2016-01-14 15:54

2016-01-14 15:54

En svart stjärna tänds

KULTURKANALEN: Bowies sista platta

Musik. Han var den sista sanne visionären bland rockens åldermän, och i fredags släpptes plattan Blackstar. Det blev hans sista.

I söndags dog David Bowie, 69 år ung.

Med blond sidbena och dubbelknäppt kostym blickade han ner från väggen i mitt pojkrum. Året var 1983, och David Bowie hade just räddat mig från hårdrocken. Hela låg- och mellanstadiet lyssnade jag och grabbarna i klassen på Kiss. Det gör jag fortfarande, men där går gränsen, och där gick gränsen redan då. Kiss är inte hårdrock. Kiss är glam, Kiss är rock & roll. När de droppade sminket och blev ointressanta skulle vårt musikaliska territorium utvidgas, och för många blev nästa steg klassisk hårdrock som ju blommade på 80-talet. Jag är ingen hårdrockare, och har aldrig varit.

Bowie erbjöd någonting annat. Han var androgyn, dekadent, flärdfull. Samtidigt seriös, arty, mystisk och spännande. Och framförallt; han skrev svindlande melodiös popmusik. Plattan Let’s Dance är en modern klassiker, och det var början på min bekantskap med en konstnärsgärning som trotsar all beskrivning.

David Bowie har under sin nästan femtioåriga karriär ständigt rört sig framåt. Han har konstant återuppfunnit sig själv och tänjt på gränser, utan att förlora sitt personliga uttryck. När han 2013 gjorde comeback med plattan The Next Day efter tio års tystnad trodde många att det också var ett grandiost tack och adjö. En mer värdig sorti hade inte gått att önska, om det inte varit för Blackstar.

När dödsbudet kom hade vi knappt hunnit att ens börja skrapa på ytan av vad som visar sig vara ännu ett omtumlande, förbryllande musikäventyr, väsensskilt från allt vi tidigare hört. Få artister, om ens någon, har brutit ny mark så många gånger som David Bowie. Oförutsägbar, ständigt nyfiken, ibland egendomlig; Bowies universum var inte på långt när kartlagt. På 1970-talet kom albumen tätt, med hans så kallade Berlin-trilogi som främsta utropstecken. Ibland tog det tio år, som inför The Next Day. Det går inte att sätta fingret på vad som gör Bowie till den ikon han är, och kanske den gåtan också är själva svaret.

I min senaste diktsamling finns tre stycken mer eller mindre kamouflerade hyllningar, eller teaterblinkningar, till David Bowie.

Han är en stor inspirationskälla, på så många sätt, för så många människor.

Få ämnen har berört så som när jag skrivit om Bowie på denna plats. Bara för någon vecka sedan hade jag en diskussion med en läsare om en artikel jag skrev för mer än ett år sedan. Den handlade om Bowies sidoprojekt Tin Machine.

Bowie berör och inspirerar. Han väcker frågor och förundran. Jag kommer att skriva om honom igen.

För mig öppnade han porten till en vuxen kultursfär redan 1983, och jag har följt honom alltsedan dess.

Blackstar återstår att utforska. Det ska bli ett sant nöje, om än med sorgekant.

Where Are We Now? sjunger han i en av sina allra vackraste låtar, levererad så sent som till sitt förra album, fyrtiofem år in i karriären.

Vi är kvar här, David.

Du finns inte längre bland oss – men din musik lever kvar.

För evigt.

Med blond sidbena och dubbelknäppt kostym blickade han ner från väggen i mitt pojkrum. Året var 1983, och David Bowie hade just räddat mig från hårdrocken. Hela låg- och mellanstadiet lyssnade jag och grabbarna i klassen på Kiss. Det gör jag fortfarande, men där går gränsen, och där gick gränsen redan då. Kiss är inte hårdrock. Kiss är glam, Kiss är rock & roll. När de droppade sminket och blev ointressanta skulle vårt musikaliska territorium utvidgas, och för många blev nästa steg klassisk hårdrock som ju blommade på 80-talet. Jag är ingen hårdrockare, och har aldrig varit.

Bowie erbjöd någonting annat. Han var androgyn, dekadent, flärdfull. Samtidigt seriös, arty, mystisk och spännande. Och framförallt; han skrev svindlande melodiös popmusik. Plattan Let’s Dance är en modern klassiker, och det var början på min bekantskap med en konstnärsgärning som trotsar all beskrivning.

David Bowie har under sin nästan femtioåriga karriär ständigt rört sig framåt. Han har konstant återuppfunnit sig själv och tänjt på gränser, utan att förlora sitt personliga uttryck. När han 2013 gjorde comeback med plattan The Next Day efter tio års tystnad trodde många att det också var ett grandiost tack och adjö. En mer värdig sorti hade inte gått att önska, om det inte varit för Blackstar.

När dödsbudet kom hade vi knappt hunnit att ens börja skrapa på ytan av vad som visar sig vara ännu ett omtumlande, förbryllande musikäventyr, väsensskilt från allt vi tidigare hört. Få artister, om ens någon, har brutit ny mark så många gånger som David Bowie. Oförutsägbar, ständigt nyfiken, ibland egendomlig; Bowies universum var inte på långt när kartlagt. På 1970-talet kom albumen tätt, med hans så kallade Berlin-trilogi som främsta utropstecken. Ibland tog det tio år, som inför The Next Day. Det går inte att sätta fingret på vad som gör Bowie till den ikon han är, och kanske den gåtan också är själva svaret.

I min senaste diktsamling finns tre stycken mer eller mindre kamouflerade hyllningar, eller teaterblinkningar, till David Bowie.

Han är en stor inspirationskälla, på så många sätt, för så många människor.

Få ämnen har berört så som när jag skrivit om Bowie på denna plats. Bara för någon vecka sedan hade jag en diskussion med en läsare om en artikel jag skrev för mer än ett år sedan. Den handlade om Bowies sidoprojekt Tin Machine.

Bowie berör och inspirerar. Han väcker frågor och förundran. Jag kommer att skriva om honom igen.

För mig öppnade han porten till en vuxen kultursfär redan 1983, och jag har följt honom alltsedan dess.

Blackstar återstår att utforska. Det ska bli ett sant nöje, om än med sorgekant.

Where Are We Now? sjunger han i en av sina allra vackraste låtar, levererad så sent som till sitt förra album, fyrtiofem år in i karriären.

Vi är kvar här, David.

Du finns inte längre bland oss – men din musik lever kvar.

För evigt.

  • Marcus Kohlberg