2016-06-20 16:15

2016-06-20 16:16

Har en kulturskatt – i uppskattad kulturbygd

PERSERUD: Ulf Dahlins hem ett museum

Ulf Dahlin lever i en kulturbygd – och bor i en kulturskatt.

Dahlin öppnar snart årgång 41 av konst- och kulturutställningen Blå Lagårn i Perserud. Blå Lagårn intill sjön Racken är till för kända och okända kulturarbetare som genom Dahlins försorg får en möjlighet att både visa upp sig och växa. Husfadern medverkar själv och har dessutom inget emot om hans utställare har uttryckssätt som retar etablissemanget. Sådan är han själv, åsikterna är färgstarka precis som hans konst.

– Jag håller inte inne med åsikterna. Man skulle behärska sig men så tänker jag att folk är så jädra fega att de inte vågar säga vad de tycker. Det gör jag men det får jag äta upp ibland. Titta exempelvis på Rackstadmuseets cafeteria, dessa tråkiga teckningar, kunde de inte få lite roligt måleri där i stället. Nej, det är Zetterquist överallt. Där tyckte jag felet blev på museet.

Saknar Andersson

Dahlin saknar framför allt Arvikakonstnären Tore Andersson på Rackstadmuseet och andra arenor, en stor målare han tycker fallit i offentlig glömska på ett oförlåtligt sätt.

– Även om Tore var besvärlig, vart har han tagit vägen? Per-Inge Fridlund, förre intendenten på museet, vacklade länge mellan Tore och Jörgen vem som var främst av dem men till slut blev det Jörgen. Tore har heller ingen släkt som pratar för sig. Fast Tore gick det inte att samarbeta med, han var värre än mig.

Egna bostaden

Några stenkast från Blå Lagårn återfinns dock många tavlor av Andersson. I sitt eget hem har nämligen Dahlin byggt upp en aktningsvärd konstsamling och på sitt vis skapat ett museum i trakterna där de berömda konstnärerna en gång bodde. Tore Andersson är den stora favoriten.

– Det är färgerna, Tore bommade aldrig på färgerna. Tänk när han målade tempera. När jag exempelvis såg Binky, den gambianska kvinnan Andersson målat, knottrade sig huden på mig. Jämt som när man satte på Luxemburg på radion i ungdomen.

Forsyte

Dahlins konstsamlande började någon gång i slutet av 1960-talet, märkligt nog med inspiration från den tidens kända teveserie Forsytesagan. En av karaktärerna, Soames, vill köpa en liten tavla av en godsherre som var på obestånd men som samlade på konst. Konstnären hette Moreland.

Affären och namnet Moreland gjorde starkt intryck på Dahlin.

– Godsherren hade tavlor från golv till tak i sitt hem, sätter du ihop dem så märks det inte att en av dem är borta, sa Soames till godsherren. Som därmed fick köpa tavlan.

Tak och väggar

Drygt 40 år senare har Dahlin själv ett hem till bredden fylld av konst, i de flesta fall kvalitativ konst. Även på ledigt utrymme i tak och väggar finns konstnärliga uttryck i form av utsmyckningar gjorde av Ture Ander, Leif Nilsson och Våge Albråten. Schablonmålningarna i köket har Dahlin gjort själv.

Vägen mot att fylla sitt hem med konst började för övrigt med köpet av en Oskar Jansson-tavla. Den tavlan har han kvar än i dag.

– Den köpte jag av postiljonen Lellkalle Johansson och Kjell Landmark för 600 kronor, det här var i slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet. De fick betalt med tioöringar och 25-öringar som jag samlat i flaskor. De räknade nog mynt hela den natten...

Borde visas upp

Den stora tavlan av Jansson blev inkörsporten till en konstskatt väl värd att visas för allmänheten – med Dahlin och hans efterkommande som guider. Efterhand har det blivit fler och fler tavlor och i dag är de så många att Ulf tappat räkningen.

– Jag har aldrig sålt en tavla, bara bytt, och då endast till en tavla genom åren, till en av Ture Ander med blommor. Där rök en annan Ander och även en Jörgen Zetterquist för mig själv plus någon till.

Spretade

Inledningsvis hade Dahlin svårt med sitt konstnärliga vägval, han ville ha tavlor av samtliga som målade i trakterna av Arvika.

