2016-12-09 06:00

2016-12-09 06:00

Sorglig brist på politiskt ledarskap

VECKAN SOM GICK

Frustration, besvikelse och ilska. Det är vad en afghansk tonåring och hans svenske beskyddare uttrycker i artiklarna som AN publicerar den här veckan.

Ensamkommande Javad Ali Jafari hade en förhållandevis trygg vardag med skola, aktiviteter och boende på ett HVB-hem i Edane. När han åldersbestämdes till 18 år av Migrationsverket flyttades han med kort varsel till ett boende för vuxna på annan ort. Där, i Bäckhammar, sitter han nu, långt borta från den lilla trygghet han hade hunnit bygga upp och väntar på att bli utvisad till ett Afghanistan där han inte har någonting kvar.

Han undrar nog vad som hände med landet som för honom och hans familj antagligen framstod som en väntande trygg famn. Oavsett vilken inställning man har i flyktingfrågan kan man förstå hans oro inför framtiden.

Fallet är ett perfekt exempel på vilka konsekvenser den nya, restriktiva flyktingpolitiken får i verkligheten. Vi gick från mer eller mindre öppna gränser och ”öppna era hjärtan”-retorik till att ligga på EU-miniminivå när det gäller mottagande. Då kallade vi oss humanitär stormakt. Nu tillhör vi de sämsta i klassen.

Händelseutvecklingen som ledde fram till dagens situation var beklämmande att iaktta. Bristen på ansvarsfullt politiskt ledarskap var sorglig. De som såg vad som höll på att hända och gav uttryck för sin oro anklagades för att gå SD:s ärenden. De smetades ner med rasistanklagelser bara för att de ställde den fullt rimliga frågan: var ska alla bo? Och vad ska alla jobba med? Hur ska vi undvika att laglösa parallellsamhällen växer fram när vi tar emot så många människor som saknar språk och jobb, de viktigaste faktorerna för att bli en del av samhället? Hur ska kommunerna som tar emot flest flyktingar kunna klara av sina välfärdsuppdrag?

Att man efterlyser en plan, en integrationspolitik värd namnet, betyder inte per automatik att man är emot ett stort flyktingmottagande. Att man i ett uppskruvat och stundtals dysfunktionellt debattklimat modigt fortsätter att avkräva regeringen svar på de här frågorna – som vissa tämligen ensamma debattörer gjorde – kan lika gärna bero på att man vill de här människorna väl, och att man vill ha en långsiktigt hållbar flyktingpolitik.

När regeringen tvingades backa i panik och stänga gränserna var det många som erkände att de varit naiva. Priset för det betalar sådana som Javad och hans kompisar på boendet i Bäckhammar.

Ensamkommande Javad Ali Jafari hade en förhållandevis trygg vardag med skola, aktiviteter och boende på ett HVB-hem i Edane. När han åldersbestämdes till 18 år av Migrationsverket flyttades han med kort varsel till ett boende för vuxna på annan ort. Där, i Bäckhammar, sitter han nu, långt borta från den lilla trygghet han hade hunnit bygga upp och väntar på att bli utvisad till ett Afghanistan där han inte har någonting kvar.

Han undrar nog vad som hände med landet som för honom och hans familj antagligen framstod som en väntande trygg famn. Oavsett vilken inställning man har i flyktingfrågan kan man förstå hans oro inför framtiden.

Fallet är ett perfekt exempel på vilka konsekvenser den nya, restriktiva flyktingpolitiken får i verkligheten. Vi gick från mer eller mindre öppna gränser och ”öppna era hjärtan”-retorik till att ligga på EU-miniminivå när det gäller mottagande. Då kallade vi oss humanitär stormakt. Nu tillhör vi de sämsta i klassen.

Händelseutvecklingen som ledde fram till dagens situation var beklämmande att iaktta. Bristen på ansvarsfullt politiskt ledarskap var sorglig. De som såg vad som höll på att hända och gav uttryck för sin oro anklagades för att gå SD:s ärenden. De smetades ner med rasistanklagelser bara för att de ställde den fullt rimliga frågan: var ska alla bo? Och vad ska alla jobba med? Hur ska vi undvika att laglösa parallellsamhällen växer fram när vi tar emot så många människor som saknar språk och jobb, de viktigaste faktorerna för att bli en del av samhället? Hur ska kommunerna som tar emot flest flyktingar kunna klara av sina välfärdsuppdrag?

Att man efterlyser en plan, en integrationspolitik värd namnet, betyder inte per automatik att man är emot ett stort flyktingmottagande. Att man i ett uppskruvat och stundtals dysfunktionellt debattklimat modigt fortsätter att avkräva regeringen svar på de här frågorna – som vissa tämligen ensamma debattörer gjorde – kan lika gärna bero på att man vill de här människorna väl, och att man vill ha en långsiktigt hållbar flyktingpolitik.

När regeringen tvingades backa i panik och stänga gränserna var det många som erkände att de varit naiva. Priset för det betalar sådana som Javad och hans kompisar på boendet i Bäckhammar.