av synthare och annat alternativt folk, säger Adam.

– Min syster var liksom med och gjorde en festival där Depeche Mode spelar, säger Jakob. De är ju ett världsband och så kommer de och spelar på parkeringen utanför Parkhallen.

– Festivalen var nyttig inte bara för oss utan för hela stan, säger Johannes.

Vad har ni mer med er från Arvika?

– Det gäller väl alla småstäder, att man tvingas till öppenhet, säger Jakob. Om man vill ha kompisar så duger det inte att säga att jag vill bara vara på det här sättet, för då har man bara typ sig själv. Man måste bredda sig.

– Hade vi växt upp här så hade man kanske låst sig till ett uttryck tidigare och aldrig upptäckt en massa bra musik, fortsätter han. Även om Kraftwerk inte är direkt avgörande för hur vi låter så har man lyssnat jävligt mycket på dem och på så sätt påverkar det en hela tiden. Jag märker att vi helt enkelt har fler referenser än vad folk som vuxit upp här i Stockholm har.

Underlättar det att ni har hängt ihop länge?

– Jag tror att det skulle vara svårt att ta in en medlem som inte var från Arvika, säger Adam. När Jakob kom med så kändes det väldigt bra, för vi har känt Jakob sedan vi var nio. Det finns en historia som knyter oss samman.

– Jakob har på ett sätt varit med i bandet hela svängen även om han faktiskt inte har varit med hela svängen, säger Johannes.

– Har man tillbringat väldigt mycket tid tillsammans så vet man också att man kan lita på varandra, säger Jakob.

Tribulation berättar om andra band de mött ute på turné, där gruppdynamiken skapar motsättningar redan innan en turné drar igång. Jakob berättar om ett band som hade problem med kompgitarristen.

– Bara en sån sak att kompgitarristen är kompgitarrist, suckar Johannes.

– Folk har liksom auditions! utbrister Adam. Det har vi aldrig haft.

Auditions är för band som helt enkelt inte är riktiga band, försöker Jonathan, men får direkt mothugg av Adam:

– Eller så är de just riktiga band, på det där gamla sättet. Musiker som spelar ihop.

Det är inte Tribulation.

– Visst är vi musiker på något sätt, fortsätter Adam. Men egentligen är vi vänner som har ett band ihop. Och det gör att det är väldigt stor skillnad på hur vi hanterar kriser jämfört med andra band, bara för att de inte känner varandra.

Väggarna i gitarristen Adam Zaars lägenhet på Folkungagatan på Söder i Stockholm pryds av skräckfilmsplanscher. Nosferatu, urfilm i genren, är ett återkommande motiv.

Filmens huvudperson, den råttlike Greve Orlok, fjärran från senare vampyrfilmers silkeslena och übersexiga väsen, blickar ut från väggarna.

– Skräckfilm är definitivt en influens, säger gitarristen Jonathan Hultén.

Han sitter på en stol mittemot de övriga medlemmarna i bandet som trängs i Adams soffa på andra sidan soffbordet.

Förutom Adam är det sångaren och basisten Johannes Andersson och trummisen Jakob Ljungberg.

Mer Nosferatu än Krüger

– Vi är ganska mycket skräckfilm, flikar Adam in. Men inte skräckfilm överlag. Mer Nosferatu än Freddy Krüger.

– En skräckfilm där man aldrig får se monstret, fortsätter Jonathan. Där monstret mer är en känsla som genomsyrar filmen.

Adam utvecklar:

– Det estetiska har vi ju också tagit från skräckfilm, säger han. Estetiken, bilderna visar hur vi tänker om musiken.

Från LP-spelaren i Adams bokhylla spelas Kraftwerks Spacelabs, på låg nivå för att inte väcka Adams sexårige son som sover i rummet intill.

Från turné till turné

I skrivande stund är bandet nyss hemkommet från en Europaturné. 16 spelningar på 17 dagar över kontinenten. Enligt sångaren Johannes är bandet vana, som mest har de haft 18 spelningar på lika många dagar.

– Den stora nojan inför en egen headlineturné är ju om det kommer att komma folk. Men det gjorde det, även på måndagar och tisdagar, säger Johannes.

– Det märks tydligt med den nya skivan att vi nått ut till fler, säger Adam. Det kommer massa folk och kollar och det är supermäktigt.

I slutet av februari åker bandet på en miniturné i Sverige och Norge och i mars börjar en Nordamerikaturné, bara ett halvår efter den senaste.

– 2015 var ju megahektisk, och det fortsätter så 2016, men förhoppningsvis under lite mer kontrollerade former. Vi är faktiskt bokade fram till 2017, säger Johannes.

Grammisnominering

Det var våren 2015 som bandet släppte sitt tredje album The Children Of The Night, som markerade en ny era i dess historia. Formellt innebar skivan ett större skivbolag, men har också gett bandet en större publik. Och nomineringar till både P3-guld och Grammis, två av musiksveriges mest prestigefulla priser.

Bandet fick inte P3-guld-priset, men Grammisgalan hålls först 24 februari, dagen innan miniturnén.

– Bara nomineringen känns megagôtt, ett kvitto, säger Johannes. Men att ta hem det vore... peppar, peppar.

