2016-04-15 06:00

2016-04-15 06:00

Höga murar runt vården

LANDSTINGET: Bra vård – när man väl kommer in

Jag hatar landstinget och alla dessa sofistikerade spärrvakter och datorbaserade skyddsmurar som skapats omkring de – relativt föreliggande behov – ytterligt begränsade resurser för verklig vård som trots allt finns bakom stängda dörrar. Är man sjuk och ensam är det sannerligen inte lätt att få tillgång till vård, eller ens att få tala med någon hjälpsam människa. Det finns under mycket begränsade tider telefonnummer till olika vårdinstanser, men behöver man hjälp på annan tid möts man av de närmast deprimerande automatsvaren: ”Du kommer nu att få två val – tryck 1 om du vill avboka tid – tryck 2 om du vill förnya recept” Prata med en människa finns inte ens som alternativ. Endast ”Vår telefontid är --- Välkommen åter!” Vilket djävulskt hån till en sjuk människa. Tack för att du väntar!

”Du vet väl om att du kan sköta alla kontakter med oss genom internet och 1177.se” Jo man tackar. Detta är inte till för en sjuk, gammal och ensam människa. Om man inte är världsmästare på datateknik, försöker logga in via alla säkerhetssystem och läsa alla instruktioner, då ger man ganska snart upp utan att få någon hjälp.

Tack för att du väntar. Typiskt för det finmaskiga skyddsnätet är ju också att första frågan som kommer upp är ”Vill du avboka tid?” Vem fan skulle våga avboka en tid om man över huvud taget lyckats få en tid för konsultation eller till äventyrs vård! Nej, detta mekaniserade kontaktsystem är så långt man över huvud taget kan komma från den ibland stolt lanserade målsättningen ”kunden i centrum”.

Det är många som ringer just nu, tack för att du väntar, vår telefontid är, välkommen åter, du är placerad i kö, din väntetid är...”

Å andra sidan beundrar jag de fantastiska sjuksköterskor och läkare som bakom alla skyddsmurar utför ett enastående arbete. Oftast synnerligen vänliga, tillmötesgående och förstående yrkesfolk som är utbildade för att hjälpa sjuka människor men som tyvärr belastas med administrativa uppgifter som stjäl mycken tid från det direkta vårdarbetet.

Vår åldrande befolkning gör att vårdbehov och behov av sjukvårdsresurser ökar medan resurserna begränsas av ekonomiska skäl eller experiment med allehanda nedläggningar och omorganisationer. För åtskilliga typer av vård föreligger ju ständig underkapacitet vilket leder till inhumana väntetider och onödigt lidande. Den enda krassa fördelen med stora köer och långa väntetider är faktiskt möjligheten att presumtiva patienter hinner dö och därmed inte behöva ta begränsade resurser i anspråk. I denna situation uppkommer svåra och för alla parter besvärande prioriteringsproblem. Vem ska få tillgång till de begränsade resurserna? Vem ska vi anse som alltför svag eller för gammal för att kosta på vård? Kanske bättre att prioritera arbetsföra unga före gamla människor som ju krasst sett ändå snart kommer att dö. Då minskar ju köerna på ett smidigt sätt utan att tära på resurserna och i onödan kosta pengar. Den som inte själv eller med hjälp av släktingar eller vänner kan föra sin talan kommer utan tvekan att vara i underläge.

Än så länge finns det en alldeles underbar väg in i vårdmaskineriet. Det handlar om Akuten, som ännu inte blockerats. Av egen erfarenhet vet jag hur otroligt fint och professionellt inkommande oroliga eller trasiga patienter bemöts och tas omhand av den personal som där arbetar. Men man hör ju att belastningen på akuten, just till följd av det ovan sagda, blivit så stor att man nu vill begränsa även denna ingång. Man får innerligt hoppas att landstinget inte stänger även denna port.

