2016-03-18 14:21

2016-03-18 14:21

Stadgor och mäktiga möllor

I KVARNARNAS TID DEL 2 AV 4: David mot Goliat

Dragkamp. Husbehovsmalningen i mindre och enkla kvarnar motarbetades systematiskt av inflytelserika aktörer, som slog vakt om de större och för till exempel Kronan lönsamma tullkvarnarna. Den mycket noggranne forskaren i dessa ting, Sven B. Ek, konstaterar att stadgorna åren 1474 och 1483 kungjorde att skvaltkvarnarna var tillåtna för egen mäld medan stadgorna 1485 och 1488 kom att innebära ett generellt förbud mot dessa. De kunde dock tillåtas undgå så kallad rivning mot erläggande av halv tull till Kronan eller jordägaren om avståndet till närmaste tullkvarn var orimligt stort.

Men dragkampen fortsatte på skiftande plan med udden riktad mot husbehovsmalningen, det vill säga i praktiken den som förekom i de små bäckskvaltorna och mindre väderkvarnarna men för den delen även handkvarnarna. Det är inte för mycket sagt att här pågick en kamp mellan den lilla människan och den förhärskande övermakten; David mot Goliat skulle kanske den poetiskt lagde ha uttryckt saken. Nu hör det dock till bilden att kontrollen av efterlevnaden av myndigheternas tidvis barska bestämmelser var vansklig att upprätthålla. Samtidigt som det i den tiden naturligtvis kunde vara knepigt för den enkle bonden med sin skvaltkvarn i skogslandet att hålla sig ajour med den för stunden gällande juridiken. Så fortgick kampen genom medeltiden. Gustav Vasa, rikshushållaren, värnade inte oväntat om statens inkomstbringande tullkvarnar och av sönerna var Johan III en nitisk efterföljare i faderns fotspår. 1627 beslutades också att handkvarnar i princip skulle förbjudas. I alla fall är det forskarnas uppfattning att allmogens kvarnar snurrade på i god fart. Och den långsiktiga utvecklingen gick inte att hejda och med tiden fick även andra än Kronan och ståndspersoner tillstånd att uppföra och äga tullkvarnar, såväl enskilda personer som byalag och bruksägare.

Kvarntull infördes

1625 fattade riksdagen ett beslut med långsiktiga konsekvenser. För att förstärka statens inkomster, särskilt för krigsmaktens behov, infördes då en förmalningsskatt, kvarntull, som skulle erläggas av alla stånd och uttogs med visst belopp per tunna säd. Kanske kan man säga om den nämnda kvarntullen att beslutet var mest principiellt, eftersom det strax kom att undergå grundläggande administrativa förändringar. Till exempel togs den redan 1636 in i de ordinarie skatterna under benämningen mantalspenningen, som faktiskt kom att hänga med på skattsedeln ända till 1938! Som kuriosa kan omnämnas att i en förordning 1691 stadgades inte bara om kvarntullssedlar och stränga mängduppgifter för kvarnägarna att redovisa utan också om att mjölnaren skulle vara en edsvuren mansperson. Feminismen var ännu inte på plats, om man säger så.

Antal stenar räknades

Av äldre tiders tullkvarnar är i dag inte många bevarade i ursprunglig skepnad. Vid Borgviksälven, som avvattnar Värmeln, ligger den gamla klassiska bruksorten Borgvik (det var därifrån järn levererades till uppförandet av Eiffeltornet, dock i långt mindre omfattning än vad traditionen berättar). Där har i alla fall över århundraden, alltifrån katolska tiden, mäktiga vattenhjul snurrat och levererat energi, bland annat till kvarnarna vid älven. Nu hör det till saken att det inte var antalet byggnader som räknades som kvarn utan antalet stenar i byggnaden, varvid två stenar i statistiken utgjorde en kvarn. I början av 1800-talet räknade vattendraget vid Borgvik så många som 23 stenar. Det förhållandet var förmodligen inte hållbart i längden, varför rationaliseringar med nybyggnationer över tiden genomfördes, varav en efter en häftig brand. Som bestående minne om storhetstiden vid det kraftfulla vattendraget ståtar i dag den gamla fina och pampiga tullkvarnen i Borgvik, också kallad Kungskvarnen. Sitt förnämliga namn har den ärvt efter en tidigare kvarn vid strömmarna i samband med att hertig Karl blev konung Karl IX 1604. I den med tiden framväxande industrialiseringen kom kvarnarna att successivt elektrifieras över hela landet. Kvarnen i Borgvik hade åtta stenpar när den upphörde som sista länken i ett stort och mäktigt historiskt sammanhang. 1954 var allt över. Tullkvarnen i Borgvik ansågs på sin tid vara den förnämsta i västra Värmland. Byggnaden är sedan årtionden en välkänd och frekventerad restaurang, just Kungskvarnen.

