2017-06-14 06:00

2017-06-14 06:00

En epok går i graven – en förälders betraktelse

KRÖNIKA: ANNA TINDEFJORD NORLANDER

Så är då dagen här, dagen för Vikene skolas allra sista skolavslutning. Det är inte utan vemod i bröstet jag i sakta mak kliver uppför kyrktrappen, stiger in i Brunskogs kyrkas lugna gemenskap och finner en strategisk plats där jag både kan se skoleleverna och hålla någorlunda ordning på medföljande småsyskon.

Så är tiden slagen och processionen av välklädda, lite nervösa skolelever skrider fram, ackompanjerad av stämningsfullt fiolspelande. I lite orolig ysterhet över den ovana situationen finner så eleverna slutligen sina platser, och avslutningen kan påbörjas. Vi bjuds på sånger från klasserna varvat med solospelande elever, och hjärtat ler.

Hjärtat ler! Vilka otroliga elever det finns – fanns! – på skolan, en tillåtande skola där elever bara får vara. Eller, som en elev genom en dikt så träffande uttryckte det på skolans vårshow en ljummen försommarkväll i mitten av maj: ”Här får jag vara mig själv!”. I dag märktes det på de många solister som vågade ta för sig framför publikhavet av släkt och vänner, där de uppbackade av eminenta musiker framförde det ena solostycket efter det andra, på fiol, gitarr och munspel. Hjärtat ler. Och hjärtat gråter.

Hjärtat gråter! Aldrig har Alice Tegnérs ”Ute blåser sommarvind” och Eric Claptons ”Tears in heaven” känts så vemodigt träffande! Det är med sorg i hjärtat och tårar på kinderna jag tillsammans med de andra i åhörarskaran hjärtligt applåderar. Applåderar för starka elever, applåderar för skolan som varit, applåderar för en epok som går i graven.

Inledningen på avslutningen tar vid, mina tankar samlas och jag ser med glädje tillbaka på den tid som varit. Nu har den flytt ifrån oss, och nya äventyr tar vid. Ett sommarlov fyllt av nya bus och strapatser, och till hösten nya skolor med nya möjligheter. Möjligheterna finns kvar, och jag hoppas innerligt att livet forsätter vara tillåtande!

Med glada tillrop springer skoleleverna ut mot stundande sommarlov, och vi vuxna släntrar i sakta vemod efter. Väl ute på kyrktrappen möts vi av ett stilla sommarregn. Jag vänder blicken mot regntunga moln, blundar och känner himlens svala tårar mjukt landa på mina kinder. Så öppnar jag ögonen, tacksam för att jag tillåtits stå där, att även jag får vara jag. Med ett steg i taget tar jag klivet fram mot parkeringen, stärkt av tanken på att trots att en epok går i graven ligger framtiden för våra fötter.

Så är då dagen här, dagen för Vikene skolas allra sista skolavslutning. Det är inte utan vemod i bröstet jag i sakta mak kliver uppför kyrktrappen, stiger in i Brunskogs kyrkas lugna gemenskap och finner en strategisk plats där jag både kan se skoleleverna och hålla någorlunda ordning på medföljande småsyskon.

Så är tiden slagen och processionen av välklädda, lite nervösa skolelever skrider fram, ackompanjerad av stämningsfullt fiolspelande. I lite orolig ysterhet över den ovana situationen finner så eleverna slutligen sina platser, och avslutningen kan påbörjas. Vi bjuds på sånger från klasserna varvat med solospelande elever, och hjärtat ler.

Hjärtat ler! Vilka otroliga elever det finns – fanns! – på skolan, en tillåtande skola där elever bara får vara. Eller, som en elev genom en dikt så träffande uttryckte det på skolans vårshow en ljummen försommarkväll i mitten av maj: ”Här får jag vara mig själv!”. I dag märktes det på de många solister som vågade ta för sig framför publikhavet av släkt och vänner, där de uppbackade av eminenta musiker framförde det ena solostycket efter det andra, på fiol, gitarr och munspel. Hjärtat ler. Och hjärtat gråter.

Hjärtat gråter! Aldrig har Alice Tegnérs ”Ute blåser sommarvind” och Eric Claptons ”Tears in heaven” känts så vemodigt träffande! Det är med sorg i hjärtat och tårar på kinderna jag tillsammans med de andra i åhörarskaran hjärtligt applåderar. Applåderar för starka elever, applåderar för skolan som varit, applåderar för en epok som går i graven.

Inledningen på avslutningen tar vid, mina tankar samlas och jag ser med glädje tillbaka på den tid som varit. Nu har den flytt ifrån oss, och nya äventyr tar vid. Ett sommarlov fyllt av nya bus och strapatser, och till hösten nya skolor med nya möjligheter. Möjligheterna finns kvar, och jag hoppas innerligt att livet forsätter vara tillåtande!

Med glada tillrop springer skoleleverna ut mot stundande sommarlov, och vi vuxna släntrar i sakta vemod efter. Väl ute på kyrktrappen möts vi av ett stilla sommarregn. Jag vänder blicken mot regntunga moln, blundar och känner himlens svala tårar mjukt landa på mina kinder. Så öppnar jag ögonen, tacksam för att jag tillåtits stå där, att även jag får vara jag. Med ett steg i taget tar jag klivet fram mot parkeringen, stärkt av tanken på att trots att en epok går i graven ligger framtiden för våra fötter.