– Det vart för spretigt samtidigt som jag var grön som samlare på den tiden. Sedan har jag lärt mig mer och mer. Min konstnärliga utveckling stannade dock vid impressionisterna (Monét med flera), Rackenkonstnärerna och Edvard Munch. I deras stil har jag köpt.

Rackenkonstnärer

Tore Andersson har nämnts som en stor favorit, andra ögonstenar är Ture Ander, ja Rackenkonstnärerna, Axel Hennix och Olga Karlsson, den senare från Kil. Olga Karlssons kunskaper som akvarellmålare tilltalar Dahlin.

– Ture Ander gjorde inte bara blommor, jag köpte en porträtt han gjort av Helge Kjellin, pappa till Alf Kjellin, en helt underbar tavla. Ander kunde måla mer än blommor.

Bland Rackenkonstnärerna är Gustaf Fjæstad outstanding, enligt Dahlin.

– Jag såg en stor tavla av Fjæstad på Parkgatan som jag skulle få köpa för 40 000 kronor, det här var innan priserna steg raketartat på Rackenmålarna. Det gnistrade i snön som kristaller. Vad har jag sett tänkte jag, är det kristaller men det var färgerna som Fjæstad lyckats med. Men 40 000 var mycket och tavlan var stor. Nu blev det ingen affär.

Ångrar du dig idag?

– Ja, och nej. Men den var för stor. Här hos mig är det så mycket dörrar och fönster. Den tavlan gick dock upp till en miljon kronor, men sedan har den gått ner. I dag kanske man skulle få 500 000 kronor för den.

Färger

Björn Ahlgrensson, ”fin i färg”, Fritz Lindström, ”han kunde greja till det han” och Bror Lindh, ”lite ojämn men bra”, är andra omdömen om favoriter bland Rackenmålarna.

– Men allt var inte bra dessa konstnärer gjorde. Inte ens allt impressionisterna gjorde var bra.

Vilken är din favorittavla?

– Det var svårare det, vet inte riktigt om jag har någon. Mest överraskad var nog ändå Ture Anders porträtt av Kjellin. En väldigt positiv överraskning.

Obekymrad

Ulf Dahlin älskar sin konst men är samtidigt inte rädd för att objudna gäster ska stjäla samlingen eller att exempelvis ett blixtnedslag ska ödelägga hans stora passion i livet.

– Jag bryr mig inte, har aldrig varit bekymrad. Fast jag hade en mardröm här om natten, att någon skurit bort väggmålningarna och stulit tavlor. Rummet var alldeles naket. Det var hemskt innan jag vaknade till ordentligt.

Dahlin säger att han inte kommer att sälja sin konst och i graven är det inte så klokt att ta den med. Vad ska hända med samlingen?

– Jag har en dotter och vad hon hittar på är hennes ensak. Jag kan inte bestämma vad hon gör när jag åkt vidare, det har jag inte en blek om. Jag tror dock att hon vill driva det här huset och Blå Lagårn vidare.

Du kanske ska skänka konsten till Rackstadmuseet?

– Det är upp till henne det.

Fram tonar ändå en önskan från Ulf att han vill att hans konst ska bli tillgänglig för allmänheten efter att han gått ur tiden. Detta i ett hus han bott i hela sitt liv – med sin mor så länge hon levde.

Perserudbo

– Jag har aldrig haft något eget så. Fast jag har jobbat i Stockholm ett halvår och i Göteborg ett halvår, då bodde jag hos mina systrar. Plus varje sommarlov hos en syster i Lindome.

Till Dahlins mera okända passioner hör att samla och bevara trädsamlingar, ett arboretum. Runt hans hem i Perserud finns exempelvis oxel, avenbok, ekar, parklind, valnötter, sibirisk korkträd och skenkamelia.

– Jag tror till och med att en rysk lönn börjat sprida sig. Bättre kan man inte bo.

Färgskala

Dahlin flyttar inte, målarpenseln, både den yrkesmässiga och den konstnärliga, har dock 72-åringen lagt på hyllan. Blå Lagårn är han dock fortfarande involverad i.

På midsommardagen öppnar man igen.

– Jag städar och grejar, det är renare där än här inne. Det är jag som jobbar, annars tog detta slut direkt.

Och det blir nog minst en 42:a upplaga av Blå Lagårn.

