2016-02-10 06:00

2016-02-10 06:00

Renodla och hitta det unika

ARVIKA: "Finns insikten om att det lilla ofta är det stora?"

Ja, men då gör vi väl det då! Flyttar bort från storstaden, bort från det stora utbudet, bort från världsstjärnor, Guide Michelinrestauranger, sportevenemang, opera, teater etc. Att flytta hem till Arvika efter ett drygt decennium i Göteborg, med ett utbyggt socialt nätverk och fast jobb, var inget lätt val.

Och många skulle nog idiotförklara undertecknad i beslutet att avstå det ovan nämnda. Jag förstår det. Men jag ville något annat. Jag längtade efter rötter. Längtade efter något genuint och beständigt, ja tom kanske något småtråkigt. Men mest av allt saknade jag det vackra i vardagen. Vissa har förmågan att njuta av betong och köpcenter. Jag är helt klart inte den personen. Min dagliga cykelpendling från Kinna till Ingesund Folkhögskola med Kyrkviken som ständig följeslagare ger mig varje dag skönhetsupplevelser. Solen hälsar mig välkommen och tackar för sig. Träden åldras och föds på nytt i en föreställning som har premiär varje dag. Vackert.

Naturens estetik är något som människan gärna ger sig på med mer eller mindre finurliga metoder för att förfula, men naturen är en svår motståndare. Svårare att stå emot trycket har dock byggnader, något som vi med jämna mellanrum blir varse om. Klarakvarteren i Stockholm och Majorna i Göteborg är två exempel som ofta tas upp, men vi har exempel på närmare håll än så där den sociala ingenjörskonsten har fått dansa till grävskopans taktfasta rytmer nu senast det lilla huset vid tempelriddarorden på Hantverksgatan. Där skall det bli parkeringsplatser.

Jag kan i och för sig tycka att det ibland finns en överromantiserad bild av gamla byggnader där allt skall räddas till varje pris, vilket kan vara svårt att motivera av mer än nostalgiska skäl. Lik väl kanske det kan vara skäl nog? Våra byggnader är en del av vår gemensamma historia, våra gemensamma minnen och gemensamma skönhetsintryck. Detta går dock inte att räkna på. Skatteinkomsterna på ett vackert hus saknar antagligen plats i välfärdens ekonomiska algoritmer.

Något som dock är lätt att räkna på är vad min familj bidrar med till Arvika Kommun genom att byta skattekontor. Två arbetande individer som har minst 30 år kvar i arbetslivet gånger gällande skattetabell. Och hur skall kassaflödet fortsätta och även få ett tillskott? Ja, något som varenda lyckosam företagare vet är att du skall göra det du är bra på och utnyttja din potential på det området. Renodla och hitta det unika. Detta är något som många små kommuner helt misslyckats med. Med avundsjuk blick har man tittat på de stora städerna och försökt härma deras byggprojekt, framtidsplaner och stora visioner. Och det är väl inget fel med visioner, men ibland glömmer man att utnyttja vad som redan finns.

Vill man ha storstaden flyttar man självklart dit. Vill man ha en småstad flyttar man till den som är bäst på att vara det. Var är det mysigast, vackrast, enklast att ta vara på de enkla nöjena? En stad som försöker vara något den inte är kommer att vara dömd att misslyckas och förpassas till avfolkningens dunkla vrår.

Glädjande nog för kommunens politiker finns i Arvika en hel del unikt. Somligt väl bevarat, somligt sorgligt förfallet. Det finns i Arvika också just nu en hel del projekt av större slag i sin linda där mycket av det unika är inblandat. Hamnområdet, Västra sundsområdet och Centralskolan är några exempel. Härligt med utveckling och framåtanda, men det gnager ändå av oro. Skall skönheten och de kulturella värdena ha en plats? Finns insikten om att det lilla ofta är det stora? Kan en sliten bröstpanel slå sig fram när gipsskivor och betong förenar sina krafter?

Pär-Anders Zetterberg

Och många skulle nog idiotförklara undertecknad i beslutet att avstå det ovan nämnda. Jag förstår det. Men jag ville något annat. Jag längtade efter rötter. Längtade efter något genuint och beständigt, ja tom kanske något småtråkigt. Men mest av allt saknade jag det vackra i vardagen. Vissa har förmågan att njuta av betong och köpcenter. Jag är helt klart inte den personen. Min dagliga cykelpendling från Kinna till Ingesund Folkhögskola med Kyrkviken som ständig följeslagare ger mig varje dag skönhetsupplevelser. Solen hälsar mig välkommen och tackar för sig. Träden åldras och föds på nytt i en föreställning som har premiär varje dag. Vackert.

Naturens estetik är något som människan gärna ger sig på med mer eller mindre finurliga metoder för att förfula, men naturen är en svår motståndare. Svårare att stå emot trycket har dock byggnader, något som vi med jämna mellanrum blir varse om. Klarakvarteren i Stockholm och Majorna i Göteborg är två exempel som ofta tas upp, men vi har exempel på närmare håll än så där den sociala ingenjörskonsten har fått dansa till grävskopans taktfasta rytmer nu senast det lilla huset vid tempelriddarorden på Hantverksgatan. Där skall det bli parkeringsplatser.

Jag kan i och för sig tycka att det ibland finns en överromantiserad bild av gamla byggnader där allt skall räddas till varje pris, vilket kan vara svårt att motivera av mer än nostalgiska skäl. Lik väl kanske det kan vara skäl nog? Våra byggnader är en del av vår gemensamma historia, våra gemensamma minnen och gemensamma skönhetsintryck. Detta går dock inte att räkna på. Skatteinkomsterna på ett vackert hus saknar antagligen plats i välfärdens ekonomiska algoritmer.

Något som dock är lätt att räkna på är vad min familj bidrar med till Arvika Kommun genom att byta skattekontor. Två arbetande individer som har minst 30 år kvar i arbetslivet gånger gällande skattetabell. Och hur skall kassaflödet fortsätta och även få ett tillskott? Ja, något som varenda lyckosam företagare vet är att du skall göra det du är bra på och utnyttja din potential på det området. Renodla och hitta det unika. Detta är något som många små kommuner helt misslyckats med. Med avundsjuk blick har man tittat på de stora städerna och försökt härma deras byggprojekt, framtidsplaner och stora visioner. Och det är väl inget fel med visioner, men ibland glömmer man att utnyttja vad som redan finns.

Vill man ha storstaden flyttar man självklart dit. Vill man ha en småstad flyttar man till den som är bäst på att vara det. Var är det mysigast, vackrast, enklast att ta vara på de enkla nöjena? En stad som försöker vara något den inte är kommer att vara dömd att misslyckas och förpassas till avfolkningens dunkla vrår.

Glädjande nog för kommunens politiker finns i Arvika en hel del unikt. Somligt väl bevarat, somligt sorgligt förfallet. Det finns i Arvika också just nu en hel del projekt av större slag i sin linda där mycket av det unika är inblandat. Hamnområdet, Västra sundsområdet och Centralskolan är några exempel. Härligt med utveckling och framåtanda, men det gnager ändå av oro. Skall skönheten och de kulturella värdena ha en plats? Finns insikten om att det lilla ofta är det stora? Kan en sliten bröstpanel slå sig fram när gipsskivor och betong förenar sina krafter?

Pär-Anders Zetterberg