2017-01-20 07:58

2017-01-20 08:01

Ett steg tillbaka för alliansen

Ledare:

regeringsfrågan. Veckan avslutas med turbulens i rikspolitiken, efter Moderatledaren Anna Kinberg Batras oväntade utspel om att Moderaterna är beredda att fälla Löfven-regeringen.

Att oppositionen vill utnyttja det parlamentariska läget (läs valutfallet) för att driva sin politik är helt enligt den parlamentariska demokratins grundtanke – förslag med stöd i riksdagen går igenom. Väljarna har rätt att förvänta sig att de företrädare man väljer ska göra sitt bästa för att förverkliga den politik och ideologi man har gått till val på. Att man inte sitter i regeringsställning ger inte frikort för att bara sitta och titta på, särskilt inte i ett läge när landet – som nu – verkligen behöver en ny och kraftfullare politik på flera centrala områden.

Skulle allianspartierna gå fram med ett eget gemensamt budgetalternativ i höst skulle det ha stora chanser att gå igenom, med regeringskris och eventuellt nyval som resultat.

Problemet är att en alliansbudget, och i förlängningen eventuellt en alliansregering, skulle kräva åtminstone passivt stöd av Sverigedemokraterna.

Situationen är en politisk-taktisk mardröm. Oppositionen kan få bort en regering som man menar är skadlig för landet och många av de egna sympatisörerna kräver att man gör det. Risken för svekdebatt är stor om man inte gör något.

Samtidigt är risken enorm om man väljer att utmana S+MP-regeringen före valet. Vad kommer historiens dom att bli över den första regeringen som byggde sitt maktinnehav på stödet från ett främlingsfientligt parti med fascistiska rötter? Och hur mycket skulle politiken behöva anpassas till Sverigedemokraterna för att inte stöta bort dem när man väl har börjat förhandla med dem i konkreta frågor?

M-ledarens utspel var, visade det sig snabbt, inte förankrat hos de övriga allianspartierna och resultatet av det vågade utspelet ser ut att bli en svidande prestigeförlust för M-ledaren som led av dalande popularitetssiffror redan före gårdagen.

Det här var inte vad Sverige behövde. Vi behöver en samlad allians som – även om man inte tycker lika om allt – bärs av en gemensam idé om hur vi gör Sverige till ett land där fler än i dag har arbete, bostad, utbildning och trygghet. Bristerna och behoven inom välfärdsyrkena är skriande, och i den nödvändiga omläggningen av politiken har inte Sverigedemokraterna mycket att tillföra. För ska vi klara utmaningarna inom välfärden måste vi på något sätt se till att utnyttja den enorma potential som finns i de senaste årens invandring. Rätt hanterad är invandringen en del av lösningen på hur vi ska kunna erbjuda befolkningen en välfärd värd namnet i framtiden. Felaktigt hanterad är den dess raka motsats, en källa till ökade klyftor och utanförskap.

Att oppositionen vill utnyttja det parlamentariska läget (läs valutfallet) för att driva sin politik är helt enligt den parlamentariska demokratins grundtanke – förslag med stöd i riksdagen går igenom. Väljarna har rätt att förvänta sig att de företrädare man väljer ska göra sitt bästa för att förverkliga den politik och ideologi man har gått till val på. Att man inte sitter i regeringsställning ger inte frikort för att bara sitta och titta på, särskilt inte i ett läge när landet – som nu – verkligen behöver en ny och kraftfullare politik på flera centrala områden.

Skulle allianspartierna gå fram med ett eget gemensamt budgetalternativ i höst skulle det ha stora chanser att gå igenom, med regeringskris och eventuellt nyval som resultat.

Problemet är att en alliansbudget, och i förlängningen eventuellt en alliansregering, skulle kräva åtminstone passivt stöd av Sverigedemokraterna.

Situationen är en politisk-taktisk mardröm. Oppositionen kan få bort en regering som man menar är skadlig för landet och många av de egna sympatisörerna kräver att man gör det. Risken för svekdebatt är stor om man inte gör något.

Samtidigt är risken enorm om man väljer att utmana S+MP-regeringen före valet. Vad kommer historiens dom att bli över den första regeringen som byggde sitt maktinnehav på stödet från ett främlingsfientligt parti med fascistiska rötter? Och hur mycket skulle politiken behöva anpassas till Sverigedemokraterna för att inte stöta bort dem när man väl har börjat förhandla med dem i konkreta frågor?

M-ledarens utspel var, visade det sig snabbt, inte förankrat hos de övriga allianspartierna och resultatet av det vågade utspelet ser ut att bli en svidande prestigeförlust för M-ledaren som led av dalande popularitetssiffror redan före gårdagen.

Det här var inte vad Sverige behövde. Vi behöver en samlad allians som – även om man inte tycker lika om allt – bärs av en gemensam idé om hur vi gör Sverige till ett land där fler än i dag har arbete, bostad, utbildning och trygghet. Bristerna och behoven inom välfärdsyrkena är skriande, och i den nödvändiga omläggningen av politiken har inte Sverigedemokraterna mycket att tillföra. För ska vi klara utmaningarna inom välfärden måste vi på något sätt se till att utnyttja den enorma potential som finns i de senaste årens invandring. Rätt hanterad är invandringen en del av lösningen på hur vi ska kunna erbjuda befolkningen en välfärd värd namnet i framtiden. Felaktigt hanterad är den dess raka motsats, en källa till ökade klyftor och utanförskap.