– En besökare sa till mig, när du började var du rödhårig, i dag är jag gråhårig.

– Och de flesta som var med från början finns inte längre.

Dahlin öppnar snart årgång 41 av konst- och kulturutställningen Blå Lagårn i Perserud. Blå Lagårn intill sjön Racken är till för kända och okända kulturarbetare som genom Dahlins försorg får en möjlighet att både visa upp sig och växa. Husfadern medverkar själv och har dessutom inget emot om hans utställare har uttryckssätt som retar etablissemanget. Sådan är han själv, åsikterna är färgstarka precis som hans konst.

– Jag håller inte inne med åsikterna. Man skulle behärska sig men så tänker jag att folk är så jädra fega att de inte vågar säga vad de tycker. Det gör jag men det får jag äta upp ibland. Titta exempelvis på Rackstadmuseets cafeteria, dessa tråkiga teckningar, kunde de inte få lite roligt måleri där i stället. Nej, det är Zetterquist överallt. Där tyckte jag felet blev på museet.

Saknar Andersson

Dahlin saknar framför allt Arvikakonstnären Tore Andersson på Rackstadmuseet och andra arenor, en stor målare han tycker fallit i offentlig glömska på ett oförlåtligt sätt.

– Även om Tore var besvärlig, vart har han tagit vägen? Per-Inge Fridlund, förre intendenten på museet, vacklade länge mellan Tore och Jörgen vem som var främst av dem men till slut blev det Jörgen. Tore har heller ingen släkt som pratar för sig. Fast Tore gick det inte att samarbeta med, han var värre än mig.

Egna bostaden

Några stenkast från Blå Lagårn återfinns dock många tavlor av Andersson. I sitt eget hem har nämligen Dahlin byggt upp en aktningsvärd konstsamling och på sitt vis skapat ett museum i trakterna där de berömda konstnärerna en gång bodde. Tore Andersson är den stora favoriten.

– Det är färgerna, Tore bommade aldrig på färgerna. Tänk när han målade tempera. När jag exempelvis såg Binky, den gambianska kvinnan Andersson målat, knottrade sig huden på mig. Jämt som när man satte på Luxemburg på radion i ungdomen.

Forsyte

Dahlins konstsamlande började någon gång i slutet av 1960-talet, märkligt nog med inspiration från den tidens kända teveserie Forsytesagan. En av karaktärerna, Soames, vill köpa en liten tavla av en godsherre som var på obestånd men som samlade på konst. Konstnären hette Moreland.

Affären och namnet Moreland gjorde starkt intryck på Dahlin.

– Godsherren hade tavlor från golv till tak i sitt hem, sätter du ihop dem så märks det inte att en av dem är borta, sa Soames till godsherren. Som därmed fick köpa tavlan.

Tak och väggar

Drygt 40 år senare har Dahlin själv ett hem till bredden fylld av konst, i de flesta fall kvalitativ konst. Även på ledigt utrymme i tak och väggar finns konstnärliga uttryck i form av utsmyckningar gjorde av Ture Ander, Leif Nilsson och Våge Albråten. Schablonmålningarna i köket har Dahlin gjort själv.

Vägen mot att fylla sitt hem med konst började för övrigt med köpet av en Oskar Jansson-tavla. Den tavlan har han kvar än i dag.

– Den köpte jag av postiljonen Lellkalle Johansson och Kjell Landmark för 600 kronor, det här var i slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet. De fick betalt med tioöringar och 25-öringar som jag samlat i flaskor. De räknade nog mynt hela den natten...

Borde visas upp

Den stora tavlan av Jansson blev inkörsporten till en konstskatt väl värd att visas för allmänheten – med Dahlin och hans efterkommande som guider. Efterhand har det blivit fler och fler tavlor och i dag är de så många att Ulf tappat räkningen.

– Jag har aldrig sålt en tavla, bara bytt, och då endast till en tavla genom åren, till en av Ture Ander med blommor. Där rök en annan Ander och även en Jörgen Zetterquist för mig själv plus någon till.

Spretade

Inledningsvis hade Dahlin svårt med sitt konstnärliga vägval, han ville ha tavlor av samtliga som målade i trakterna av Arvika.

