2015-12-18 08:36

2015-12-18 08:36

Himlen kändes nära

ARVIKA: Härlig julkonsert i Trefaldighetskyrkan

Om jag någon gång får möta en ängel, tror jag kanske att den låter som Karolina Andersson. Det kan man i alla fall hoppas på. Och omgivningen var inte dålig. Arvika kammarkör i gott slag, ny repertoar och Arvika stråkorkester av merendels amatörer nådde höga höjder utan att tappa andan.

Mats Kästel var kvällens dirigent. Han slår utmärkt och har fin musikalisk uppfattning. I kvällens konsert var där inte ett tempo man hängde läpp över – själen i musiken var alltid närvarande och svårigheterna hanterades med ackuratess.

Stråkorkestern spelade ofta annars utan dirigent, men med säker ledning inifrån leden. Det fungerade oftast bra. Som i Bachs Brandenburgkonsert nr 3, där styckets essens och polyfona stämspel gick ut.

20 nummer

Nu gick jag händelserna i förväg, men det digra programmet omfattade 20 enskilda nummer som slåss om uppmärksamheten. Inledningen var traditionsenligt från läktaren. Den fransk-engelska 1500-talsvisan Ding dong, arrangerad av Wood, hade rätt humör för sitt glada ämne. Hallquists svenska text är välfunnen.

En koristisk höjdare var O Magnum Mysterium av norske tonsättaren Ola Gjeilo, född 1978. Han har en vision av körmusik som han i ett citat beskriver så här: Jag älskar, och längtar ofta efter en stor, överflödande rik klang, som kan ge en känsla av rymd och tillbedjan, men ändå vara intim, på något sätt. Mysteriemusiken har han tonsatt till en cello eller violin; nu cello, mycket känsligt trakterad av Ann-Helen Lindskog.

Detta var ett stycke högkvalitativ musik som kören lyckades förmedla intentionen i på ett sätt som jag tycker var kongenialt med tonsättningen. Här var kören verkligen bra - kanske som bäst!

Underbar tolkning

Så ett par solonummer, Marie vaggsång av Reger underbart tolkat av Karolina till vackert ackompanjemang av Rolf Thorén, piano. Därefter Sibelius Julvisa till stråkorkester, så som ursprungligen tänkts. Karolinas textning bar fram var ton, var stavelse i denna innerliga fridsönskan.

Bachs Brandenburgkonsert förmedlade ett ljust budskap som levde vidare i Deck the Hall (en carol från Wales) och en vacker Lullaby ur 1600-talets Lute-Book. Det Kristusbarn, kärlekens sinnebild, som åsyftas fött, har i Öhrvalls arr med flöjter och tamburin fått en musikalisk bild som väckte intresse och känslor.

Ur Mozarts Exultate Jubilate sjöng sedan Karolina Andersson på ett fantastiskt sätt titelsatsen och ett Alleluja samt ur Bachs Juloratorium, kanat nr 4, Flösst mein Heiland.

Himlen kändes nära.

Halleluja!

Alfvéns Julsång för kör a capella är god musik med innehåll; man måste ändå konstatera att kören hade en bit kvar innan modulationernas läckerheter framstår som de är avsedda. Stämningslöst var det dock ingalunda, och i Händels Messias nr 13-18 återtogs eventuell tappad mark redan med orkesterns Sinfonia pastorale.

Såväl kör som orkester och solist Karolina Andersson strålade i Kästels härliga formning av intentionerna. Karolinas tolkning av recitativ och arior var ren sällhet. I He shall feed his flock gick min ande på tur i paradiset. Det var bara att stämma in i den utökade slutkören: Halleluja!

Ur mystiska reflexer av fraserna i Stilla natt växte den bekanta sången till en evighetsvision; några djärva röster i publiken tvingades att bekräfta sin rörelse.

I minnet av Händels musik sjunger ännu en röst: ekosopranen unga Josefina Berglund Ekholm lyfter löftesrikt sin vackra röst från läktaren. Tidlöst ges ordet åt rymden när sann musik skälver under valven.

Mats Kästel var kvällens dirigent. Han slår utmärkt och har fin musikalisk uppfattning. I kvällens konsert var där inte ett tempo man hängde läpp över – själen i musiken var alltid närvarande och svårigheterna hanterades med ackuratess.

Stråkorkestern spelade ofta annars utan dirigent, men med säker ledning inifrån leden. Det fungerade oftast bra. Som i Bachs Brandenburgkonsert nr 3, där styckets essens och polyfona stämspel gick ut.

20 nummer

Nu gick jag händelserna i förväg, men det digra programmet omfattade 20 enskilda nummer som slåss om uppmärksamheten. Inledningen var traditionsenligt från läktaren. Den fransk-engelska 1500-talsvisan Ding dong, arrangerad av Wood, hade rätt humör för sitt glada ämne. Hallquists svenska text är välfunnen.

En koristisk höjdare var O Magnum Mysterium av norske tonsättaren Ola Gjeilo, född 1978. Han har en vision av körmusik som han i ett citat beskriver så här: Jag älskar, och längtar ofta efter en stor, överflödande rik klang, som kan ge en känsla av rymd och tillbedjan, men ändå vara intim, på något sätt. Mysteriemusiken har han tonsatt till en cello eller violin; nu cello, mycket känsligt trakterad av Ann-Helen Lindskog.

Detta var ett stycke högkvalitativ musik som kören lyckades förmedla intentionen i på ett sätt som jag tycker var kongenialt med tonsättningen. Här var kören verkligen bra - kanske som bäst!

Underbar tolkning

Så ett par solonummer, Marie vaggsång av Reger underbart tolkat av Karolina till vackert ackompanjemang av Rolf Thorén, piano. Därefter Sibelius Julvisa till stråkorkester, så som ursprungligen tänkts. Karolinas textning bar fram var ton, var stavelse i denna innerliga fridsönskan.

Bachs Brandenburgkonsert förmedlade ett ljust budskap som levde vidare i Deck the Hall (en carol från Wales) och en vacker Lullaby ur 1600-talets Lute-Book. Det Kristusbarn, kärlekens sinnebild, som åsyftas fött, har i Öhrvalls arr med flöjter och tamburin fått en musikalisk bild som väckte intresse och känslor.

Ur Mozarts Exultate Jubilate sjöng sedan Karolina Andersson på ett fantastiskt sätt titelsatsen och ett Alleluja samt ur Bachs Juloratorium, kanat nr 4, Flösst mein Heiland.

Himlen kändes nära.

Halleluja!

Alfvéns Julsång för kör a capella är god musik med innehåll; man måste ändå konstatera att kören hade en bit kvar innan modulationernas läckerheter framstår som de är avsedda. Stämningslöst var det dock ingalunda, och i Händels Messias nr 13-18 återtogs eventuell tappad mark redan med orkesterns Sinfonia pastorale.

Såväl kör som orkester och solist Karolina Andersson strålade i Kästels härliga formning av intentionerna. Karolinas tolkning av recitativ och arior var ren sällhet. I He shall feed his flock gick min ande på tur i paradiset. Det var bara att stämma in i den utökade slutkören: Halleluja!

Ur mystiska reflexer av fraserna i Stilla natt växte den bekanta sången till en evighetsvision; några djärva röster i publiken tvingades att bekräfta sin rörelse.

I minnet av Händels musik sjunger ännu en röst: ekosopranen unga Josefina Berglund Ekholm lyfter löftesrikt sin vackra röst från läktaren. Tidlöst ges ordet åt rymden när sann musik skälver under valven.

  • Sverker Magnusson