2016-04-22 06:00

2016-04-22 06:00

"Det finns hjälp att få"

DROGMISSBRUK: Maria Höglander skriver en bok om livet som medberoende

För människor som är beroende av tunga droger är döden ständigt närvarande som ett reellt hot. Kampen mot drogerna kastar dem mellan hopp och förtvivlan.
Bredvid den drogberoende finns ofta närstående som är lika hårt fast i sitt beroende. Ett medberoende som också kräver behandling.
Maria Höglander, Arvika, har varit där. Men nu är hon fri, och nu vill hon berätta sin historia.

Under många år styrdes hela Maria Höglanders vakna tid indirekt av hennes son. Var är han? Är han påverkad? Hur mår han? Lever han? Tusen frågor och känslor som blev så påträngande att de tog över hennes liv.

Hennes sätt att reagera på sonens drogberoende blev att försöka ta kontroll över situationen, det vill säga övervaka honom så gott det gick. Med hjälp av telefonen och sociala medier försökte hon dämpa sin oro över var sonen höll hus och vilka han var med.

Rädsla och ångest

– Man sätter sina egna behov helt åt sidan. Ens egna drömmar och känslor finns inte, allt det roliga är borta. Det är bara rädsla och ångest. Jag har fasat varje dag för att han ska dö, säger hon.

Sonens drogproblem började i tonåren. Det började med ett självskadebeteende och utvecklades till ett drogmissbruk. Tecknen fanns där. Hans humörsvängningar. Hur han drog sig undan, och hur han började skolka från skolan.

– Men jag förstod det inte. I efterhand är det väldigt självklart.

Svårt att få rätt vård

Hennes kamp för att sonen skulle få rätt vård har varit slitsam, och många gånger kändes den hopplös.

– Samhället fungerar inte bra i sådana här situationer. Landstinget och kommunen bollar problemet mellan sig, säger hon.

Sonen fick vård inom barn- och ungdomspsykiatrin, men resultaten uteblev, menar hon. Och hon kände sig frustrerad över att inte få full information om behandlingen och vad som hände.

– Jag såg bara hur han blev sämre och sämre.

Maria beskriver en vardag där sonen flackade runt och bodde hos kompisar. Ibland tog han droger flera dagar i sträck utan att sova, för att senare kollapsa fysiskt och sova två dygn i sträck. Hela tiden med mamman i hasorna som undrade hur han mådde.

Kontrollbehov

– Man koncentrerar sig bara på den beroende. Man tjatar, hotar, gråter, ber och bönar och åker och hämtar. Man får ett kontrollbehov deluxe. Ens känslor styrs av någon annan. Det var han som bestämde vad jag skulle tycka och känna.

Beteendet hade ett högt pris, socialt.

– Jag tappade otroligt många vänner och blev isolerad.

Skuldkänslorna gentemot den övriga familjen har varit svåra.

Var inte närvarande

– Jag har sambo och två andra barn, och jag har tänkt mycket på vad jag har utsatt dem för. Det var ofta jag inte var närvarande mentalt för dem. All tid gick åt till honom.

Maria ville ha in sonen på tvångsvård, men samtalsterapin fortsatte.

Hon hade hört talas om ett behandlingshem i Ekshärad som jobbar med det kända tolvstegsprogrammet och som hade goda resultat.

– Han kom in där till slut men jag fick kämpa för det. Först fick jag avslag av socialen, men jag överklagade och fick rätt i Förvaltningsrätten.

De 4,5 månaderna på behandlingshemmet blev vändpunkten.

– Han var drogfri när han gick ut därifrån. Utan det hade han inte levt i dag.

Hon har sett dåligt fungerande vård och upplevt stressen och frustrationen över att inte kunna påverka det viktigaste hon har i livet. Men hon fick också till slut uppleva den absoluta motsatsen, vilket är anledningen till att hon i dag är en stark, utåtriktad och livsbejakande person.

När Maria pratar om behandlingshemmet i Ekshärad lyser hon upp.

– Jag kom på besök med två veckors mellanrum och såg skillnaden varje gång, hur glimten i ögonen började komma tillbaka mer och mer, inte bara på min son utan även de andra som var där.

Livsavgörande

Behandlingshemmet arrangerade en anhörigvecka, och den perioden blev en vändpunkt i Marias eget liv.

– Man fick veta hur de jobbade och träffa andra som var i samma situation. När han som ledde samtalen berättade, var det som att han beskrev mig själv.

Då fattade Maria ett beslut.

– Jag kände att det här vill jag jobba med!

Under utbildningen till alkohol- och drogterapeut fick hon veta att det finns en behandling för anhöriga i Arvika i öppenvårdens regi, vilket hon gärna hade fått information om då hon behövde det som bäst.