– Det vart för spretigt samtidigt som jag var grön som samlare på den tiden. Sedan har jag lärt mig mer och mer. Min konstnärliga utveckling stannade dock vid impressionisterna (Monét med flera), Rackenkonstnärerna och Edvard Munch. I deras stil har jag köpt.

Rackenkonstnärer

Tore Andersson har nämnts som en stor favorit, andra ögonstenar är Ture Ander, ja Rackenkonstnärerna, Axel Hennix och Olga Karlsson, den senare från Kil. Olga Karlssons kunskaper som akvarellmålare tilltalar Dahlin.

– Ture Ander gjorde inte bara blommor, jag köpte en porträtt han gjort av Helge Kjellin, pappa till Alf Kjellin, en helt underbar tavla. Ander kunde måla mer än blommor.

Bland Rackenkonstnärerna är Gustaf Fjæstad outstanding, enligt Dahlin.

– Jag såg en stor tavla av Fjæstad på Parkgatan som jag skulle få köpa för 40 000 kronor, det här var innan priserna steg raketartat på Rackenmålarna. Det gnistrade i snön som kristaller. Vad har jag sett tänkte jag, är det kristaller men det var färgerna som Fjæstad lyckats med. Men 40 000 var mycket och tavlan var stor. Nu blev det ingen affär.

Ångrar du dig idag?

– Ja, och nej. Men den var för stor. Här hos mig är det så mycket dörrar och fönster. Den tavlan gick dock upp till en miljon kronor, men sedan har den gått ner. I dag kanske man skulle få 500 000 kronor för den.

Färger

Björn Ahlgrensson, ”fin i färg”, Fritz Lindström, ”han kunde greja till det han” och Bror Lindh, ”lite ojämn men bra”, är andra omdömen om favoriter bland Rackenmålarna.

– Men allt var inte bra dessa konstnärer gjorde. Inte ens allt impressionisterna gjorde var bra.

Vilken är din favorittavla?

– Det var svårare det, vet inte riktigt om jag har någon. Mest överraskad var nog ändå Ture Anders porträtt av Kjellin. En väldigt positiv överraskning.

Obekymrad

Ulf Dahlin älskar sin konst men är samtidigt inte rädd för att objudna gäster ska stjäla samlingen eller att exempelvis ett blixtnedslag ska ödelägga hans stora passion i livet.

– Jag bryr mig inte, har aldrig varit bekymrad. Fast jag hade en mardröm här om natten, att någon skurit bort väggmålningarna och stulit tavlor. Rummet var alldeles naket. Det var hemskt innan jag vaknade till ordentligt.

Dahlin säger att han inte kommer att sälja sin konst och i graven är det inte så klokt att ta den med. Vad ska hända med samlingen?

– Jag har en dotter och vad hon hittar på är hennes ensak. Jag kan inte bestämma vad hon gör när jag åkt vidare, det har jag inte en blek om. Jag tror dock att hon vill driva det här huset och Blå Lagårn vidare.

Du kanske ska skänka konsten till Rackstadmuseet?

– Det är upp till henne det.

Fram tonar ändå en önskan från Ulf att han vill att hans konst ska bli tillgänglig för allmänheten efter att han gått ur tiden. Detta i ett hus han bott i hela sitt liv – med sin mor så länge hon levde.

Perserudbo

– Jag har aldrig haft något eget så. Fast jag har jobbat i Stockholm ett halvår och i Göteborg ett halvår, då bodde jag hos mina systrar. Plus varje sommarlov hos en syster i Lindome.

Till Dahlins mera okända passioner hör att samla och bevara trädsamlingar, ett arboretum. Runt hans hem i Perserud finns exempelvis oxel, avenbok, ekar, parklind, valnötter, sibirisk korkträd och skenkamelia.

– Jag tror till och med att en rysk lönn börjat sprida sig. Bättre kan man inte bo.

Färgskala

Dahlin flyttar inte, målarpenseln, både den yrkesmässiga och den konstnärliga, har dock 72-åringen lagt på hyllan. Blå Lagårn är han dock fortfarande involverad i.

På midsommardagen öppnar man igen.

– Jag städar och grejar, det är renare där än här inne. Det är jag som jobbar, annars tog detta slut direkt.

Och det blir nog minst en 42:a upplaga av Blå Lagårn.

– En besökare sa till mig, när du började var du rödhårig, i dag är jag gråhårig.

– Och de flesta som var med från början finns inte längre.