2015-11-20 08:37

2015-11-20 08:37

Mitt land blev som det torra, döende lövet som faller från trädet

NYA SVENSKAR I ARVIKA: Hossam Alhummada

Depressionen var nästan på väg att ta över mitt liv i väntan på uppehållstillstånd i Sverige, landet som jag drömt om att komma till när jag flydde från Syrien. Jag kom inte till landet på det sätt jag ville, utan på det svåra sättet och sprang från både döden och det fruktansvärda kriget. Jag gav mig av som skuggan som lämnar sin ägare när mörkret faller, efter att mitt land tog på sig manteln av rädsla.

Mitt land blev som det torra, döende lövet som faller från trädet. Speciellt efter att IS, som inte har sympati för sådana som jag, tog över. Sådana som jag, som använder penna och papper, som jobbar med journalistik och modern teknologi.

Det finns inga ord som kan beskriva lidandet när man måste fly från döden. Under resan var döden nära mig vid flera tillfällen. När jag väl kom till Sverige så var Christian Wilhelmsson, som spelade fotboll i Saudiarabien, och tränaren Sven Göran Eriksson, de enda svenskar jag kände till eftersom jag jobbade som sportjournalist i Beirut.

Under den långa väntan på uppehållstillståndet träffade jag flera kompisar, som hjälpte mig, det var Raghad, Ester, Maria, Elisa och Maja och med deras hjälp kunde jag gå mot ett bättre liv. Jag började läsa Svenska språket, nivå 1c, för 2 månader sedan. Direkt efter det klarade jag det nationella provet.

Ända sedan jag var liten har böcker varit mina bästa vänner och jag älskar att läsa. Min oändliga kärlek till läsning hade en effekt på mitt akademiska liv och därför studerade jag det arabiska språket på universitet i Syrien och därefter jobbade jag som journalist. Jag gjorde flera tusen reportage under 10 år som sportjournalist i Syrien och Libanon. Även idag skriver jag, men i mindre omfattning, och jag har även börjat skriva i en svensk tidning som publiceras på arabiska.

Varje dag ritar jag en väg för att uppnå mina mål. Jag försöker rensa det som finns i mitt huvud, över hur verkligheten ser ut, och istället skapa nya som t.ex. att skaffa en lägenhet i Arvika. Inte heller ett jobb har jag fått som kan radera sorgen inom mig, så jag kan flytta från Jössefors och till staden som jag älskar, Arvika.

Handboll, som jag spelade när jag var liten, är svårt att fortsätta med. Det på grund av att jag bor för långt bort, vilket gör att det är svårt att hitta bussar på kvällar och under helger. Vägen är inte en dans på rosor för en kille som mig, som älskar livet. Jag tror dock att mina önskemål, förr eller senare, kommer att infrias.

Jag kommer aldrig stanna på alla dessa hållplatser som livet slänger på en, och inte heller kommer jag att glömma mina mål. Speciellt inte nu när min mamma är här med mig i Sverige, och tillsammans med sin son kan uppleva lugnet i detta land – och gud ska höra våra böner.

Depressionen var nästan på väg att ta över mitt liv i väntan på uppehållstillstånd i Sverige, landet som jag drömt om att komma till när jag flydde från Syrien. Jag kom inte till landet på det sätt jag ville, utan på det svåra sättet och sprang från både döden och det fruktansvärda kriget. Jag gav mig av som skuggan som lämnar sin ägare när mörkret faller, efter att mitt land tog på sig manteln av rädsla.

Mitt land blev som det torra, döende lövet som faller från trädet. Speciellt efter att IS, som inte har sympati för sådana som jag, tog över. Sådana som jag, som använder penna och papper, som jobbar med journalistik och modern teknologi.

Det finns inga ord som kan beskriva lidandet när man måste fly från döden. Under resan var döden nära mig vid flera tillfällen. När jag väl kom till Sverige så var Christian Wilhelmsson, som spelade fotboll i Saudiarabien, och tränaren Sven Göran Eriksson, de enda svenskar jag kände till eftersom jag jobbade som sportjournalist i Beirut.

Under den långa väntan på uppehållstillståndet träffade jag flera kompisar, som hjälpte mig, det var Raghad, Ester, Maria, Elisa och Maja och med deras hjälp kunde jag gå mot ett bättre liv. Jag började läsa Svenska språket, nivå 1c, för 2 månader sedan. Direkt efter det klarade jag det nationella provet.

Ända sedan jag var liten har böcker varit mina bästa vänner och jag älskar att läsa. Min oändliga kärlek till läsning hade en effekt på mitt akademiska liv och därför studerade jag det arabiska språket på universitet i Syrien och därefter jobbade jag som journalist. Jag gjorde flera tusen reportage under 10 år som sportjournalist i Syrien och Libanon. Även idag skriver jag, men i mindre omfattning, och jag har även börjat skriva i en svensk tidning som publiceras på arabiska.

Varje dag ritar jag en väg för att uppnå mina mål. Jag försöker rensa det som finns i mitt huvud, över hur verkligheten ser ut, och istället skapa nya som t.ex. att skaffa en lägenhet i Arvika. Inte heller ett jobb har jag fått som kan radera sorgen inom mig, så jag kan flytta från Jössefors och till staden som jag älskar, Arvika.

Handboll, som jag spelade när jag var liten, är svårt att fortsätta med. Det på grund av att jag bor för långt bort, vilket gör att det är svårt att hitta bussar på kvällar och under helger. Vägen är inte en dans på rosor för en kille som mig, som älskar livet. Jag tror dock att mina önskemål, förr eller senare, kommer att infrias.

Jag kommer aldrig stanna på alla dessa hållplatser som livet slänger på en, och inte heller kommer jag att glömma mina mål. Speciellt inte nu när min mamma är här med mig i Sverige, och tillsammans med sin son kan uppleva lugnet i detta land – och gud ska höra våra böner.

Kort om skribenten

Namn: Hossam Alhummada

Ålder: 29 år

Bor i: Jössefors

Kommer från: Alraqqa i Syrien

Intressen: Sport, skrift

Kuriosa: Gillar Real Madrid, IFK Göteborg och FBK

Källa: