2015-12-29 17:14

2015-12-29 17:14

Mina inre galaxer

MARCUS KOHLBERG

När jag 1983 klev ut från biografen Saga, snett över gatan från Bengtssons korvkiosk, var det med en ny måttstock. Den avslutande delen i Star Wars-trilogin, Jedins återkomst, var det mäktigaste jag dittills upplevt på vita duken, och inget har sedan dess kunnat mäta sig med denna episka rymdsaga. När vi i skarven till det nya millenniet fick ytterligare tre filmer som utspelar sig före originaltrilogin föregicks de av febrigt höga förväntningar, å Jesu moder vad den besvikelsen sved. Kvar av de gamla filmernas blandning av action, humor och matinéäventyr fanns intet. Sterila datoreffekter, och en omständlig, seg story gör att jag knappt räknar in episod 1 till 3 i mitt Star Wars-universum, även om Ewan McGregor är fantastisk som en ung Obi-Wan Kenobi.

Och så 2015 var det dags igen. Episod 7, filmen jag väntat på i 32 år. Skulle jag våga hoppas? Jag vågade hoppas, och det gav utdelning. Regissören J.J. Abrams har återupprättat Star Wars och levererat en film som gott och väl kan mäta sig med de gamla. Kronologiskt utspelar den sig 30 år efter Jedins återkomst, så när trådar plockas upp och karaktärer möts är det i ett nostalgiskt skimmer som i lika hög grad speglar min egen resa från tonåring till medelålders. Det var kallt krig och öst mot väst, Afghanistan var ockuperat, när jag såg Jedins återkomst på Saga. Om Kylo Ren, den mörka sidans frontfigur i nya filmen, skrev någon att han agerar som en hjärntvättad IS-krigare. En liknelse så god som någon. Ont mot gott är lika tacksamt som det är tidlöst. Det är oundvikligen så att ett fiktivt verk säger något om sin samtid, och med 30 års uppehåll blir det också tydligt vad det säger om vår historia. Både jag och världen har lämnat oskuldens tid sedan 1983, och den nya Star Wars-filmen, full av anspelningar på sitt eget ursprung och dramaturgiska DNA, blir i någon mån en tidsmaskin, eller åtminstone ett personligt Hubble-teleskop som återger knivskarpa bilder från en tid som i övrigt bara lämnat fragmentariska spår i skolkataloger och rödkindade kärleksminnen. Jag tvingas möta min egen historia. Under de dryga två timmar filmen fortgår lämnas en portal på vid gavel. En portal genom vilken jag obehindrat rör mig mellan nutid och tidigt 1980-tal.

Tydligast blir detta när Harrison Fords karaktär, Han Solo, återser sin Leia efter 30 år. När deras blickar möts inser jag min egen dödlighet. Jag var 12 år den där kvällen på Svea. Idag är jag 44. Han Solos och Leias möte är ett ömt och rasande vackert filmögonblick som lämnar mina egna dammluckor vidöppna. Tystnaden mullrar av tvekan och förundran, av outtalade frågor, och av bitterljuvt återseende.

Världen har ömsat skinn många gånger sedan 1983. Murar har rivits, murar har byggts. Så även i mitt liv.

Star Wars må utspela sig i en galax långt, långt borta.

Men den eviga berättelsen ger främst ekon i helt andra galaxer.

Galaxer långt, långt inom mig.

Två år till nästa film.

Inget är förgäves.

Gott nytt år, kära läsare

– and may the force be with you!

När jag 1983 klev ut från biografen Saga, snett över gatan från Bengtssons korvkiosk, var det med en ny måttstock. Den avslutande delen i Star Wars-trilogin, Jedins återkomst, var det mäktigaste jag dittills upplevt på vita duken, och inget har sedan dess kunnat mäta sig med denna episka rymdsaga. När vi i skarven till det nya millenniet fick ytterligare tre filmer som utspelar sig före originaltrilogin föregicks de av febrigt höga förväntningar, å Jesu moder vad den besvikelsen sved. Kvar av de gamla filmernas blandning av action, humor och matinéäventyr fanns intet. Sterila datoreffekter, och en omständlig, seg story gör att jag knappt räknar in episod 1 till 3 i mitt Star Wars-universum, även om Ewan McGregor är fantastisk som en ung Obi-Wan Kenobi.

Och så 2015 var det dags igen. Episod 7, filmen jag väntat på i 32 år. Skulle jag våga hoppas? Jag vågade hoppas, och det gav utdelning. Regissören J.J. Abrams har återupprättat Star Wars och levererat en film som gott och väl kan mäta sig med de gamla. Kronologiskt utspelar den sig 30 år efter Jedins återkomst, så när trådar plockas upp och karaktärer möts är det i ett nostalgiskt skimmer som i lika hög grad speglar min egen resa från tonåring till medelålders. Det var kallt krig och öst mot väst, Afghanistan var ockuperat, när jag såg Jedins återkomst på Saga. Om Kylo Ren, den mörka sidans frontfigur i nya filmen, skrev någon att han agerar som en hjärntvättad IS-krigare. En liknelse så god som någon. Ont mot gott är lika tacksamt som det är tidlöst. Det är oundvikligen så att ett fiktivt verk säger något om sin samtid, och med 30 års uppehåll blir det också tydligt vad det säger om vår historia. Både jag och världen har lämnat oskuldens tid sedan 1983, och den nya Star Wars-filmen, full av anspelningar på sitt eget ursprung och dramaturgiska DNA, blir i någon mån en tidsmaskin, eller åtminstone ett personligt Hubble-teleskop som återger knivskarpa bilder från en tid som i övrigt bara lämnat fragmentariska spår i skolkataloger och rödkindade kärleksminnen. Jag tvingas möta min egen historia. Under de dryga två timmar filmen fortgår lämnas en portal på vid gavel. En portal genom vilken jag obehindrat rör mig mellan nutid och tidigt 1980-tal.

Tydligast blir detta när Harrison Fords karaktär, Han Solo, återser sin Leia efter 30 år. När deras blickar möts inser jag min egen dödlighet. Jag var 12 år den där kvällen på Svea. Idag är jag 44. Han Solos och Leias möte är ett ömt och rasande vackert filmögonblick som lämnar mina egna dammluckor vidöppna. Tystnaden mullrar av tvekan och förundran, av outtalade frågor, och av bitterljuvt återseende.

Världen har ömsat skinn många gånger sedan 1983. Murar har rivits, murar har byggts. Så även i mitt liv.

Star Wars må utspela sig i en galax långt, långt borta.

Men den eviga berättelsen ger främst ekon i helt andra galaxer.

Galaxer långt, långt inom mig.

Två år till nästa film.

Inget är förgäves.

Gott nytt år, kära läsare

– and may the force be with you!