– Varför hade ingen sagt det till mig innan?

Hon fick en plats.

– De måste ha sett en hysterisk mamma som behövde hjälp.

Programmet bygger på personlig utveckling i tolv steg, precis som för de beroende. Man gör en djup inventering av sig själv och lyfter upp sina dåliga och goda egenskaper.

– Ser man fel så rättar man dem. Programmet gör en till en bättre människa helt enkelt.

Tog examen

Hon är i dag alkohol- och drogterapeut, och utbildad undersköterska.

– Det kändes inte som en utbildning, mer som en egen behandling och personlig utveckling på hög nivå.

Vad hon har lärt sig nu, är att dra en gräns för var hennes ansvar slutar.

– I dag har jag en normal relation till min son. Jag ringer inte 20 gånger varje dag. Vi pratar bara allmänt. Om han behöver hjälp ber han om det. Jag har släppt kontrollbehovet.

Det tog tid att vänja sig vid ett normalt liv.

– Jag hade det inbyggt att det ska vara kaos. Det kunde nästan bli som abstinens när allt bara flöt på.

Ger ut bok

Maria har bestämt sig för att ge ut en bok om hur det är att leva som medberoende. Boken heter ”Vad finns det att skratta åt” och släpps den 27:e april av förlaget Whip media.

Titeln förklarar hon med att hon under flera år kände att det inte fanns någonting att vara glad över.

– Jag tog nästan illa upp när någon skrattade, och själv skämdes jag nästan om jag skrattade någon gång.

Nu har hon förstått att det finns mycket att glädja sig åt här i livet. Inte minst relationen till sonen, som i dag är helt drogfri och lever ett välordnat liv med barn och jobb.

– Nu kan jag skratta igen!

Ska kunna prata öppet

Många kommer säkert att undra varför hon skriver så utlämnande om sig själv och sonen i boken. Hon svarar att det är för att hjälpa till att tvätta bort tabustämpeln kring beroende och medberoende.

– Man ska inte gå och dölja sådant här. Det är otroligt vanligt. I var och varannan familj finns det någon som missbrukar någonting, och många kanske inte vet att det går att få hjälp.

Hon riskerar en hel del genom att berätta sin historia, som inte många känner till. Men det är noga genomtänkt och genompratat med sonen.

– Det här är jag, jag är bekväm med min historia i dag. Det kostar en hel del att berätta men det ger ännu mer. De som dömer mig får göra det. Jag kan inte ändra på historien.

Sonen har läst igenom manuset och godkänt allt. Snart kommer boken ut.

– Jag är jättespänd!

Under många år styrdes hela Maria Höglanders vakna tid indirekt av hennes son. Var är han? Är han påverkad? Hur mår han? Lever han? Tusen frågor och känslor som blev så påträngande att de tog över hennes liv.

Hennes sätt att reagera på sonens drogberoende blev att försöka ta kontroll över situationen, det vill säga övervaka honom så gott det gick. Med hjälp av telefonen och sociala medier försökte hon dämpa sin oro över var sonen höll hus och vilka han var med.

Rädsla och ångest

– Man sätter sina egna behov helt åt sidan. Ens egna drömmar och känslor finns inte, allt det roliga är borta. Det är bara rädsla och ångest. Jag har fasat varje dag för att han ska dö, säger hon.

Sonens drogproblem började i tonåren. Det började med ett självskadebeteende och utvecklades till ett drogmissbruk. Tecknen fanns där. Hans humörsvängningar. Hur han drog sig undan, och hur han började skolka från skolan.

– Men jag förstod det inte. I efterhand är det väldigt självklart.

Svårt att få rätt vård

Hennes kamp för att sonen skulle få rätt vård har varit slitsam, och många gånger kändes den hopplös.

– Samhället fungerar inte bra i sådana här situationer. Landstinget och kommunen bollar problemet mellan sig, säger hon.

Sonen fick vård inom barn- och ungdomspsykiatrin, men resultaten uteblev, menar hon. Och hon kände sig frustrerad över att inte få full information om behandlingen och vad som hände.

– Jag såg bara hur han blev sämre och sämre.

Maria beskriver en vardag där sonen flackade runt och bodde hos kompisar. Ibland tog han droger flera dagar i sträck utan att sova, för att senare kollapsa fysiskt och sova två dygn i sträck. Hela tiden med mamman i hasorna som undrade hur han mådde.

Kontrollbehov

– Man koncentrerar sig bara på den beroende. Man tjatar, hotar, gråter, ber och bönar och åker och hämtar. Man får ett kontrollbehov deluxe. Ens känslor styrs av någon annan. Det var han som bestämde vad jag skulle tycka och känna.