Segerfors bruk

Om inte ett förflutet av den digniteten har Arvika genom tidigare Segerfors bruk också en kvarnhistoria värd att uppmärksamma. Byggnaden med inredning och utrustning räddades till eftervärlden 1989 av flitiga ideella krafter, Rackstads kvarnförening, och Arvika kommun. Även om kvarnen inte tillhörde de första och största har den sin plats i historien, alltifrån vattendriven till elektrifierad.

Enligt nämnda förening togs första kvarnen på platsen i bruk 1839. Den har därefter varit föremål för såväl rivningar som nybyggnationer och moderniseringar. 1916 installerades nytt valsverk i en nyuppförd byggnad i tre våningar.

Fortfarande i dag kan man av byggnadskonstruktionen se att kvarnen ursprungligen drevs av en vattenturbin. Kvarnen hade tre par kvarnstenar och drevs ända in i 1940-talet med vattenkraft som då ersattes av elkraft. Det är intressant historia att sockenstämman 1849 tillstyrkte om bifall om tullkvarn hos de myndigheter det vederbör. (Villkoren för husbehovskvarnar och odal- och tullkvarnar i äldre tider har översiktligt berörts ovan.)

Verksamheten vid Segerfors kvarn avvecklades på 1970-talet. I dag är kvarnbyggnaden restaurerad och en mycket uppskattad kulturlokal i Rackstad. Till detta kan läggas att kvarnen 2016 också jubilerar som hundraåring.

I sammanhanget kan omnämnas att kontinuitet har rått i kvarnverksamheten i Rackstad. Av förteckning i kammarkollegiets arkiv över Värmlands kvarnar från 1819, och grundad på 1805 års jordebok, framgår att verksamheten i Rackstad i den tiden stod noterad för två stenpar. Fortsättning följer i del tre av fyra.

Men dragkampen fortsatte på skiftande plan med udden riktad mot husbehovsmalningen, det vill säga i praktiken den som förekom i de små bäckskvaltorna och mindre väderkvarnarna men för den delen även handkvarnarna. Det är inte för mycket sagt att här pågick en kamp mellan den lilla människan och den förhärskande övermakten; David mot Goliat skulle kanske den poetiskt lagde ha uttryckt saken. Nu hör det dock till bilden att kontrollen av efterlevnaden av myndigheternas tidvis barska bestämmelser var vansklig att upprätthålla. Samtidigt som det i den tiden naturligtvis kunde vara knepigt för den enkle bonden med sin skvaltkvarn i skogslandet att hålla sig ajour med den för stunden gällande juridiken. Så fortgick kampen genom medeltiden. Gustav Vasa, rikshushållaren, värnade inte oväntat om statens inkomstbringande tullkvarnar och av sönerna var Johan III en nitisk efterföljare i faderns fotspår. 1627 beslutades också att handkvarnar i princip skulle förbjudas. I alla fall är det forskarnas uppfattning att allmogens kvarnar snurrade på i god fart. Och den långsiktiga utvecklingen gick inte att hejda och med tiden fick även andra än Kronan och ståndspersoner tillstånd att uppföra och äga tullkvarnar, såväl enskilda personer som byalag och bruksägare.

