2015-11-30 06:00

2015-11-30 06:00

Alla kan lussa om de vill

Luciafirande. När en förskola i Charlottenberg beslutade att fira lucia utan föräldrar, började det storma rejält. Beslutet pedagogerna från början tog är ett beslut jag kan förstå ur många aspekter:

1 Behållning. Små barn har sällan någon behållning av att ”uppträda” inför föräldrar. På många firanden jag varit är det pedagogerna som får stå och sjunga för föräldrarna (det ingår varken i arbetsuppgifter eller pedagogisk plan) medan småbarnen tänder och släcker ljus, tittar på något som händer utanför fönstret eller busar med en kompis. Att däremot sitta med pedagogerna i en grupp och sjunga tillsammans, kanske med glitter i håret och tända ljus, ger en mysig upplevelse.

2. Besvikelsen. När barnen ska gå i luciatåg och mamma eller pappa faktiskt inte har möjlighet att komma. Inte kul att äta pepparkaka med ”fröken” när alla andra sitter i mammas eller pappas knä och blir förevigade på bild efter bild.

3. Kostnad. För en familj med ansträngd ekonomi kan inköp av nya kläder till luciatåget vara en svår utgift en månad som december.

4. De firar ju. Förskolan planerade fortfarande att fira lucia med barnen, de berövas inget kulturarv, det enda som skulle ändras var att föräldrarna inte bjuds in.

Vad kan man då göra om man som förälder vill se sitt barn i ett luciatåg?

Anordna ett själv, kanske tillsammans med kusiner eller grannbarn. Lussa för familjen, far- och morföräldrar, eller varför inte knacka på hos ett ålderdomshem och fråga om ni får komma in och lussa, förutsatt att faktiskt barnen vill uppträda inför andra människor då. Inte alla barn vill det.

Diskussionen som uppstod efter förskolans beslut, hamnade något snett, grundbudskapet till beslutet gick inte riktigt fram, utan fokus handlade i stället om ”vad ska man egentligen få göra i Sverige nu för tiden”.

Sverige är ett öppet och tolerant land med högt till tak på många plan, men grejen i det här fallet var att pedagogerna vill jobba utifrån läroplanen och där är det inte villkorat att föräldrar ska bjudas in till luciafirande. Nu valde förskolan en kompromiss ändå till slut och jag tror att upplägget på det hela uppskattas av barnen.

Veronica Nordenberg Olsson

Chefredaktör och ansvarig utgivare

1 Behållning. Små barn har sällan någon behållning av att ”uppträda” inför föräldrar. På många firanden jag varit är det pedagogerna som får stå och sjunga för föräldrarna (det ingår varken i arbetsuppgifter eller pedagogisk plan) medan småbarnen tänder och släcker ljus, tittar på något som händer utanför fönstret eller busar med en kompis. Att däremot sitta med pedagogerna i en grupp och sjunga tillsammans, kanske med glitter i håret och tända ljus, ger en mysig upplevelse.

2. Besvikelsen. När barnen ska gå i luciatåg och mamma eller pappa faktiskt inte har möjlighet att komma. Inte kul att äta pepparkaka med ”fröken” när alla andra sitter i mammas eller pappas knä och blir förevigade på bild efter bild.

3. Kostnad. För en familj med ansträngd ekonomi kan inköp av nya kläder till luciatåget vara en svår utgift en månad som december.

4. De firar ju. Förskolan planerade fortfarande att fira lucia med barnen, de berövas inget kulturarv, det enda som skulle ändras var att föräldrarna inte bjuds in.

Vad kan man då göra om man som förälder vill se sitt barn i ett luciatåg?

Anordna ett själv, kanske tillsammans med kusiner eller grannbarn. Lussa för familjen, far- och morföräldrar, eller varför inte knacka på hos ett ålderdomshem och fråga om ni får komma in och lussa, förutsatt att faktiskt barnen vill uppträda inför andra människor då. Inte alla barn vill det.

Diskussionen som uppstod efter förskolans beslut, hamnade något snett, grundbudskapet till beslutet gick inte riktigt fram, utan fokus handlade i stället om ”vad ska man egentligen få göra i Sverige nu för tiden”.

Sverige är ett öppet och tolerant land med högt till tak på många plan, men grejen i det här fallet var att pedagogerna vill jobba utifrån läroplanen och där är det inte villkorat att föräldrar ska bjudas in till luciafirande. Nu valde förskolan en kompromiss ändå till slut och jag tror att upplägget på det hela uppskattas av barnen.

Veronica Nordenberg Olsson

Chefredaktör och ansvarig utgivare