2015-10-28 09:52

2015-10-28 09:52

Gapa nu, Lotta, så doktorn kan få ut fingret!

KRÖNIKEKANALEN

Inledningsvis vill jag be alla män om ursäkt.

Jo, allihop!

I efterhand inser jag förstås att jag borde ha anat oråd.

När T1 började kraxa, sucka högt och vagga runt i huset med kutig rygg och röda, rinnande ögon, fann jag ingen som helst anledning till oro eller ens skäl att dela med mig av några direkta sympatiyttringar. Men när han – som normalt sett är synnerligen ognällig – till och med stannade hemma från jobbet, hade det varit smart att dra öronen åt sig och knåpa ihop några vitlökskransar att hänga kring halsen.

Istället fortsatte jag aningslöst framleva mina dagar som vanligt, lyckligt ovetande om vilka trakasserier livet strax avsåg att drämma till med.

En vecka senare låg jag i fosterställning med kroppen fullproppad av Alvedon, Zyx halstabletter och självömkan.

Sedan blev det bara värre.

Århundradets mansförkylning hade anfallit mig, lika aggressivt som en flock telefonförsäljare i ett köpcentrum.

Ytterligare en vecka senare kunde jag knappt svälja mina Alvedon, än mindre uppbringa mänskliga läten. Det var hög tid att konsultera närmaste sjukvårdsinstans.

Den rara sköterskan på Verkstan vidarebefordrade mig till en läkare; något som kändes tämligen logiskt. Jag menar, sjuksköterskor har väl förmodligen inget mandat att plocka fram slaktmasken och avliva patienter hur som helst. Inte ens då det torde vara uppenbart att sjuklingens kvarvarande tid på jorden visserligen är starkt begränsad men också utomordentligt plågsam.

Förresten så måste hennes febertermometer ha varit trasig.

Väl inne i undersökningsrummet berättade jag med darrande och skrovlig stämma om min tröstlösa belägenhet och farhågorna rörande mitt väntade frånfälle.

Och bara så ni vet, när en läkare säger att vi kan väl börja med att ta av oss på överkroppen, så är det ingen idé att vänta på att han ska göra det först.

Just saying!

Jag blev hur som helst mycket noggrant undersökt, bara för att slutligen få veta att allt såg bra ut.

Givetvis lämnade jag per omgående in en protest mot detta befängda påstående. Hur kunde allt se bra ut när jag mådde sämre än efter den där gången då jag och Håkan (RIP) delade på all champagne som blev kvar efter min systers bröllop?

Den förtjusande, unge läkaren lade huvudet på sned och med den sortens optimism man bara finner i frökataloger, log han världens mest perfekta leende och sa:

– Liselotte, du kommer inte att dö! Jag lovar, det går över. Du är förkyld och har astma.

Det är möjligt att jag inte borde ha upplyst honom om min skepsis angående den nyss ställda diagnosen, men man känner väl själv om man är döende. Eller hur? Så innan vi skildes åt gjorde jag ett sista tappert försök att få honom att inse situationens allvar.

– Liselotte, du kommer att överleva! Du är FÖRKYLD och har ASTMA! Gå hem och lägg dig!

Hans febertermometer var också trasig!

Hur skulle det vara om Landstinget tog och såg över sin utrustning!?

 

Jo, allihop!

I efterhand inser jag förstås att jag borde ha anat oråd.

När T1 började kraxa, sucka högt och vagga runt i huset med kutig rygg och röda, rinnande ögon, fann jag ingen som helst anledning till oro eller ens skäl att dela med mig av några direkta sympatiyttringar. Men när han – som normalt sett är synnerligen ognällig – till och med stannade hemma från jobbet, hade det varit smart att dra öronen åt sig och knåpa ihop några vitlökskransar att hänga kring halsen.

Istället fortsatte jag aningslöst framleva mina dagar som vanligt, lyckligt ovetande om vilka trakasserier livet strax avsåg att drämma till med.

En vecka senare låg jag i fosterställning med kroppen fullproppad av Alvedon, Zyx halstabletter och självömkan.

Sedan blev det bara värre.

Århundradets mansförkylning hade anfallit mig, lika aggressivt som en flock telefonförsäljare i ett köpcentrum.

Ytterligare en vecka senare kunde jag knappt svälja mina Alvedon, än mindre uppbringa mänskliga läten. Det var hög tid att konsultera närmaste sjukvårdsinstans.

Den rara sköterskan på Verkstan vidarebefordrade mig till en läkare; något som kändes tämligen logiskt. Jag menar, sjuksköterskor har väl förmodligen inget mandat att plocka fram slaktmasken och avliva patienter hur som helst. Inte ens då det torde vara uppenbart att sjuklingens kvarvarande tid på jorden visserligen är starkt begränsad men också utomordentligt plågsam.

Förresten så måste hennes febertermometer ha varit trasig.

Väl inne i undersökningsrummet berättade jag med darrande och skrovlig stämma om min tröstlösa belägenhet och farhågorna rörande mitt väntade frånfälle.

Och bara så ni vet, när en läkare säger att vi kan väl börja med att ta av oss på överkroppen, så är det ingen idé att vänta på att han ska göra det först.

Just saying!

Jag blev hur som helst mycket noggrant undersökt, bara för att slutligen få veta att allt såg bra ut.

Givetvis lämnade jag per omgående in en protest mot detta befängda påstående. Hur kunde allt se bra ut när jag mådde sämre än efter den där gången då jag och Håkan (RIP) delade på all champagne som blev kvar efter min systers bröllop?

Den förtjusande, unge läkaren lade huvudet på sned och med den sortens optimism man bara finner i frökataloger, log han världens mest perfekta leende och sa:

– Liselotte, du kommer inte att dö! Jag lovar, det går över. Du är förkyld och har astma.

Det är möjligt att jag inte borde ha upplyst honom om min skepsis angående den nyss ställda diagnosen, men man känner väl själv om man är döende. Eller hur? Så innan vi skildes åt gjorde jag ett sista tappert försök att få honom att inse situationens allvar.

– Liselotte, du kommer att överleva! Du är FÖRKYLD och har ASTMA! Gå hem och lägg dig!

Hans febertermometer var också trasig!

Hur skulle det vara om Landstinget tog och såg över sin utrustning!?

 

  • LISELOTTE SIVERTSEN CARLSON