2017-02-17 06:00

2017-02-17 06:00

Lönerna jämställda om 33 år

veckan som gick

Under den gångna veckan höll ”16.00-rörelsen” en manifestation i Stockholm där budskapet var att de svenska männen har betalt för hela arbetsdagen från 8 till 17, men kvinnor jobbar sista timmen gratis. Annorlunda uttryckt tjänar kvinnorna 4 200 kronor mindre i månaden än män i snitt. På ett år är skillnaden 54 000 kronor.

Så stort är lönegapet mellan könen, enligt Sveriges kvinnolobby som stödjer sig på siffror från Medlingsinstitutet.

Klockslaget 16:00 är ett litet steg i rätt riktning dock. För fem år sedan inföll tiden då kvinnor börjar arbeta gratis vid 15:51, enligt TT som rapporterade om detta i veckan. Med den förändringstakten kommer kvinnor och män att ha jämställda löner om 33 år.

Den bristande jämställdheten ser vi alla omkring oss, hela tiden. I veckan rapporterade till exempel vi i AN att samtliga verksamhetschefer inom Eda kommun numera män, efter de senaste nyrekryteringarna. Även på två andra höga befattningar i kommunen, som kommunchef och ekonomichef, är det manligt sedan tidigare. Detta samtidigt som 85 procent av de anställda i kommunen är kvinnor.

Svaret vi får när vi frågar varför det har blivit så är det väntade, och självklara: i just det här fallet var den mest kvalificerade sökanden en man. Och så var det säkert. Frågan är bara varför det förhöll sig så. Varför är nästan alla som jobbar inom vård, skola, omsorg i kommunen kvinnor, men när man söker chefer för de verksamheterna är de mest kvalificerade män?

Det är en fråga som inte Eda kommun är skyldig att svara på. Den berör i princip alla aspekter av samhället från skolan och vidare ut i arbetslivet. Frågan måste hanteras av arbetsgivare och beslutsfattare i det offentliga, men frågan går ända in i våra privata angelägenheter i familjerna. Hur lever vi själva, vilka förebilder är vi själva för våra unga? Hur pratar vi med flickor och hur pratar vi med pojkar i skolan och hemma? Vilka skillnader finns det i förväntningarna vi har på pojkar och flickor när det gäller hur de ska vara, se ut och vilka mål de ska ha i livet? Hur ser de möjliga karriärvägarna ut? Hela tiden finns det småkrig att utkämpa, för den som vill och orkar. Tillsammans bildar alla diskussioner på olika nivåer i samhället ett mönster som spelar roll.

På individnivå kan alla ge exempel på starka, framgångsrika kvinnor som tagit sig fram oavsett förutsättningar. Men den stora bilden, med de tydliga löneskillnaderna och den snedfördelade makten i arbetslivet, är svår att bortförklara med att det bara skulle handla om skillnader på individnivå. Det finns något som skapar ojämställdhet i stor skala, och vi behöver alla fundera på hur vi kan göra för att få en bättre balans.

Några ledtrådar får vi av liberala toppolitikern Birgitta Ohlsson som i sin nyutkomna bok ”Duktiga flickors revansch” (Forum förlag) bland annat formulerar ”Den duktiga flickans budord”. Hennes budord är: Kräv meritokrati, det vill säga att du belönas och befordras efter förtjänst. Du ska inte låta din bakgrund avgöra din framtid. Du ska inte curla karlarna. Du ska inte känna skuld. Du ska avslöja småpåvarna. Du ska välja den rätta/rätte med omsorg. Du ska inse att cash is queen. Du ska säga ja till makt. Du ska vara snäll – men inte dumsnäll. Du ska ”följa din inre kanariefågel”, det vill säga befinna dig på en plats där du får syre, och där din duktighet uppskattas och premieras.

Om vi kan börja där någonstans, i Birgitta Ohlssons kloka tankar om personligt ansvar, så tar vi det där med kvotering i bolagsstyrelserna senare, om det verkligen behövs?