Det finns mycket som talar för att Tribulation tar hem priset. Plattan hyllades av en enig kritikerkår och kallades en förnyare av genren. Hårdrocktidningarna Close-Up och Sweden Rock utnämnde den till 2015 års bästa platta.

I musiktidningen Gaffa kallade recensenten Tomasz Swiesciak The Children Of The Night för dödsmetallens svar på rocklegenderna Queens A Night At The Opera.

En milstolpe

När jag möter Tomasz Swiesciak i hans hem i Hässelby, utvecklar han sitt omdöme.

Han menar att Queens album var en milstolpe inom rockhistorien, mer än ett album och snarare att likna vid en pjäs.

– Jag ser på The Children Of The Night på samma sätt, det är mer som en bok eller en egen värld, säger han.

Enligt Tomasz Swiesciak var Tribulations första platta, The Horror, en ganska traditionell dödsmetallplatta.

I den andra, Formulas Of Death, utvecklade sig bandet och spelade progressiv dödsmetall.

– Så det känns logiskt att de hittar sitt eget sound och kall i tredje plattan, säger han. Men det skaver nog rätt hårt hos riktiga dödsrockare, för dödsmetall ska ju mest vara blod och död och här kommer några killar från Arvika och gör en rockopera som är lite småmysig.

Och hyllas för det.

I sin lägenhet säger Adam att folk inom dödsmetallscenen alltid har blivit kränkta när Tribulation släppt nya grejer.

– Ända sedan första demon har det varit så, inflikar Jakob. Typ, varför har ni sålt er.

– Ni låter inte likadant, liksom, fortsätter Adam.

Under intervjun hänger ett ständigt skratt i luften.

Medlemmarna i bandet hakar i varandras utlägg: avbryter, förtydligar, säger emot.

– Men det är ju ingen intention, säger Jakob. Det är ju inte så att vi sätter oss ned för att skriva en skiva som omdefinierar genren.

– Vår hållning är att vi gör musik, säger Adam. Sen så är vi ganska trygga i att vi spelar någon slags extremmetall, så vi behöver inte förhålla oss till genren. Vi är metall nog, liksom. Vi är så grundade i det så då kan man ta in andra influenser.

Tribulation är alltså ett band som inte blickar bakåt.

– Det är också en sak som är bra med att vi har nått ut till fler, säger Adam. För då har folk bara hört den nya skivan och bryr sig inte om de gamla. Det är en skön känsla.

Bandet har hängt ihop länge och bildades redan 2004 i Arvika, när medlemmarna fortfarande gick på gymnasiet. Jakob, som är den enda medlemmen som tillkommit i efterhand, började inför andra plattan.

På frågan vad hemstaden betytt för bandet är det naturligtvis Arvikafestivalen som först förs på tal, en försmak av vad som var möjligt.

– En gång om året så invaderades stan av synthare och annat alternativt folk, säger Adam.

– Min syster var liksom med och gjorde en festival där Depeche Mode spelar, säger Jakob. De är ju ett världsband och så kommer de och spelar på parkeringen utanför Parkhallen.

– Festivalen var nyttig inte bara för oss utan för hela stan, säger Johannes.

Vad har ni mer med er från Arvika?

– Det gäller väl alla småstäder, att man tvingas till öppenhet, säger Jakob. Om man vill ha kompisar så duger det inte att säga att jag vill bara vara på det här sättet, för då har man bara typ sig själv. Man måste bredda sig.

– Hade vi växt upp här så hade man kanske låst sig till ett uttryck tidigare och aldrig upptäckt en massa bra musik, fortsätter han. Även om Kraftwerk inte är direkt avgörande för hur vi låter så har man lyssnat jävligt mycket på dem och på så sätt påverkar det en hela tiden. Jag märker att vi helt enkelt har fler referenser än vad folk som vuxit upp här i Stockholm har.

Underlättar det att ni har hängt ihop länge?

– Jag tror att det skulle vara svårt att ta in en medlem som inte var från Arvika, säger Adam. När Jakob kom med så kändes det väldigt bra, för vi har känt Jakob sedan vi var nio. Det finns en historia som knyter oss samman.

– Jakob har på ett sätt varit med i bandet hela svängen även om han faktiskt inte har varit med hela svängen, säger Johannes.

– Har man tillbringat väldigt mycket tid tillsammans så vet man också att man kan lita på varandra, säger Jakob.

Tribulation berättar om andra band de mött ute på turné, där gruppdynamiken skapar motsättningar redan innan en turné drar igång. Jakob berättar om ett band som hade problem med kompgitarristen.

– Bara en sån sak att kompgitarristen är kompgitarrist, suckar Johannes.

– Folk har liksom auditions! utbrister Adam. Det har vi aldrig haft.

Auditions är för band som helt enkelt inte är riktiga band, försöker Jonathan, men får direkt mothugg av Adam:

– Eller så är de just riktiga band, på det där gamla sättet. Musiker som spelar ihop.

Det är inte Tribulation.

– Visst är vi musiker på något sätt, fortsätter Adam. Men egentligen är vi vänner som har ett band ihop. Och det gör att det är väldigt stor skillnad på hur vi hanterar kriser jämfört med andra band, bara för att de inte känner varandra.