2016-09-07 06:00

2016-09-07 06:00

På ett kallt och dragigt slott

MARCUS KOHLBERG

I de skrymslen där den förljugna självbilden slår rot finns mycket att hämta när det är läge att korrigera en förlorad kurs eller ett borttappat mål.

En ny tanke kan lyfta oss upp ur det mentala traktorspår som bara leder till samma kalhygge gång på gång. Förhållningssättet att leva i nuet och att blicka framåt har upphöjts till religion, men där alla är sin egen lyckas smed blir också nederlaget något att bära själv. Således; historielöshet kan vara en nog så tung faktor till den under stundom gästande känslan av vilsenhet. Samtidigt driver dagarna förbi lika flyktigt som konfetti på en varuhusinvigning.

Tanken på att bara leva i nuet är i grunden befängd. Samtidens vita fläckar kräver historisk patina för att ringas in, vilket gör tillbakablickande oundvikligt.

Med tiden som katalysator kan ratade idéer sätta ny standard, och allmänt omvittnade sanningar få revideras. Förändring är det enda konstanta, varför kartan ständigt måste ritas om. Hur förhåller vi oss till detta, och hur skapar man ett gott liv? Jag är inte så säker på att man vet det förrän i efterhand. Kan det vara dödens främsta uppgift, att överräcka facit? Dramatiskt i överkant kanske, vilket gör det än viktigare att mellan varven summera och reflektera. Nostalgisk vurm kan vara förödande och hämmande, och att på allvar önska sig tillbaka till svunna tider skapar mentala spöken som täpper till dammluckorna. Att vårda kronjuvelerna ur sin egen historia kan däremot lägga grunden till det goda livet. Däri finns ingen motsättning. I mångt och mycket är vi våra minnen. Egna och andras. Utan historia, ingen närvaro och medvetenhet, men heller ingen framtid. Den franske tänkaren René Descartes (1596-1650) filosofiska sats ”cogito, ergo sum” (jag tänker, alltså finns jag) kokar ner existensen och tillvaron till en absolut sanning. Utifrån den föresatsen bygger vi sedan våra liv, individuellt men också kollektivt. I det offentliga samtalet formas den kollektiva självbilden. Europa måste förhålla sig till den globala terrorn. Man måste förhålla sig till flyktingsituationen och avsaknaden av solidaritet inom unionen. Man måste förhålla sig till Turkiet. Kritiken mot utvecklingen i landet balanseras mot realpolitiska hänsynstaganden som gynnar egna intressen. Då är konventioner och åtaganden till salu. Billigt dessutom. Samtidigt bedrivs en moralifilosofisk kolonialism. Den libanesiske satirikern Karl Sharro driver hejdlöst med politiska skeenden i Mellanöstern och får starkast kritik från liberala västerlänningar som tagit på sig rollen att bli kränkta.

För att vända på Descartes oneliner; visst finns vi, men tänker vi?

Jodå, och cynismen har alltid känt sig hemmastadd i maktens slutna rum.

Hur gick det för Descartes själv då?

Han kom till Stockholm, inbjuden av drottning Kristinas, och där dog han i sviterna av en lunginflammation.

Föga anade han sitt eftermäle.

Det vet jag i och för sig ingenting om, men han hade säkert önskat att slottet Tre Kronor varit tilläggsisolerat.

En ny tanke kan lyfta oss upp ur det mentala traktorspår som bara leder till samma kalhygge gång på gång. Förhållningssättet att leva i nuet och att blicka framåt har upphöjts till religion, men där alla är sin egen lyckas smed blir också nederlaget något att bära själv. Således; historielöshet kan vara en nog så tung faktor till den under stundom gästande känslan av vilsenhet. Samtidigt driver dagarna förbi lika flyktigt som konfetti på en varuhusinvigning.

Tanken på att bara leva i nuet är i grunden befängd. Samtidens vita fläckar kräver historisk patina för att ringas in, vilket gör tillbakablickande oundvikligt.

Med tiden som katalysator kan ratade idéer sätta ny standard, och allmänt omvittnade sanningar få revideras. Förändring är det enda konstanta, varför kartan ständigt måste ritas om. Hur förhåller vi oss till detta, och hur skapar man ett gott liv? Jag är inte så säker på att man vet det förrän i efterhand. Kan det vara dödens främsta uppgift, att överräcka facit? Dramatiskt i överkant kanske, vilket gör det än viktigare att mellan varven summera och reflektera. Nostalgisk vurm kan vara förödande och hämmande, och att på allvar önska sig tillbaka till svunna tider skapar mentala spöken som täpper till dammluckorna. Att vårda kronjuvelerna ur sin egen historia kan däremot lägga grunden till det goda livet. Däri finns ingen motsättning. I mångt och mycket är vi våra minnen. Egna och andras. Utan historia, ingen närvaro och medvetenhet, men heller ingen framtid. Den franske tänkaren René Descartes (1596-1650) filosofiska sats ”cogito, ergo sum” (jag tänker, alltså finns jag) kokar ner existensen och tillvaron till en absolut sanning. Utifrån den föresatsen bygger vi sedan våra liv, individuellt men också kollektivt. I det offentliga samtalet formas den kollektiva självbilden. Europa måste förhålla sig till den globala terrorn. Man måste förhålla sig till flyktingsituationen och avsaknaden av solidaritet inom unionen. Man måste förhålla sig till Turkiet. Kritiken mot utvecklingen i landet balanseras mot realpolitiska hänsynstaganden som gynnar egna intressen. Då är konventioner och åtaganden till salu. Billigt dessutom. Samtidigt bedrivs en moralifilosofisk kolonialism. Den libanesiske satirikern Karl Sharro driver hejdlöst med politiska skeenden i Mellanöstern och får starkast kritik från liberala västerlänningar som tagit på sig rollen att bli kränkta.

För att vända på Descartes oneliner; visst finns vi, men tänker vi?

Jodå, och cynismen har alltid känt sig hemmastadd i maktens slutna rum.

Hur gick det för Descartes själv då?

Han kom till Stockholm, inbjuden av drottning Kristinas, och där dog han i sviterna av en lunginflammation.

Föga anade han sitt eftermäle.

Det vet jag i och för sig ingenting om, men han hade säkert önskat att slottet Tre Kronor varit tilläggsisolerat.