Under den gångna veckan höll ”16.00-rörelsen” en manifestation i Stockholm där budskapet var att de svenska männen har betalt för hela arbetsdagen från 8 till 17, men kvinnor jobbar sista timmen gratis. Annorlunda uttryckt tjänar kvinnorna 4 200 kronor mindre i månaden än män i snitt. På ett år är skillnaden 54 000 kronor.

Så stort är lönegapet mellan könen, enligt Sveriges kvinnolobby som stödjer sig på siffror från Medlingsinstitutet.

Klockslaget 16:00 är ett litet steg i rätt riktning dock. För fem år sedan inföll tiden då kvinnor börjar arbeta gratis vid 15:51, enligt TT som rapporterade om detta i veckan. Med den förändringstakten kommer kvinnor och män att ha jämställda löner om 33 år.

Den bristande jämställdheten ser vi alla omkring oss, hela tiden. I veckan rapporterade till exempel vi i AN att samtliga verksamhetschefer inom Eda kommun numera män, efter de senaste nyrekryteringarna. Även på två andra höga befattningar i kommunen, som kommunchef och ekonomichef, är det manligt sedan tidigare. Detta samtidigt som 85 procent av de anställda i kommunen är kvinnor.

Svaret vi får när vi frågar varför det har blivit så är det väntade, och självklara: i just det här fallet var den mest kvalificerade sökanden en man. Och så var det säkert. Frågan är bara varför det förhöll sig så. Varför är nästan alla som jobbar inom vård, skola, omsorg i kommunen kvinnor, men när man söker chefer för de verksamheterna är de mest kvalificerade män?

Det är en fråga som inte Eda kommun är skyldig att svara på. Den berör i princip alla aspekter av samhället från skolan och vidare ut i arbetslivet. Frågan måste hanteras av arbetsgivare och beslutsfattare i det offentliga, men frågan går ända in i våra privata angelägenheter i familjerna. Hur lever vi själva, vilka förebilder är vi själva för våra unga? Hur pratar vi med flickor och hur pratar vi med pojkar i skolan och hemma? Vilka skillnader finns det i förväntningarna vi har på pojkar och flickor när det gäller hur de ska vara, se ut och vilka mål de ska ha i livet? Hur ser de möjliga karriärvägarna ut? Hela tiden finns det småkrig att utkämpa, för den som vill och orkar. Tillsammans bildar alla diskussioner på olika nivåer i samhället ett mönster som spelar roll.

På individnivå kan alla ge exempel på starka, framgångsrika kvinnor som tagit sig fram oavsett förutsättningar. Men den stora bilden, med de tydliga löneskillnaderna och den snedfördelade makten i arbetslivet, är svår att bortförklara med att det bara skulle handla om skillnader på individnivå. Det finns något som skapar ojämställdhet i stor skala, och vi behöver alla fundera på hur vi kan göra för att få en bättre balans.

Några ledtrådar får vi av liberala toppolitikern Birgitta Ohlsson som i sin nyutkomna bok ”Duktiga flickors revansch” (Forum förlag) bland annat formulerar ”Den duktiga flickans budord”. Hennes budord är: Kräv meritokrati, det vill säga att du belönas och befordras efter förtjänst. Du ska inte låta din bakgrund avgöra din framtid. Du ska inte curla karlarna. Du ska inte känna skuld. Du ska avslöja småpåvarna. Du ska välja den rätta/rätte med omsorg. Du ska inse att cash is queen. Du ska säga ja till makt. Du ska vara snäll – men inte dumsnäll. Du ska ”följa din inre kanariefågel”, det vill säga befinna dig på en plats där du får syre, och där din duktighet uppskattas och premieras.

Om vi kan börja där någonstans, i Birgitta Ohlssons kloka tankar om personligt ansvar, så tar vi det där med kvotering i bolagsstyrelserna senare, om det verkligen behövs?