2015-10-28 09:50

2015-10-28 09:50

Föreningsliv på upphällningen

SVERIGE: "Meningen med föreningen"

Den en gång så starka föreningsaktiviteten har stått för uppbyggandet av det svenska folkhemmet på gott och ont, mest gott.

Man bildade nykterhetsrörelser, frikyrkor och bildningsverksamheter och framförallt arbetarrörelser och fackföreningar. Detta skapade en stark medvetenhet hos en alltmer föreningsvan allmänhet. Man visste vart man skulle vända sig och man hade inte så långt till insatta personer med sina frågor och problem.

Folkhögskolornas insats för många eftersatta grupper, var ovärderlig och tog vara på många av de som hamnat utanför utbildningssystemet av geografiska och sociala skäl.

De gav väldigt många en andra chans och samhället hade en stor nytta av detta, inte minst arbetarrörelsen.

Numera har samhället individualiserats så långt att föreningslivet faller samman. Förut hade individualiseringen skett inom föreningslivet genom olika positionsmöjligheter. Det var möjligt att göra karriär inom sin förening, vilket gav status och en viss inkomst som möjliggjorde just att arbeta med föreningen.

Man fick en plattform att arbeta och utveckla rörelsen utifrån.

Detta skapade i och för sig en nomenklatura som hade svårt att släppa fram andra, framför allt kvinnor och ungdomar, vilket gjorde att man tappade kontakten med gräsrötterna och därmed förlorade rörelserna sin framtid.

Trots att man enligt socialistiskt mönster gjorde medlemskap obligatoriskt, växte ett missnöje fram och man krävde valfrihet för att sedan lämna rörelsen. Där är vi idag.

Allt färre deltar i föreningslivet men föreningarna består fortfarande men numera deltar man i en förening, inte av ideella skäl utan oftast olika individuella skäl.

Dessa kan variera, status, ekonomiska eller sociala. Konkurrensen har blivit urholkad. Det är inte längre de duktigaste förmågorna som tar förtroendeposterna. Inte de med den starkaste ideella övertygelsen eller bästa ledarförmågan. De finns inte längre kvar i rörelsen, de har satsat på en mer lönsam karriär inom näringslivet.

Numera är det nog mest sociala skäl som får människorna att ta på sig förtroendeuppdrag.

Ekonomiska ersättningar är mycket små på grund av sjunkande medlemstal så det är knappast den starkaste drivkraften. Men för en del arbetslösa kan det givetvis vara en lockelse därför ser vi en mängd arbetslösa som söker sig till politiken och de är sällan de mest effektiva beslutsfattarna.

Sociala skäl kan motivera mera. Man är alltid välkommen till en förening, oftast får man man en position omedelbart för det saknas folk att besätta vakanta platser och plötsligt får man betyda något och blir på så vis bekräftad. För många kan det betyda mycket. Men det är kanske inte alltid att föreningen gör någon vinning.

Man har missat meningen med föreningen på många ställen. Även inom politiken. Politiska föreningar kämpar för sin överlevnad och om röster. Inte för att förverkliga sin politiska målsättning.

Individer kämpar för att komma åt köttgrytorna för egen del. Inte alla, Det finns fortfarande de som engagerar sig av ideella skäl men mycket av deras entusiasm falnar när de möter den interna oredan som orsakas av personer med helt andra avsikter.

Skall föreningslivet kunna fortleva måste man tydliggöra Meningen med föreningen!

Leif Björnlod

Man bildade nykterhetsrörelser, frikyrkor och bildningsverksamheter och framförallt arbetarrörelser och fackföreningar. Detta skapade en stark medvetenhet hos en alltmer föreningsvan allmänhet. Man visste vart man skulle vända sig och man hade inte så långt till insatta personer med sina frågor och problem.

Folkhögskolornas insats för många eftersatta grupper, var ovärderlig och tog vara på många av de som hamnat utanför utbildningssystemet av geografiska och sociala skäl.

De gav väldigt många en andra chans och samhället hade en stor nytta av detta, inte minst arbetarrörelsen.

Numera har samhället individualiserats så långt att föreningslivet faller samman. Förut hade individualiseringen skett inom föreningslivet genom olika positionsmöjligheter. Det var möjligt att göra karriär inom sin förening, vilket gav status och en viss inkomst som möjliggjorde just att arbeta med föreningen.

Man fick en plattform att arbeta och utveckla rörelsen utifrån.

Detta skapade i och för sig en nomenklatura som hade svårt att släppa fram andra, framför allt kvinnor och ungdomar, vilket gjorde att man tappade kontakten med gräsrötterna och därmed förlorade rörelserna sin framtid.

Trots att man enligt socialistiskt mönster gjorde medlemskap obligatoriskt, växte ett missnöje fram och man krävde valfrihet för att sedan lämna rörelsen. Där är vi idag.

Allt färre deltar i föreningslivet men föreningarna består fortfarande men numera deltar man i en förening, inte av ideella skäl utan oftast olika individuella skäl.

Dessa kan variera, status, ekonomiska eller sociala. Konkurrensen har blivit urholkad. Det är inte längre de duktigaste förmågorna som tar förtroendeposterna. Inte de med den starkaste ideella övertygelsen eller bästa ledarförmågan. De finns inte längre kvar i rörelsen, de har satsat på en mer lönsam karriär inom näringslivet.

Numera är det nog mest sociala skäl som får människorna att ta på sig förtroendeuppdrag.

Ekonomiska ersättningar är mycket små på grund av sjunkande medlemstal så det är knappast den starkaste drivkraften. Men för en del arbetslösa kan det givetvis vara en lockelse därför ser vi en mängd arbetslösa som söker sig till politiken och de är sällan de mest effektiva beslutsfattarna.

Sociala skäl kan motivera mera. Man är alltid välkommen till en förening, oftast får man man en position omedelbart för det saknas folk att besätta vakanta platser och plötsligt får man betyda något och blir på så vis bekräftad. För många kan det betyda mycket. Men det är kanske inte alltid att föreningen gör någon vinning.

Man har missat meningen med föreningen på många ställen. Även inom politiken. Politiska föreningar kämpar för sin överlevnad och om röster. Inte för att förverkliga sin politiska målsättning.

Individer kämpar för att komma åt köttgrytorna för egen del. Inte alla, Det finns fortfarande de som engagerar sig av ideella skäl men mycket av deras entusiasm falnar när de möter den interna oredan som orsakas av personer med helt andra avsikter.

Skall föreningslivet kunna fortleva måste man tydliggöra Meningen med föreningen!

Leif Björnlod