2017-04-21 06:00

2017-04-21 06:00

Helt hopplös är jag inte

UR MIN SYNVINKEL: Linus Carle

När jag får en stund över brukar jag surfa in på DN och läsa när folkvettsexperten Magdalena Ribbing svarar på frågor om hyfs och stil.

Det är otroligt underhållande. Jag gillar henne skarpt.

Frågorna rör ofta vardagliga situationer som nog de flesta stöter på, så det är intressant att få svar på om ens inre kompass fungerar som den ska.

Och min fungerar väl åtminstone någorlunda bra. Oftast kan jag ge mig själv en klapp på axeln, så helt hopplös är jag inte.

Det mesta känns faktiskt som självklarheter.

Som häromdagen när en person frågade om det är oartigt att behålla hörlurarna på i en affär när man ska betala i kassan.

Det förstår till och med jag att det är otroligt ohyfsat, och Ribbing höll med. Hon konstaterar att om man inte avlägsnar hörlurarna så reducerar man ju ”kassapersonen till en möbel”.


Ibland utmanar jag min inre kompass genom att själv svara på frågorna innan jag läst Ribbing svar. Och det ger en helt otrolig tillfredställelse när man har ”rätt”.

Men sen finns det också stunder när man blir helt ställd av Ribbings svar. Och då känner man sig tvärtom som ett stort fån.

Det här visste inte jag, men tydligen får man inte stoppa kniven i munnen när man äter. Säkert självklart för många, men nytt för mig.

Ribbing totalsågar det beteendet. Totalt oacceptabelt, tydligen.

”Nej, aldrig kniven i munnen”, konstaterar hon bestämt.

Vidare skriver hon ”att stoppa kniven i munnen ser illa ut för alla som har koll på hyfsat beteende vid ett matbord, åtminstone om det finns fler personer vid samma bord. I ensamhet gör man som man vill”.

Då börjar man förstås genast fundera på om man någon gång har stoppat kniven i munnen på restaurang eller annan allmän plats.


Och ja, det har nog förmodligen hänt. Det är visserligen aldrig något jag reflekterat särskilt mycket över, och det är klart att jag äter med gaffel eller sked, men någon gång har säkert kniven slinkigt in i munnen.

Och då gör det nästan ont i själen, för det innebär att jag inte ens har ”hyfsad koll”. Aj aj aj.

Jag som trodde att man skötte sig så länge man inte åt med händerna. Typ.

Slutsatsen vi kan dra är att jag alltså är en ouppfostrad slarver.

Men i vissa fall tycker jag faktiskt att Ribbing försöker läxa upp oss över helt absurda grejer, som knappast kan anses vara vanligt hyfs.

”Bananintagsetikett”, till exempel.

Ordet är roligt och fyndigt, men behöver vi verkligen en guide i hur man äter banan på rätt sätt i allmän miljö?

Glufsa i er frukt precis hur ni vill, är min bestämda åsikt.

Men så är jag knappast en folkvettsexpert heller.

När jag får en stund över brukar jag surfa in på DN och läsa när folkvettsexperten Magdalena Ribbing svarar på frågor om hyfs och stil.

Det är otroligt underhållande. Jag gillar henne skarpt.

Frågorna rör ofta vardagliga situationer som nog de flesta stöter på, så det är intressant att få svar på om ens inre kompass fungerar som den ska.

Och min fungerar väl åtminstone någorlunda bra. Oftast kan jag ge mig själv en klapp på axeln, så helt hopplös är jag inte.

Det mesta känns faktiskt som självklarheter.

Som häromdagen när en person frågade om det är oartigt att behålla hörlurarna på i en affär när man ska betala i kassan.

Det förstår till och med jag att det är otroligt ohyfsat, och Ribbing höll med. Hon konstaterar att om man inte avlägsnar hörlurarna så reducerar man ju ”kassapersonen till en möbel”.


Ibland utmanar jag min inre kompass genom att själv svara på frågorna innan jag läst Ribbing svar. Och det ger en helt otrolig tillfredställelse när man har ”rätt”.

Men sen finns det också stunder när man blir helt ställd av Ribbings svar. Och då känner man sig tvärtom som ett stort fån.

Det här visste inte jag, men tydligen får man inte stoppa kniven i munnen när man äter. Säkert självklart för många, men nytt för mig.

Ribbing totalsågar det beteendet. Totalt oacceptabelt, tydligen.

”Nej, aldrig kniven i munnen”, konstaterar hon bestämt.

Vidare skriver hon ”att stoppa kniven i munnen ser illa ut för alla som har koll på hyfsat beteende vid ett matbord, åtminstone om det finns fler personer vid samma bord. I ensamhet gör man som man vill”.

Då börjar man förstås genast fundera på om man någon gång har stoppat kniven i munnen på restaurang eller annan allmän plats.


Och ja, det har nog förmodligen hänt. Det är visserligen aldrig något jag reflekterat särskilt mycket över, och det är klart att jag äter med gaffel eller sked, men någon gång har säkert kniven slinkigt in i munnen.

Och då gör det nästan ont i själen, för det innebär att jag inte ens har ”hyfsad koll”. Aj aj aj.

Jag som trodde att man skötte sig så länge man inte åt med händerna. Typ.

Slutsatsen vi kan dra är att jag alltså är en ouppfostrad slarver.

Men i vissa fall tycker jag faktiskt att Ribbing försöker läxa upp oss över helt absurda grejer, som knappast kan anses vara vanligt hyfs.

”Bananintagsetikett”, till exempel.

Ordet är roligt och fyndigt, men behöver vi verkligen en guide i hur man äter banan på rätt sätt i allmän miljö?

Glufsa i er frukt precis hur ni vill, är min bestämda åsikt.

Men så är jag knappast en folkvettsexpert heller.