Avslutningsvis vill jag gärna travestera på politikern Catos ord om Kartago: ”För övrigt anser jag att landstingen bör avvecklas”

Emanuel

Jag hatar landstinget och alla dessa sofistikerade spärrvakter och datorbaserade skyddsmurar som skapats omkring de – relativt föreliggande behov – ytterligt begränsade resurser för verklig vård som trots allt finns bakom stängda dörrar. Är man sjuk och ensam är det sannerligen inte lätt att få tillgång till vård, eller ens att få tala med någon hjälpsam människa. Det finns under mycket begränsade tider telefonnummer till olika vårdinstanser, men behöver man hjälp på annan tid möts man av de närmast deprimerande automatsvaren: ”Du kommer nu att få två val – tryck 1 om du vill avboka tid – tryck 2 om du vill förnya recept” Prata med en människa finns inte ens som alternativ. Endast ”Vår telefontid är --- Välkommen åter!” Vilket djävulskt hån till en sjuk människa. Tack för att du väntar!

”Du vet väl om att du kan sköta alla kontakter med oss genom internet och 1177.se” Jo man tackar. Detta är inte till för en sjuk, gammal och ensam människa. Om man inte är världsmästare på datateknik, försöker logga in via alla säkerhetssystem och läsa alla instruktioner, då ger man ganska snart upp utan att få någon hjälp.

Tack för att du väntar. Typiskt för det finmaskiga skyddsnätet är ju också att första frågan som kommer upp är ”Vill du avboka tid?” Vem fan skulle våga avboka en tid om man över huvud taget lyckats få en tid för konsultation eller till äventyrs vård! Nej, detta mekaniserade kontaktsystem är så långt man över huvud taget kan komma från den ibland stolt lanserade målsättningen ”kunden i centrum”.

Det är många som ringer just nu, tack för att du väntar, vår telefontid är, välkommen åter, du är placerad i kö, din väntetid är...”

Å andra sidan beundrar jag de fantastiska sjuksköterskor och läkare som bakom alla skyddsmurar utför ett enastående arbete. Oftast synnerligen vänliga, tillmötesgående och förstående yrkesfolk som är utbildade för att hjälpa sjuka människor men som tyvärr belastas med administrativa uppgifter som stjäl mycken tid från det direkta vårdarbetet.

Vår åldrande befolkning gör att vårdbehov och behov av sjukvårdsresurser ökar medan resurserna begränsas av ekonomiska skäl eller experiment med allehanda nedläggningar och omorganisationer. För åtskilliga typer av vård föreligger ju ständig underkapacitet vilket leder till inhumana väntetider och onödigt lidande. Den enda krassa fördelen med stora köer och långa väntetider är faktiskt möjligheten att presumtiva patienter hinner dö och därmed inte behöva ta begränsade resurser i anspråk. I denna situation uppkommer svåra och för alla parter besvärande prioriteringsproblem. Vem ska få tillgång till de begränsade resurserna? Vem ska vi anse som alltför svag eller för gammal för att kosta på vård? Kanske bättre att prioritera arbetsföra unga före gamla människor som ju krasst sett ändå snart kommer att dö. Då minskar ju köerna på ett smidigt sätt utan att tära på resurserna och i onödan kosta pengar. Den som inte själv eller med hjälp av släktingar eller vänner kan föra sin talan kommer utan tvekan att vara i underläge.

Än så länge finns det en alldeles underbar väg in i vårdmaskineriet. Det handlar om Akuten, som ännu inte blockerats. Av egen erfarenhet vet jag hur otroligt fint och professionellt inkommande oroliga eller trasiga patienter bemöts och tas omhand av den personal som där arbetar. Men man hör ju att belastningen på akuten, just till följd av det ovan sagda, blivit så stor att man nu vill begränsa även denna ingång. Man får innerligt hoppas att landstinget inte stänger även denna port.

Avslutningsvis vill jag gärna travestera på politikern Catos ord om Kartago: ”För övrigt anser jag att landstingen bör avvecklas”

Emanuel

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.