2015-12-02 09:35

2015-12-02 09:35

Under samma måne

MARCUS KOHLBERG

Man brukar säga att det inte skrivits något nytt efter Shakespeare, vilket kan te sig en smula tröstlöst om man i likhet med mig har ambitionen att just skriva. Men visst är det väl så. Livet, döden och kärleken; i Homeros Troja, i Shakespeares elisabetanska England, eller i Strindbergs Stockholm runt förra sekelskiftet. Gestaltningen skapar sammanhang, och vi måste göra det igen och igen. Däri ligger skönheten. När forna tiders spelmän lärde sig att spela fiol av näcken, är det samma mystik och logik som när blueslegenden Robert Johnson sålde sin själ till djävulen i utbyte mot flyhänt gitarrspel. Kulturella mönster och myter uppstår på olika platser, oberoende av varann, och det vittnar om allas våra likheter, snarare än om det som skiljer oss åt, vilket kan vara viktigt att påminna sig om i dessa tider. När Rolf Wikström gör Snoddas Flottarkärlek (Haderian Hadera) i bluestappning är det den självklaraste sak i världen. Nomadliv, hårt arbete, musicerande, kärleksaffärer. Flottarkärlek är en klockren blues. De norrländska älvarna spinner samma historier som den amerikanska söderns fullmåne.

Det går inte att rensa sina renodlade influenser från egna avtryck, och det är heller inte meningen. Jag är av den fasta övertygelsen att vi bara kan skapa självporträtt. När jag får frågor kring mina texter, främst lyriken, brukar jag säga att det är självporträtt, och att allt egentligen finns att läsa mellan pärmarna. Tranströmers språk som öppnar dörrar i kulissen är polstjärnan på min kreativa himmel. Ingen annan diktare i modern tid har hittat samma ådra som Tranströmer, allra minst jag, och inga jämförelser i övrigt, men det är ett utomordentligt riktmärke.

Det personliga blir allmängiltigt. Få saker vi tänker, känner eller upplever är unika. Men det går att uttrycka på ett unikt sätt. Den personliga berättelsen är, nästan, alltid intressant.

Lyssnar på Eric Claptons platta Money and Cigarettes och slås av de avtryck en artist lämnar, oavsett avsikt. Eric Clapton har filtrerat sin förvirrade barndom, uppväxt med sin mormor och morfar i tron om att det var hans föräldrar, genom country, reggae, r&b, och framförallt genom blues. Bluesens kraftfulla uttryck och återkommande tema om ensamhet och utsatthet ekade av hans egna upplevelser, och han gjorde musiken till sin, utan att missa ett enda tillfälle att lyfta fram de artister som inspirerat honom.

I pubrockdängan Slow Down Linda, kanske inte hans största musikaliska stund, men ändå en charmig bagatell, sjunger han om att brygga te, och om att dricka te. Inte mindre än två ur-brittiska markörer på lite drygt fyra minuter. Ett självporträtt så gott som något, de renodlade influenserna till trots.

Snoddas och näcken, Robert Johnson och djävulen.

Tranströmers stjärna ger mig ljus, och de norrländska älvarna brusar ikapp med cikadorna i deltat.

Inget nytt sedan Shakespeare, men varje berättelse är unik.

Vi kan bara göra självporträtt – fråga Strindberg.

Clapton, han brygger sitt te.

Och det angår oss alla.

Man brukar säga att det inte skrivits något nytt efter Shakespeare, vilket kan te sig en smula tröstlöst om man i likhet med mig har ambitionen att just skriva. Men visst är det väl så. Livet, döden och kärleken; i Homeros Troja, i Shakespeares elisabetanska England, eller i Strindbergs Stockholm runt förra sekelskiftet. Gestaltningen skapar sammanhang, och vi måste göra det igen och igen. Däri ligger skönheten. När forna tiders spelmän lärde sig att spela fiol av näcken, är det samma mystik och logik som när blueslegenden Robert Johnson sålde sin själ till djävulen i utbyte mot flyhänt gitarrspel. Kulturella mönster och myter uppstår på olika platser, oberoende av varann, och det vittnar om allas våra likheter, snarare än om det som skiljer oss åt, vilket kan vara viktigt att påminna sig om i dessa tider. När Rolf Wikström gör Snoddas Flottarkärlek (Haderian Hadera) i bluestappning är det den självklaraste sak i världen. Nomadliv, hårt arbete, musicerande, kärleksaffärer. Flottarkärlek är en klockren blues. De norrländska älvarna spinner samma historier som den amerikanska söderns fullmåne.

Det går inte att rensa sina renodlade influenser från egna avtryck, och det är heller inte meningen. Jag är av den fasta övertygelsen att vi bara kan skapa självporträtt. När jag får frågor kring mina texter, främst lyriken, brukar jag säga att det är självporträtt, och att allt egentligen finns att läsa mellan pärmarna. Tranströmers språk som öppnar dörrar i kulissen är polstjärnan på min kreativa himmel. Ingen annan diktare i modern tid har hittat samma ådra som Tranströmer, allra minst jag, och inga jämförelser i övrigt, men det är ett utomordentligt riktmärke.

Det personliga blir allmängiltigt. Få saker vi tänker, känner eller upplever är unika. Men det går att uttrycka på ett unikt sätt. Den personliga berättelsen är, nästan, alltid intressant.

Lyssnar på Eric Claptons platta Money and Cigarettes och slås av de avtryck en artist lämnar, oavsett avsikt. Eric Clapton har filtrerat sin förvirrade barndom, uppväxt med sin mormor och morfar i tron om att det var hans föräldrar, genom country, reggae, r&b, och framförallt genom blues. Bluesens kraftfulla uttryck och återkommande tema om ensamhet och utsatthet ekade av hans egna upplevelser, och han gjorde musiken till sin, utan att missa ett enda tillfälle att lyfta fram de artister som inspirerat honom.

I pubrockdängan Slow Down Linda, kanske inte hans största musikaliska stund, men ändå en charmig bagatell, sjunger han om att brygga te, och om att dricka te. Inte mindre än två ur-brittiska markörer på lite drygt fyra minuter. Ett självporträtt så gott som något, de renodlade influenserna till trots.

Snoddas och näcken, Robert Johnson och djävulen.

Tranströmers stjärna ger mig ljus, och de norrländska älvarna brusar ikapp med cikadorna i deltat.

Inget nytt sedan Shakespeare, men varje berättelse är unik.

Vi kan bara göra självporträtt – fråga Strindberg.

Clapton, han brygger sitt te.

Och det angår oss alla.