Kvarntull infördes

1625 fattade riksdagen ett beslut med långsiktiga konsekvenser. För att förstärka statens inkomster, särskilt för krigsmaktens behov, infördes då en förmalningsskatt, kvarntull, som skulle erläggas av alla stånd och uttogs med visst belopp per tunna säd. Kanske kan man säga om den nämnda kvarntullen att beslutet var mest principiellt, eftersom det strax kom att undergå grundläggande administrativa förändringar. Till exempel togs den redan 1636 in i de ordinarie skatterna under benämningen mantalspenningen, som faktiskt kom att hänga med på skattsedeln ända till 1938! Som kuriosa kan omnämnas att i en förordning 1691 stadgades inte bara om kvarntullssedlar och stränga mängduppgifter för kvarnägarna att redovisa utan också om att mjölnaren skulle vara en edsvuren mansperson. Feminismen var ännu inte på plats, om man säger så.

Antal stenar räknades

Av äldre tiders tullkvarnar är i dag inte många bevarade i ursprunglig skepnad. Vid Borgviksälven, som avvattnar Värmeln, ligger den gamla klassiska bruksorten Borgvik (det var därifrån järn levererades till uppförandet av Eiffeltornet, dock i långt mindre omfattning än vad traditionen berättar). Där har i alla fall över århundraden, alltifrån katolska tiden, mäktiga vattenhjul snurrat och levererat energi, bland annat till kvarnarna vid älven. Nu hör det till saken att det inte var antalet byggnader som räknades som kvarn utan antalet stenar i byggnaden, varvid två stenar i statistiken utgjorde en kvarn. I början av 1800-talet räknade vattendraget vid Borgvik så många som 23 stenar. Det förhållandet var förmodligen inte hållbart i längden, varför rationaliseringar med nybyggnationer över tiden genomfördes, varav en efter en häftig brand. Som bestående minne om storhetstiden vid det kraftfulla vattendraget ståtar i dag den gamla fina och pampiga tullkvarnen i Borgvik, också kallad Kungskvarnen. Sitt förnämliga namn har den ärvt efter en tidigare kvarn vid strömmarna i samband med att hertig Karl blev konung Karl IX 1604. I den med tiden framväxande industrialiseringen kom kvarnarna att successivt elektrifieras över hela landet. Kvarnen i Borgvik hade åtta stenpar när den upphörde som sista länken i ett stort och mäktigt historiskt sammanhang. 1954 var allt över. Tullkvarnen i Borgvik ansågs på sin tid vara den förnämsta i västra Värmland. Byggnaden är sedan årtionden en välkänd och frekventerad restaurang, just Kungskvarnen.

Segerfors bruk

Om inte ett förflutet av den digniteten har Arvika genom tidigare Segerfors bruk också en kvarnhistoria värd att uppmärksamma. Byggnaden med inredning och utrustning räddades till eftervärlden 1989 av flitiga ideella krafter, Rackstads kvarnförening, och Arvika kommun. Även om kvarnen inte tillhörde de första och största har den sin plats i historien, alltifrån vattendriven till elektrifierad.

Enligt nämnda förening togs första kvarnen på platsen i bruk 1839. Den har därefter varit föremål för såväl rivningar som nybyggnationer och moderniseringar. 1916 installerades nytt valsverk i en nyuppförd byggnad i tre våningar.

Fortfarande i dag kan man av byggnadskonstruktionen se att kvarnen ursprungligen drevs av en vattenturbin. Kvarnen hade tre par kvarnstenar och drevs ända in i 1940-talet med vattenkraft som då ersattes av elkraft. Det är intressant historia att sockenstämman 1849 tillstyrkte om bifall om tullkvarn hos de myndigheter det vederbör. (Villkoren för husbehovskvarnar och odal- och tullkvarnar i äldre tider har översiktligt berörts ovan.)

Verksamheten vid Segerfors kvarn avvecklades på 1970-talet. I dag är kvarnbyggnaden restaurerad och en mycket uppskattad kulturlokal i Rackstad. Till detta kan läggas att kvarnen 2016 också jubilerar som hundraåring.

I sammanhanget kan omnämnas att kontinuitet har rått i kvarnverksamheten i Rackstad. Av förteckning i kammarkollegiets arkiv över Värmlands kvarnar från 1819, och grundad på 1805 års jordebok, framgår att verksamheten i Rackstad i den tiden stod noterad för två stenpar. Fortsättning följer i del tre av fyra.

  • Gösta Olofsson