2017-08-12 17:59

2017-08-12 17:59

"Har varit ganska många våldsamma konflikter"

ARVIKA/PORTO VELHO: Sonya från Arvika har jobbat med Brasiliens urfolk

Sonya Cunningham Oldenvik, från Arvika, har levt i Brasilien och arbetat med en organisation som jobbar med att stärka urfolkens rättigheter.
Att säga urfolk är en lingvistisk lathet, det är väldigt utspridda grupper, säger Sonya Cunningham Oldenvik.

I september förra året fick Sonya Cunningham Oldenvik, från Arvika, chansen att åka på en betald praktik till Brasilien med organisationen Jordens vänner.

Hon bodde i staden Porto Velho i västra Brasilien, en av de största städerna i Amazonområdet. Där jobbade hon för en organisation som heter Kanindé, som har funnits i 25 år, och som arbetar på olika sätt för att hjälpa urbefolkningen.

De jobbar med att göra polisen medveten om invasioner och att få ut tandläkare till urbefolkningen, bland annat.

– Sedan har de också en kursgård där de håller utbildningar i GIS, olika gps-system, där de kan kartlägga vad som händer i deras territorium som är så stora att de inte märker att saker händer, att någon kommer och gräver en gruva, säger Sonya och fortsätter:

– Det är farliga aktörer som ger sig in i territorierna. Det har varit ganska många våldsamma konflikter.

Portugisiska

Sonya har sedan tidigare förkunskaper i portugisiska.

– Nu kan jag portugisiska helt utan problem.

Hur var det när du åkte dit?

– Det var mycket att le och nicka första månaden, första tiden var det svårt. Sedan fick jag vänner utanför organisationen och några vänner som var ganska hårda mot mig och läxade upp mig om jag sa något ord fel.

Permakultur

Sonya fick följa med organisationen Kanindé på resor ut i territorierna och träffa urbefolkningen. Hon fick bland annat vara med på en traditionell fest.

– Den kallas för Festa do Jacaré, som betyder krokodilfesten. Det är en hyllning till krokodilen där de fångar en krokodil som de dansar med och gör vissa ritualer med under en hel dag. Sedan gör de en krokodilsoppa som de äter.

Men det Sonya framför allt bidrog med var hennes erfarenheter av odling.

– Permakultur, odling utan kemikalier och odling på ett sätt där man försöker att härma naturens mönster mer än att man går och gräver upp allt med traktor. Det är en stor utmaning: hur ska vi ta hand om skog som har blivit skövlad? Det är många jordbrukartraditioner som har gått förlorad genom generationerna.

Dammbyggen

Efter att praktiken tog slut efter tre månader så valde Sonya att stanna kvar i Porto Velho i ytterligare ett halvår för att studera, och dokumentera, dammbyggen som sker i regionen – byggen som har stor påverkan på miljön och urbefolkningen.

Hon har skrivit artiklar för Jordens vänners tidning, ETC och Utrikespolitiska föreningen i Uppsala.

Men nu är hon hemma i Sverige igen, men hon längtar tillbaka till Brasilien och vet att hon kommer att åka tillbaka dit.

Vad har du tagit med dig för erfarenheter av att ha träffat urbefolkningen?

– Att jag har ändrat på min uppfattning. Man har ju lite den här National Geographic-idén: att det är folk som äter apkött, bor i skogen och klättrar i träden, men det här är ju människor som har utvecklats, så de har ju också smartphones, whatsapp, snygga frisyrer och plastsandaler.

– De är fortfarande i allra högsta grad urfolk som värnar om en viktig tradition och historia. Utöver det rent antropologiska, att de är intressanta, så är de faktiskt skogens väktare på många sätt.

I september förra året fick Sonya Cunningham Oldenvik, från Arvika, chansen att åka på en betald praktik till Brasilien med organisationen Jordens vänner.

Hon bodde i staden Porto Velho i västra Brasilien, en av de största städerna i Amazonområdet. Där jobbade hon för en organisation som heter Kanindé, som har funnits i 25 år, och som arbetar på olika sätt för att hjälpa urbefolkningen.

De jobbar med att göra polisen medveten om invasioner och att få ut tandläkare till urbefolkningen, bland annat.

– Sedan har de också en kursgård där de håller utbildningar i GIS, olika gps-system, där de kan kartlägga vad som händer i deras territorium som är så stora att de inte märker att saker händer, att någon kommer och gräver en gruva, säger Sonya och fortsätter:

– Det är farliga aktörer som ger sig in i territorierna. Det har varit ganska många våldsamma konflikter.

Portugisiska

Sonya har sedan tidigare förkunskaper i portugisiska.

– Nu kan jag portugisiska helt utan problem.

Hur var det när du åkte dit?

– Det var mycket att le och nicka första månaden, första tiden var det svårt. Sedan fick jag vänner utanför organisationen och några vänner som var ganska hårda mot mig och läxade upp mig om jag sa något ord fel.

Permakultur

Sonya fick följa med organisationen Kanindé på resor ut i territorierna och träffa urbefolkningen. Hon fick bland annat vara med på en traditionell fest.

– Den kallas för Festa do Jacaré, som betyder krokodilfesten. Det är en hyllning till krokodilen där de fångar en krokodil som de dansar med och gör vissa ritualer med under en hel dag. Sedan gör de en krokodilsoppa som de äter.

Men det Sonya framför allt bidrog med var hennes erfarenheter av odling.

– Permakultur, odling utan kemikalier och odling på ett sätt där man försöker att härma naturens mönster mer än att man går och gräver upp allt med traktor. Det är en stor utmaning: hur ska vi ta hand om skog som har blivit skövlad? Det är många jordbrukartraditioner som har gått förlorad genom generationerna.

Dammbyggen

Efter att praktiken tog slut efter tre månader så valde Sonya att stanna kvar i Porto Velho i ytterligare ett halvår för att studera, och dokumentera, dammbyggen som sker i regionen – byggen som har stor påverkan på miljön och urbefolkningen.

Hon har skrivit artiklar för Jordens vänners tidning, ETC och Utrikespolitiska föreningen i Uppsala.

Men nu är hon hemma i Sverige igen, men hon längtar tillbaka till Brasilien och vet att hon kommer att åka tillbaka dit.

Vad har du tagit med dig för erfarenheter av att ha träffat urbefolkningen?

– Att jag har ändrat på min uppfattning. Man har ju lite den här National Geographic-idén: att det är folk som äter apkött, bor i skogen och klättrar i träden, men det här är ju människor som har utvecklats, så de har ju också smartphones, whatsapp, snygga frisyrer och plastsandaler.

– De är fortfarande i allra högsta grad urfolk som värnar om en viktig tradition och historia. Utöver det rent antropologiska, att de är intressanta, så är de faktiskt skogens väktare på många sätt.

  • Anton Eriksson