2015-09-30 06:00

2015-09-30 06:00

Ibland tar vi allt i rätt ordning också

KRÖNIKEKANALEN

Jag är ingen vän av ljudböcker. I min värld är böcker gjorda av papper och skitjobbiga att bläddra i när man ligger i sängen. Det ska vara så, annars är det inte på riktigt!

T1 är av motsatt åsikt.

Han är en kulturell barbar.

Men inför en längre bilresa föll jag till föga och gick med på att testa. Vi bestämde oss för Torgny Lindgren. Ingen av oss hade skamligt nog stiftat någon närmare bekantskap med denne författare tidigare, men en ledamot av Svenska Akademien kändes som en lagom utmaning i vår iver att framstå som hyfsat intellektuella inför varandra.

Så kom det sig att romanen Pölsan, uppdelad i tusentals små digitala stycken, fick göra följe på vår resa till Hudiksvall.

Förresten, visst är det fruktansvärt enerverande att så himla väl veta vem människan man möter på stan är, men likväl är namnet bortblåst som en hundring satsad på att Ludde inte ska galoppera med en favorit på V75. Eller en hundring på att Dolly Parton sover på magen, för er som inte är intresserade av trav.

Hjärnan exploderar nästan då den systematiskt matar sig igenom hela alfabetet och testar varje tänkbart namn. När man kommer till Xavier utan att ha fått napp är det ta mig tusan inte festligt längre. Ändå står man där och låtsas ha koll.

De sociala reglerna kräver dessutom visat intresse för vederbörandes närmaste och snart tränger svetten fram i pannan. Visst är det väl han som har hund? En stor, svart? Jag pratar lite om den. Men nej, tänk om den är död! Frugan då? Jag kan fråga hur hon mår? Eller, hon kanske har bytt ut honom mot två tjugofemåringar.

Det känns som att stå på ett gungfly och inte ha en aning om var man kan sätta ner foten utan att sjunka ner till knäna och få stövlarna fulla av stinkande myrvatten.

Och på kursen, föreläsningen eller jobbmötet; ni vet hur det är. Man vrider sig på den obekväma stolen, den korrekta människan där framme klämmer ur sig något i stil med... vi kommer att fokusera på att ge underställda ekonomiska incitament till fortbildning ... och alla nickar instämmande och verkar tycka att det är en strålande idé.

Även jag.

Efteråt måste jag googla incitament bara för att upptäcka att det betyder anledning.

Kan det vara möjligt att alla utom jag visste det?

Hur gick det då med Pölsan?

Jodå, vi satt där, knäpptysta, medan den ena tallen efter den andra passerade utanför. Mil efter mil. Torgnys röst fyllde kupén med en aldrig sinande ström av ord.

Till slut kunde inte T1 hålla sig längre. Han lät masken falla.

– Du, jag tycker inte att den där boken var så bra.

– Inte jag heller.

– Helt ärligt så fattar jag ingenting.

– Varför sa du inte nåt då?

– Nää, jag ville inte verka dum, men vem kunde tro att Torgny Lindgren var så svår?

– Mmmm... handlingen är ju helt obegriplig!

Jag började pilla på cd-spelaren för att ta ut skivan.

– Men du, ska Random-knappen vara intryckt?

T1 är av motsatt åsikt.

Han är en kulturell barbar.

Men inför en längre bilresa föll jag till föga och gick med på att testa. Vi bestämde oss för Torgny Lindgren. Ingen av oss hade skamligt nog stiftat någon närmare bekantskap med denne författare tidigare, men en ledamot av Svenska Akademien kändes som en lagom utmaning i vår iver att framstå som hyfsat intellektuella inför varandra.

Så kom det sig att romanen Pölsan, uppdelad i tusentals små digitala stycken, fick göra följe på vår resa till Hudiksvall.

Förresten, visst är det fruktansvärt enerverande att så himla väl veta vem människan man möter på stan är, men likväl är namnet bortblåst som en hundring satsad på att Ludde inte ska galoppera med en favorit på V75. Eller en hundring på att Dolly Parton sover på magen, för er som inte är intresserade av trav.

Hjärnan exploderar nästan då den systematiskt matar sig igenom hela alfabetet och testar varje tänkbart namn. När man kommer till Xavier utan att ha fått napp är det ta mig tusan inte festligt längre. Ändå står man där och låtsas ha koll.

De sociala reglerna kräver dessutom visat intresse för vederbörandes närmaste och snart tränger svetten fram i pannan. Visst är det väl han som har hund? En stor, svart? Jag pratar lite om den. Men nej, tänk om den är död! Frugan då? Jag kan fråga hur hon mår? Eller, hon kanske har bytt ut honom mot två tjugofemåringar.

Det känns som att stå på ett gungfly och inte ha en aning om var man kan sätta ner foten utan att sjunka ner till knäna och få stövlarna fulla av stinkande myrvatten.

Och på kursen, föreläsningen eller jobbmötet; ni vet hur det är. Man vrider sig på den obekväma stolen, den korrekta människan där framme klämmer ur sig något i stil med... vi kommer att fokusera på att ge underställda ekonomiska incitament till fortbildning ... och alla nickar instämmande och verkar tycka att det är en strålande idé.

Även jag.

Efteråt måste jag googla incitament bara för att upptäcka att det betyder anledning.

Kan det vara möjligt att alla utom jag visste det?

Hur gick det då med Pölsan?

Jodå, vi satt där, knäpptysta, medan den ena tallen efter den andra passerade utanför. Mil efter mil. Torgnys röst fyllde kupén med en aldrig sinande ström av ord.

Till slut kunde inte T1 hålla sig längre. Han lät masken falla.

– Du, jag tycker inte att den där boken var så bra.

– Inte jag heller.

– Helt ärligt så fattar jag ingenting.

– Varför sa du inte nåt då?

– Nää, jag ville inte verka dum, men vem kunde tro att Torgny Lindgren var så svår?

– Mmmm... handlingen är ju helt obegriplig!

Jag började pilla på cd-spelaren för att ta ut skivan.

– Men du, ska Random-knappen vara intryckt?

  • Liselott Sivertsen Carlson