Beteendet hade ett högt pris, socialt.

– Jag tappade otroligt många vänner och blev isolerad.

Skuldkänslorna gentemot den övriga familjen har varit svåra.

Var inte närvarande

– Jag har sambo och två andra barn, och jag har tänkt mycket på vad jag har utsatt dem för. Det var ofta jag inte var närvarande mentalt för dem. All tid gick åt till honom.

Maria ville ha in sonen på tvångsvård, men samtalsterapin fortsatte.

Hon hade hört talas om ett behandlingshem i Ekshärad som jobbar med det kända tolvstegsprogrammet och som hade goda resultat.

– Han kom in där till slut men jag fick kämpa för det. Först fick jag avslag av socialen, men jag överklagade och fick rätt i Förvaltningsrätten.

De 4,5 månaderna på behandlingshemmet blev vändpunkten.

– Han var drogfri när han gick ut därifrån. Utan det hade han inte levt i dag.

Hon har sett dåligt fungerande vård och upplevt stressen och frustrationen över att inte kunna påverka det viktigaste hon har i livet. Men hon fick också till slut uppleva den absoluta motsatsen, vilket är anledningen till att hon i dag är en stark, utåtriktad och livsbejakande person.

När Maria pratar om behandlingshemmet i Ekshärad lyser hon upp.

– Jag kom på besök med två veckors mellanrum och såg skillnaden varje gång, hur glimten i ögonen började komma tillbaka mer och mer, inte bara på min son utan även de andra som var där.

Livsavgörande

Behandlingshemmet arrangerade en anhörigvecka, och den perioden blev en vändpunkt i Marias eget liv.

– Man fick veta hur de jobbade och träffa andra som var i samma situation. När han som ledde samtalen berättade, var det som att han beskrev mig själv.

Då fattade Maria ett beslut.

– Jag kände att det här vill jag jobba med!

Under utbildningen till alkohol- och drogterapeut fick hon veta att det finns en behandling för anhöriga i Arvika i öppenvårdens regi, vilket hon gärna hade fått information om då hon behövde det som bäst.

– Varför hade ingen sagt det till mig innan?

Hon fick en plats.

– De måste ha sett en hysterisk mamma som behövde hjälp.

Programmet bygger på personlig utveckling i tolv steg, precis som för de beroende. Man gör en djup inventering av sig själv och lyfter upp sina dåliga och goda egenskaper.

– Ser man fel så rättar man dem. Programmet gör en till en bättre människa helt enkelt.

Tog examen

Hon är i dag alkohol- och drogterapeut, och utbildad undersköterska.

– Det kändes inte som en utbildning, mer som en egen behandling och personlig utveckling på hög nivå.

Vad hon har lärt sig nu, är att dra en gräns för var hennes ansvar slutar.

– I dag har jag en normal relation till min son. Jag ringer inte 20 gånger varje dag. Vi pratar bara allmänt. Om han behöver hjälp ber han om det. Jag har släppt kontrollbehovet.

Det tog tid att vänja sig vid ett normalt liv.

– Jag hade det inbyggt att det ska vara kaos. Det kunde nästan bli som abstinens när allt bara flöt på.

Ger ut bok

Maria har bestämt sig för att ge ut en bok om hur det är att leva som medberoende. Boken heter ”Vad finns det att skratta åt” och släpps den 27:e april av förlaget Whip media.

Titeln förklarar hon med att hon under flera år kände att det inte fanns någonting att vara glad över.

– Jag tog nästan illa upp när någon skrattade, och själv skämdes jag nästan om jag skrattade någon gång.

Nu har hon förstått att det finns mycket att glädja sig åt här i livet. Inte minst relationen till sonen, som i dag är helt drogfri och lever ett välordnat liv med barn och jobb.

– Nu kan jag skratta igen!

Ska kunna prata öppet

Många kommer säkert att undra varför hon skriver så utlämnande om sig själv och sonen i boken. Hon svarar att det är för att hjälpa till att tvätta bort tabustämpeln kring beroende och medberoende.

– Man ska inte gå och dölja sådant här. Det är otroligt vanligt. I var och varannan familj finns det någon som missbrukar någonting, och många kanske inte vet att det går att få hjälp.

Hon riskerar en hel del genom att berätta sin historia, som inte många känner till. Men det är noga genomtänkt och genompratat med sonen.

– Det här är jag, jag är bekväm med min historia i dag. Det kostar en hel del att berätta men det ger ännu mer. De som dömer mig får göra det. Jag kan inte ändra på historien.

Sonen har läst igenom manuset och godkänt allt. Snart kommer boken ut.

– Jag är jättespänd!